Amineh Kakabaveh utmanar nyliberalismen i riksdagsmotion

Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet efter motsättningar främst rörande hedersförtrycket i landet. Hon betecknar sig som riksdagens enda socialistiska ledamot. Nu lägger hon en motion som går tvärs emot den nyliberala politiken som, enligt henne själv samtliga riksdagspartier står bakom på ett eller annat sätt. Motionstexten är lång men vi väljer att publicera den i sin helhet här.

Motion till riksdagen
2019/20:3601
av Amineh Kakabaveh (-)

med anledning av proposition 2019/20:100 2020 års ekonomiska vårproposition

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner förslaget till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen och tillkännager detta för regeringen.

En ekonomisk politik för folket och för framtiden

Följdmotion till 2020 års ekonomiska vårproposition (prop. 2019/20:100) av Amineh Kakabaveh (oberoende socialis­tisk riksdagsledamot)

  1. Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner förslaget till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen och tillkännager detta för regeringen.

  1. Corona-krisen – början av en ny era i den ekonomiska politiken

Vi står i mitt i vad som förmodligen är den allvarligaste kris som vårt folk och vårt samhälle har mött se­dan andra världskriget. Corona-viruset drar som en stormvind över Sverige, och över värl­den. Den murk­na nyliberala samhällsordningens oduglighet och folkfientlighet kan nu tydligt ses av alla. De ny­liberala dogmerna – om budgetbalans, förbud mot statsstöd, privatiseringar – visar sig, när det verk­ligen gäller, inte kunna försvaras. Vi ser tydligt hur skör och instabil kapitalismen är, inte bara i Sverige, utan över hela världen. Det internationella kapitalets institutioner – EU, IMF, Världsbanken – klarar inte av att hålla systemet under armarna när det blåser. Näringslivet, det privata ka­pi­talet, som om det bara tilläts re­glera sig självt skulle ge oss välstånd och ekonomisk tillväxt, ropar nu på hjälp från det offentliga. Samma näringsliv visar sig inte kunna infria sina för­plik­telser att till­handahålla medicin och sjukvårdsmateriel, och fortsätter samtidigt att dela ut pro­fiter till ä­gar­na. Det som sades vara den närande sektorn visar sig nu vara den tärande. Det som sa­des vara den tärande sektorn visar sig nu vara den bärande. 

När stormen nu drar fram, då avslöjas bluffen. Den nyliberala ekonomiska politiken är inte nöd­vän­dig, det är inte ”den enda vägens politik”. Den politiken står i vägen. Den ska bort, inte bara tillfälligt, under krisen, utan för gott. Nu gäller det att fullständigt och per­ma­nent omorientera den eko­no­miska politiken. Mot full sysselsättning och offensiv väl­färds­politik. Vi ska nu styra Sverige mot målen om arbete, trygghet och bostäder åt alla. 

  1. Fruktan och hopplöshet i Corona-krisens spår

Läget i den svenska ekonomin är mycket dystert. En våg av varsel och konkurser sköljer över landet. Fram till den 29 mars hade under den månaden 36800 personer varslats om uppsägning, vilket är det högsta varsel­tal som Arbetsförmedlingen någonsin sett under en enskild månad. Konkurserna ökade redan i mars med 9 procent, men har redan mer än fördubblats i restaurangbranschen och inom trans­port­nä­ring­en. Konjunkturinstitutet spår att arbets­lös­heten kom­mer att stiga till 8,7 procent i år och ännu högre, till 8,9 procent, nästa år 2021. Regeringen spår i den ekonomiska vårpropositionen att arbetslösheten i år kommer att stiga till 9 procent och förbli på den nivån nästa år 2021. Finans­ministern menar att arbetslösheten kan komma att stiga ännu mer, till omkring 11 procent. Närdet gäller den svenska eko­nomin som helhet, spår Kon­junk­tur­in­sti­tutet att brutto­national­produkten kom­mer att krympa med sex procent under detta kvartal,andra kvar­talet 2020, och med 3,2 procent sett över hela året 2020. Regeringen räknar med ett fall i BNP om 4 procent i år, följt av en åter­hämt­ning 2021 då BNP väntas växa med 3,5 procent. 

Bakom detta torra siffermaterial döljer sig en våg av förtvivlan och otrygghet. Många människors till­varo skakar i sina grundvalar. Det är skrämmande frågor som nu tränger sig på. Har jag något jobb så att jag kan försörja mig och min familj? Får jag någon ersättning om jag blir arbetslös, och i så fall hur länge? Kommer jag att förlora allt om det blir konkurs? Har jag råd att bo kvar?

Krisen hotar att slå sönder familjer, rycka undan tryggheten för tio­tu­sen­tals barn, vars barndom för alltid kommer att präglas av den eko­nomiska käftsmäll som deras för­äldrar nu står inför. Tiotusentals unga, som nu står i begrepp att läm­na gymnasier, högskolor och universitet, kommer inte att kunna slå sig in på en stenhård ar­bets­mark­nad, där arbetsgivare kan välja och vraka mellan ett överflöd av desperata arbetssökande. De som ratas i det urvalet kommer att stå inför en sämre in­komst­ut­veck­ling, inte bara nu, utan under hela sina yrkesliv. 

Man önskar också att man kunde säga att Corona-krisen stötte på ett Sverige som stod väl rustat att möta den. Tyvärr är det närmast motsatsen som är fallet. Redan innan Corona-viruset nådde vårt land hade vi bostadslösa pensionärer och barnfamiljer till följd av den havererade, avreglerade bo­stads­marknaden. Redan före Corona-krisen gick sjukvården på knäna till följd av underbemanning och ned­skärningar. Redan före pandemin hade vi massarbetslöshet, särskilt bland unga och utrikes födda. Redan före pandemin gjordes om­fat­tande besparingar i skolor, förskolor och äldreomsorg runtom i kom­munerna och regionerna. Redan före Corona-kri­sen saknades mediciner på de pri­vatiserade apo­teken. Redan före smittspridningen var pension­ärerna en riskgrupp, för fattigdom, till följd av rege­ringens och de borgerliga partiernas politik på pensions­området. Vi kan inte fortsätta van­vårda vårt land på detta sätt. Nu är det dags att slå in på en ny väg. Nu är det dags för en ny ekonomisk politik. 

  1. Åtstramningskontraktet ska rivas, dags för offensiv ekonomisk politik

En total nyliberal konsensus råder i riksdagen. Den ekonomiska politiken ska bygga på åtstramningar och nedskärningar. Alla riksdagspartier vill att statsbudgeten ska gå med överskott. Staten och resten av den offentliga sektorn ska dra in mer pengar än den gör av med. De allra flesta riksdagspartierna står bak­om den finanspolitiska överenskommelsen (det finanspolitiska ramverket). Enligt det ram­verket ska budgetöverskottet upp­gå till 0,33 procent av BNP i genomsnitt över en kon­junk­turcykel. Endast Sverigedemokraterna, den så kallade opposi­tionen, skiljer ut sig, men på fel sätt. SD vill att överskottet, och därmed åtstram­ning­arna, ska vara än­nu större, och motsvara en procent av BNP. 

Ett åtstramningskontrakt är alltså skrivet, som alla inblandade håller sig till. För att uppfylla kon­trak­tet har det ”sparats i ladorna”, och samhällsbygget har fått förfalla. Vi lever nu i krisen med kon­se­kven­serna.

Åtstramningskontraktet vilar förstås på en nyliberal grundtanke, att statens och det offentligas roll i eko­nomin ska begränsas och det privata kapitalet ska ges utrymme att skapa tillväxt och välstånd. Det förs sedan en debatt mellan de partier som står bakom det finanspolitiska ramverket om hur mycket eller lite som ska omfördelas från vinnarna till förlorarna. I grunden är ekonomin till för att privatkapitalet, näringslivet, ska kunna generera vinster, inte för folkets väl och ve. 

Som socialist står jag i total opposition till det finanspolitiska ramverket och den nyliberala ideologi som är dess grundval. Ekonomin finns till för folket, inte tvärtom. Den ska tjäna folket, inte pri­vat­kapitalet. Folkets väl går före storfinansens, som Socialdemokraterna uttryckte saken en gång för länge sedan. 

Därför är det nu dags att övergå till en offensiv ekonomisk poli­tik för arbete, trygghet och bostäder åt alla. Åtstramningskontraktet, den finanspolitiska över­ens­kom­melsen, ska nu rivas. För alltid. Åt­stram­nings­regimen ska inte återupprättas efter denna kris. Kravet på överskott i de offentliga finanserna ska slo­pas, liksom kravet på begränsning av statsskulden. 

Den ekonomiska politiken ska orienteras mot full sysselsättning av alla produktivkrafter. Stats­bud­geten ska tillåtas gå med så stora underskott att det målet nås. Nu, under krisen, kommer det att krä­vas mycket stora underskott för att kompensera för den stora och snabba nedgången i privat sek­tor. Sett över en lite längre tids­horisont, bortom den nuvarande krisens akuta fas, kan underskotten för­modligen minska i storlek. Dock får vi förvänta oss att betydande budgetunderskott kommer att be­hövas under lång tid, med tanke på hur långt ifrån fullt resursutnyttjande Sverige idag står. I ar­bets­kraftsundersökningarna för februari 2020, dvs. redan vid tiden före Corona-krisens utbrott, mot­svar­ade det outnyttjade arbetskraftsutbudet (dvs. arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande) 510000 heltidsarbeten. 

Ledordet är alltså full sysselsättning. När vi ser att alla de som kan arbeta också gör det, och att alla andra tillgängliga resurser nyttjas fullt ut, då bör statens ut­gifter inte ytterligare driva på efterfrågan, eftersom det riskerar att leda till oönskad inflation. Det är i verkligheten vi ska hämta vägledning för hur finanspolitiken ska skötas. God­tyck­liga mål för bud­getunderskott och statsskuld – som de som finns i det finanspolitiska ramverket och i EU-för­draget – ska avvisas helt, som de uttryck för uttjänt nyliberal normpolitik de är. 

Arbete åt alla, full sysselsättning. Det ska vara målet för den ekonomiska politiken. 

  1. Arbete åt alla

Rätten till arbete ska nu garanteras. Arbetslösheten ska bort, så långt det över huvud taget är prak­tiskt möjligt. Det ska nu bli slut på 30 år av mass­ar­bets­löshet, ett slöseri med samhällets resurser och människors liv och förmågor som helt enkelt inte kan tolereras.

Det är, som sagt, dags att övergå till en politik som ger arbete åt alla. Full sysselsättning ska, som an­ges i avsnitt 4, vara det över­ordnade målet för den ekonomiska politiken. Alla som vill och kan ska ha ett arbete, ett heltids­arbete med en lön som ger en trygg och anständig tillvaro. 

En ny offensiv finanspolitik enligt vad som anges i avsnitt 4 är förmodligen i de flesta lägen tillräcklig för att nå målet om full sysselsättning, även om det inte kommer att ske över en natt utan vara en process som löper över ett antal år. Som komplement till den offensiva finanspolitiken bör dock ett program för offentliga beredskapsarbeten inrättas – ett sysselsättningsprogram inom offentlig sektor där alla de som inte kunnat hitta ett arbete på annat håll ska erbjudas anställning, fast sådan på hel­tid till en av­tals­enlig lön. På så sätt säkerställs att den fulla sysselsättningen blir bestående över tiden och över kon­junk­tur­svängningarna. Arbetslöshet i delar av landet kan då under perioder av struktur­omvandling mö­tas med en aktiv, riktad sysselsättningspolitik. Det ska inte ske någon utarmning eller formlig ned­lägg­ning av hela landsändar, som varit fallet under de senaste årtiondena av ny­liberal ekonomisk politik. 

Kostnaderna för det allmänna sysselsättningsprogrammet kommer att variera över tiden. I ett sämre konjunkturläge kommer fler att få sitt uppehälle från det. I ett bättre konjunkturläge kommer det att vara färre. Inrättandet av ett offentligt sysselsättningsprogram kommer att spara pengar ge­nom minskat be­hov av a-kassa och annat offentligt stöd. Behovet av många gånger meningslös och för­ned­rande arbets­lös­hets­förvaltning (Fas 3, Arbetslivsutveckling, Plusjobb, Instegsjobb, Nystartsjobb, Jobb- och ut­veck­lings­garantin), det försvinner. En mängd samhällsnyttigt arbete kommer att bli utfört som annars inte skulle bli det. De som arbetar inom det allmänna syssel­sätt­nings­pro­grammet får kompetens och arbetslivserfarenhet, i stället för att i arbetslösheten tappa vanan att arbeta och se sin kompetens urholkas. Arbetslöshetens alla negativa sociala följdverkningar (psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, ökad kriminalitet) faller därmed bort – både rent mänskligt och som upphov till kostnader för det offentliga. Vi har råd att sätta folket i arbete. Vi har däremot inte längre råd att av­stå från det.

Arbete åt alla är en jämställdhetsfråga. Den nu förda arbetslöshetspolitiken slår hårt mot kvinnor. Särskilt undersysselsättningen, ofrivillig deltid, är något som kvinnor är särskilt drabbade av. Dagens politik är också ett oförlåtligt slöseri med resurser. Om kvinnor arbetade heltid i samma utsträckning som män skulle Sveriges BNP öka med cirka 500 miljarder kronor per år. Om utrikes födda kvinnor ar­betade i samma utsträckning som inrikes födda kvinnor skulle de offentliga finan­serna stärkas med 37 miljarder kronor. Den fulla sysselsättningen och det allmänna sysselsättnings­programmet kommer att göra slut på detta slöseri. Det kommer också att göra konkret skillnad i kvinnors liv och göra Sverige till ett mer jämställt samhälle. 

Rätten till arbete är också en integrationsfråga. Arbetslösheten bland utrikes födda är mer än tre gång­er så hög som bland inrikes födda. När vi går mot full sysselsättning är detta därför en sam­hälls­förändring som kommer att särskilt gynna de utrikes födda.

Att bekämpa och undanröja arbetslösheten är även en ungdomsfråga. Regeringens ar­bets­lös­hets­politik slår särskilt hårt mot de unga, och gör deras inträde på arbetsmarknaden till en rå hugg­sexa om få, otrygga jobb som inte erbjuder någon fast eller tillräcklig försörjning. Detta bryter ned våra unga, som ju är vår framtid. Full sys­sel­sättning är vad våra unga förtjänar. Den fulla syssel­sättningen kommer att innebära sot­döden för det moderna daglönarsystemet, den s.k. gig-eko­no­min, dit ung­domen idag många gånger hän­visas. Om man inte som arbetsgivare kan erbjuda en trygg och fast an­ställning till god, avtalsenlig lön, då har man ingen framtid på svensk arbetsmarknad.

Full sysselsättning är också en central maktfråga på arbetsmarknaden. Idag kan krav på högre löner och bättre arbetsvillkor motas med hotet om arbetslöshet. Om du inte går med på lägre lön och sämre villkor så blir du av med jobbet. Det hotet är verkningsfullt idag, när vi har mass­arbets­löshet. Om vi däremot har full sysselsättning, och det alltid finns ett nytt arbete att gå till om man blir av med det man har, då tappar hotet om arbetslöshet sin kraft. Och då har arbetarnas ställning stärkts.

När alla genom en politik för full sysselsättning får arbete, och får bidra till samhällsbygget, då kan vi också fortsätta förkortningen av arbetstiden, en frigörelseprocess som alltför länge tillåtits stå stilla. Steg för steg, i en takt som säkerställer personalförsörjningen inom de samhällsbärande sektorerna, ska arbetstiden förkortas. Målet ska nu ställas upp att en arbetsvecka inte ska vara längre än 30 tim­mar. Timme för timme ska människor ges mer tid att leva sina liv. Denna process ska inte få avstanna igen. I takt med att produktiviteten i ekonomin stegras kan arbetstiden förkortas ytter­ligare.

Mot den politik som beskrivs i detta avsnitt står otrygghetens, ofrihetens och ofärdens politik. Den arbetsmarknadspolitik som återfinns i regeringens och dess samarbetspartiers januariprogram: upp­luckrad arbetsrätt, slopade turordningsregler, sön­dertrasande av anställningstryggheten. Den poli­tiken är en skam för Sverige. Den bygger på en lögn, att otrygghet skapar arbetstillfällen. Den poli­tiken ska nu avvisas helt och för­passas till his­toriens avskrädeshög. Ingen del av arbetarrörelsen, ingen fackligt förtroendevald, ska ta i den poli­tiken med tång. Den som gör det, får stå med skammen av att ha svikit när det verkligen gällde.

Arbete åt alla, full sysselsättning, förkortad arbetstid. Detta är en politik för folkets framtid, för fol­kets väl. 

  1. Bostad åt alla

Rätten till en bostad ska nu garanteras. Bostaden är social rättighet, inte en handelsvara eller en källa till profiter för privatkapitalet. En god bo­stad till en rimlig hyra är något som ska komma alla till del. Bostadslösheten är en skamfläck som ska tvättas bort. Vi ska inte behöva läsa i nyheterna om barn­familjer som flyttar runt på vandrarhem eftersom de inte kan hit­ta någon bostad, eller om pension­ärer som lever på gatan efter ett långt yrkesliv. Bostadsförsörjningen är ett ansvar för samhället och för staten. Det är nu dags att åter ta det ansvaret. 

När vi överger den åtstramande nyliberala finanspolitiken (se avsnitt 4) så har vi plötsligt råd med omfattande offentliga investeringar i bostadssektorn. En del av det statsfinansiella utrymme som ska­pas när det finanspolitiska ramverket överges ska användas till sådana investeringar. Hyresgäst­för­ening­ens krav om minst 200000 nya hyres­rätter fram till 2025 är ett minimum. På lite längre sikt be­höver Sverige ett nytt miljonprogram. Sveriges befolkning har ökat kraftigt under senare år, utan att bo­stadsbyggandet har hängt med. Nu måste vi komma ifatt. 

Allmännyttan ska rustas upp och en stor nyproduktion ska ske av allmän­nyttiga hyresrätter. Ett stat­ligt bygg- och bostadsbolag ska inrättas. Även kommunerna ska ges incitament att skapa egna bygg­bolag. Vi kan inte förlita oss på att privatkapitalet, ens med offentlig finansiering, kommer att förse oss med det antal bostäder som behövs. Det finns också starka oligopoltendenser inom bygg­sektorn som behöver motas.

Inom bostadsproduktionen kommer naturligtvis också många nya jobb att ska­pas. Därför blir en ny bostadspolitik också ett sätt att uppnå och bibehålla den fulla syssel­sättningen och rätten till arbete (se avsnitt 5). Utbyggnadstakten i bostadssektorn måste dock an­passas till resursutnyttjandet i eko­nomin. När målsättningen om full sysselsättning har upp­nåtts (se avsnitt 4) kan det upp­komma situ­ationer då det inte finns reala resurser att tillgå för att ytterligare öka bostads­pro­duktionen. Då kom­mer det att krävas utbildningsinsatser, planering och produktivitetshöjningar för att komma till rätta med resursbristen. 

Rätten till en bostad är en jämställdhetsfråga. Den rådande bostadsbristen gör det svårt för kvinnor som separerar att hitta en ny bostad. När vi säkerställer att det finns trygga och bra hyresbostäder så främ­jar vi därigenom kvinnors frihet och oberoende.

Bostadsfrågan är en integrationsfråga. Utrikes födda och de med utländsk bakgrund är betydligt hård­are drabbade än befolkningen i allmänhet av trångboddhet och bostadsbrist. En fungerande bostads­för­sörjning är därför något som kommer att ha särskild betydelse för utrikes födda och dem med utländsk bakgrund. 

Rätten till en bostad är också en helt central ungdomsfråga. Idag finns, enligt Hyresgästföreningens beräkningar, ca 238000 unga i åldern 20–27 år som bor hemma hos sina föräldrar trots att de hellre skulle vilja bo på annat sätt. Dessa unga är Sveriges framtid. De behöver komma igång med sitt vuxen­liv, bli oberoende av sina föräldrar, arbeta, studera, bilda familj. Den pas­siva, nyliberala bo­stads­politiken, som förs av regeringen liksom av alla andra regeringar de senaste 30 åren, den för­stärker tvärtom dessa ungas be­ro­ende av sina föräldrar och försenar deras inträde i vux­en­livet. När vi ger de unga rätten till en bostad så hjälper vi dem att öppna dörren till sin – och vår – framtid.

Hyrorna på den svenska bostadsmarknaden ska vara rimliga och hårt reglerade. Alla förslag om mark­nadshyror ska kategoriskt för­kastas. Regeringens planerade nyliberala reformer av hyres­sätt­ningen ska stoppas. Be­sitt­nings­skyddet – rätten att bo kvar, att känna sig trygg i sitt hem – det ska försvaras kom­promisslöst. Ock­ret och utsugningen ska bort från bo­stads­marknaden. Om man inte som hyres­värd kan erbjuda en god bostad till en rimlig hyra, då har man ingen framtid på svensk bostads­mark­nad.

  1. God sjukvård, skola och omsorg åt alla

Corona-krisen visar oss vilka som är de verkliga samhällsbärarna. Det är de som arbetar inom vård, skola och omsorg. De är de, inte Jacob och Marcus Wallenberg, som stödjer och bär oss i denna svåra tid. Detta ska också synas i hur Sverige som samhälle väljer att agera. Från och med nu är nedskär­ning­arnas tid förbi. Nu ska välfärden byggas ut. Detta har vi plötsligt råd med när vi överger åt­stram­nings­doktrinen i det finanspolitiska ramverket. Välfärdspolitiken ska vara sådan att vi kan säga att vi ger trygghet åt alla. Konkret innebär detta att statsbidragen till kommunerna nu stegvis ska öka så att dessa välfärdspolitiska mål nås.

Corona-krisen sätter bristerna inom sjukvården i blixtbelysning. Den nyliberala politiken under de senaste årtiondena har tagit från oss den trygghet det innebär att ha en väl fungerande sjukvårds­sektor. I den hårt nedskurna sjukvården saknas till och med ordentlig skyddsutrustning åt per­so­nalen. Underbetalda och överbelastade medarbetare springer mellan patienterna. Sjukskrivningarna inom vårdyrkena har ökat. Sjuk­vården ska nu rustas upp, stå stark och redo att sörja för oss när vi behöver den. Standarden inom svensk sjukvård ska inte bara bibehållas, den ska höjas. En lärdom från Corona-krisen är också att det måste finnas en viss överkapacitet i sjukvården, en be­redskap för att vårdbehov snabbt kan stiga. Som ett första steg ska vi tillbaka till de be­man­ningsnivåer som rådde inom sjukvården före 90-talskrisen, vilket också är ett led i att uppnå målet om full syssel­sättning (se avsnitt 4 och 5). Utbildning och forskning inom medicin ska ges ökade resurser. Ut­rust­ning, sjuk­vårds­bygg­nader och IT-system ska hålla högsta internationella klass. 

Arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom sjukvården ska förbättras radikalt, genom ökad bemanning men även genom andra åtgärder. Annars kommer vi inte att kunna rekrytera och behålla den arbets­kraft som krävs för sjukvårdens återupprustning. Förkortad arbetstid (se avsnitt 5) är en annan del av förbättringen av sjukvårdspersonalens arbetsvillkor. 

I krisen ser vi nu också tydligt att apoteksverksamhet inte lämpar sig som en vinstdrivande affärs­verk­sam­het. Lagren gapar tomma. Samhället försörjs inte med nödvändiga läkemedel. All apo­teks­verk­samhet ska därför övergå i offentlig regi.

Även inom barn- och äldreomsorg ska standarden höjas och stora satsningar göras, både genom ökad bemanning och på andra sätt. Svensk barnomsorg ska vara världsledande. Inom den ska barn från alla typer av bakgrunder mötas och tillsammans ges det bästa välkomnande ett samhälle kan ge sina minsta. Äldreomsorgen ska på motsvarande sätt ge våra gamla det goda omhändertagande de förtjänar.

Ökad bemanning inom barn- och äldreomsorg är naturligtvis i första hand en fråga om kvaliteten i om­sorgen och om god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för dem som arbetar där. Men en upp­rustad barn- och äldreomsorg är också en del av den nya ekonomiska politik som nu ska föras. Sats­ning­ar på ökad bemanning i dessa sektorer bidrar till att uppnå målet om full syssel­sätt­ning (se av­snitt 4 och 5). 

En väl­fungerande barn- och äldreomsorg underlättar också för många, framförallt kvinnor, att för­värvs­ar­beta. På så sätt är återuppbyggnaden av barn- och äldreomsorgen också en del av en jäm­ställd­hets­politisk agenda. 

Liksom satsningarna i bostadssektorn (se avsnitt 6) måste åtgärderna inom välfärdssektorn an­passas till resursutnyttjandet i ekonomin. För att bemanningen och kvaliteten ska kunna öka krävs att det finns utbildad personal, utrustning, byggnader och annan infrastruktur. För att sats­ning­arna ska kunna genomföras kommer det, liksom i bostadssektorn, att krävas utbildningsinsatser, plan­ering och produktivitetshöjningar.

Den svenska skolan ska bli en institution i världsklass. Ökade resurser till skolan och mer per­so­nal där gör det möjligt att göra klasserna mindre. Utökade sats­ningar på läro­medel och lokaler måste också göras. 

Skolans uppdrag är centralt, att ge barnen den kunskap de behöver för att bli fullvärdiga samhälls­medborgare, och att ge kunskaper och fär­digheter som vi behöver i samhällsbygget (se avsnitt 10). Att detta uppdrag fullgörs är så av­görande för oss att skolan bör drivas i statlig regi. Alla måste tillförsäkras en likvärdig utbildning, och då är privat eller kom­munalt huvudmannaskap inte någon lämplig ordning. Även SFI (svenska för invandrare) är en så viktig verksamhet, och så central för in­te­grationen, att den bör drivas i statlig regi.

Som en del av förstatligandet av skolan ska de religiösa skolorna tas bort. År 2020 är det inte dogmer och vid­skep­else som barnen behöver, utan vetenskapligt baserad under­visning. Privatiseringen av skol­orna och etablerandet av religiösa skolor har cementerat segre­gation­en. Vi kan inte fortsätta betala de re­ligiösa skolorna för att upprätta könsapartheid och heders­nor­mer. Skolan ska i stället motverka segre­gationen, inte som religiösa skolor sortera människor efter tro och etnisk till­hörighet. 

Vinstintresset ska bort ur välfärden som helhet, inte bara från skolan. Med­bor­garnas trygghet och bild­ning är ingenting som vare sig kan eller bör överlåtas på privat­kapitalet, det har välfärds­kapi­talisterna gett oss otaliga bevis på under de senaste årtiondena. Detta är också en fråga om demo­krati. När offentliga verksamheter såsom vården och skolan privatiseras så genom­för man en av­de­mo­kratiseringav samhället. När fler och fler samhällsbärande verksamheter drivs privat så finns det till slut ingenting kvar för folkvalda politiker att fatta beslut om, utom struntsaker som inte betyder nå­got för samhällsutvecklingen. Samhälls­utvecklingen sköts i stället av privata företag, vars led­stjärna är att maximera sina vinster.

Skolan, vården och omsorgen är till för folket, inte för storfinansen. Välfärdskapitalisterna har ingen fram­tid i Sverige. 

  1. Ekonomisk och social trygghet åt alla, i livets alla skiften

De sociala trygghetssystemen ska reformeras i grunden. Sjuk- och arbets­lös­hets­försäkringarna ska ge trygghet i sjukdomens och motgångens stund. Den trygg­heten ska också förhindra att den som är desperat går med på att sälja sin arbetskraft till under­pris, dvs. att fattigdom och förtvivlan sätter press nedåt på löner och arbetsvillkor. 

Med en ny ekonomisk politik kommer kostnaderna för de offentliga trygghetssystemen att bli mycket lägre än vad de är idag. Med en ny expansiv finanspolitik enligt avsnitt 4 och när ett offentligt sys­sel­sätt­nings­program inrättas enligt avsnitt 5 så kommer be­tydligt färre att behöva utnyttja ar­bets­lös­hets­försäkringen. De som ändå gör det kommer också att behöva förlita sig på försäkringen under kortare tid än idag. Med bättre arbetsmiljö och kortare arbetstid så kommer färre att bli sjukskrivna, vilket kom­mer att minska kostnaderna för sjukförsäkringen. 

Väl fungerande socialförsäkringar fyller en viktig funktion som automatiska stabilisatorer i sam­hälls­ekonomin. Om sjuka och arbetslösa genom socialförsäkringarna får tillräckliga inkomster som de spen­derar, så bidrar socialförsäkringarna därigenom till att upp­rätt­hålla efterfrågan i ekonomin och uppnå målet om full sysselsättning (se avsnitt 4). 

En del av den sociala tryggheten är också en god, utbyggd socialtjänst som kan ge hjälp åt dem som behöver det. Samhällets skyddsnät ska bli mer finmaskigt och ta väsentligt bättre hand om dem som av olika skäl råkar illa ut. Socialtjänsten har en oerhört viktig roll att spela i det samman­hanget. Bland grupper som är starkt beroende av att socialtjänsten fungerar väl kan nämnas de som är utsatta för hedersförtryck samt missbrukare och barn till missbrukare. Dessa och andra utsatta grupper ska kun­na lita på att samhället håller sin skyddande hand över dem genom socialtjänstens försorg. Resurser för att göra det ska aldrig saknas. 

En politik för full sysselsättning och ett allmänt sysselsättningsprogram (se avsnitt 4 och 5) minskar radikalt minskar behovet av försörjningsstöd som inkomstkälla. Därmed lättar trycket mot social­tjänsten, som i högre grad ägna sig åt omsorgerna om dem som har särskilda behov (missbrukare, familjer i kris, hedersförtryckta osv.).

  1. Goda och trygga pensioner åt alla

En god och trygg pension ska vara en självklarhet. Ingen ska behöva känna oro över att stå utan till­räcklig försörjning när man på ålderns höst har lämnat arbetslivet. Ord som fattig­pensionär och pensionsångest, de ska aldrig behöva ut­talas. Den skamliga politik som förs nu, som till och med i vissa fall tar ifrån de äldre matenpå bor­det och taket över huvudet, den ska nu be­gravas. Fattig­doms­kontraktet – den så kallade pensions­överenskommelsen mellan S, M, C, L, KD och MP – det ska rivas. Ett nytt pensionssystem ska ut­formas.

Man vill inte tro att det är sant, men i dag har mer än var tionde svensk över 65 års ålder en inkomst som ligger under EU:s fattigdomsgräns på 12100 kronor i månaden före skatt. En kris som den vi nu ge­nom­lever riskerar också att slå ytterligare mot pensionärernas försörjning genom den så kallade bromsen i pensionssystemet. När färre människor arbetar på grund av ökad arbetslöshet och in­be­talningarna till pensionssystemet minskar, då kan bromsen slå till och minska pensions­ut­betal­ning­arna. Om bromsen slår till nu så kan vi alltså räk­na med att Corona-krisen spär på pensionärs­fattig­domen än mer.

De allmänna pensionerna ska nu höjas kraftigt. Ingen ska vara fattig föratt man är pensionär. Ut­gångs­punkten ska vara att pensionen ska motsvara 80 pro­cent av slutlönen. Särskilda satsningar ska riktas mot dem som idag har allra lägst pensioner. 

En sådan reform av pensionssystemet som beskrivs här kommer att initialt öka kostnaderna för sta­ten, det är sant. Men man ska inte se snävt på de medel som utbetalas som pensioner. När pension­ärerna i de breda folklagren får en rimlig pension så spenderar de den. Detta bidrar till att öka efter­frågan i sam­hälls­ekonomin. På så sätt medverkar de höjda pensionerna till att uppnå målet om full sys­selsättning (se avsnitt 4). En stor del av de höjda pensionerna återvänder också till staten som öka­de skatte­in­täkter. Om vi utformar pensionssystemet rätt, och tar bort den så kallade brom­sen, blir pensionerna oberoende av konjunktursvängningarna, och fungerar då i en konjunktur­ned­gång som en automatisk stabilisator, en källa till efterfrågan som håller ekonomin uppe. Bromsen fun­ge­rar tvärtom, tar bort efterfrågan i samhällsekonomin när den som bäst behövs, och förstärker därmed den ekonomiska nedgången. 

Det dysfunktionella premiepensionssystemet ska avvecklas. Det har visat sig endast gynna finans­kapitalet, inte pensionärerna. Allmänna pensioner ska inte alstra ytterligare spekulation på börsen. 

Goda pensioner är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. De allra flesta fattig­pension­ärer är kvinnor. Kvinnor får många gånger betala väldigt dyrt som pensionärer för att de tagit ett större an­svar för barn och familj än män, tvingats till ofrivillig deltid, och arbetat inom underbetalda yrken inom vård, skola och omsorg. Denna orättvisa ska vi nu råda bot på. Kvinnors pensioner ska suc­ces­sivt höjas och föras upp i nivå med mäns.

  1. Investeringar i vår gemensamma framtid

Under de galna årtiondena från mitten av 80-talet och framåt har vi blivit inbillade att om vi bara ger näringslivet fritt spelrum så kommer marknadskrafterna att själva skapa välstånd och ordna sam­hället på bästa sätt, bara vi avreglerar, sänker skatter och privatiserar. I denna tid av kris och smitt­sprid­ning kan vi alla se vilka falska löften detta var. Kris avlöser kris, samhällsbygget eroderar och förfaller. Själva demokratin har inskränkts genom att fler och fler sektorer förts över till privat­kapi­talet och undandragits demokratisk styrning och kontroll. 

Nu ska den utvecklingen vändas. Samhällsbygget ska återupprättas och återupptas. Sto­ra offentliga investeringar ska göras på ett flertal områden. Sjukhus och andra vård­in­rätt­ningar, skolor, för­skolor och äldreboenden ska byg­gas ut och rustas upp, vilket redan har berörts i avsnitt 7. Mycket stora investeringar ska göras i nybyggnad, modernisering och renovering av bo­städer, som berörs i avsnitt 6. Investeringarna i bostadssektorn ska bland annat inriktas på energieffektivisering av befintliga bo­städer, vilket bidrar till att vi kan uppfylla klimatmålen. Väg- och järnvägsnätet ska upp i yttersta in­ter­nationella toppklass, genom satsningar både på nybyggnad och på förbättrat och utökat under­håll.

Energi- och transportsektorerna ska genom investeringar bli fossilfria så snart det över huvud taget är möjligt. Klimatomställningen ska ske dels genom offentliga satsningar, som förutom att min­ska kol­dioxid­ut­släppen också skapar jobb och ekonomisk utveckling. Dels ska den ske genom hårdare miljökrav på storföretag, som i alla år tjänat stora pengar på kilmatskadliga utsläpp. Rege­ringens linje, att genom re­gres­siva punkt­skatter på allt från plastpåsar till bensin lägga en alltför stor del bördan av omställningen till ett håll­bart sam­hälle på vanliga män­niskor, den linjen ska bytas ut. 

En särskild lärdom som vi måste dra av Corona-krisen är hur stort behovet är av en god kris­bered­skap verk­ligen är. Beredskapen har många dimensioner. Vi behöver beredskapslager av läkemedel och medi­cinsk ut­rust­ning och fältsjukhus. Likaså behöver den inhemska produktionen kunna stå för en mycket större del av våra livsmedel. Vi vet nu att vi inte kan förlita oss på internationella dis­tri­butions­kedjor när krisen slår till. 

Ett stort offentligt investeringsprogram ska alltså sjösättas, som bland annat ska ta sikte på de nyss nämn­da om­rå­dena. Allt kan inte göras på en gång, utan investeringsprogrammet behöver löpa över år och till och med årtionden. Hänsyn behöver hela tiden tas till vilka lediga resurser som finns i sam­hälls­eko­nomin i form av rätt utbildad arbetskraft och andra produktionsfaktorer. Prioriteringar be­höver göras löpande utifrån var behoven är som störst. På kort och medellång sikt är det inves­te­ring­ar i bo­städer, åter­ställd krisberedskap och i utfasning av fossila bränslen från energi- och transpor­tsektorn som fram­för­allt behöver ges företräde.

Det offentliga investeringsprogrammet är intimt förbundet med målet om arbete åt alla, full sys­sel­sättning (se avsnitt 4 och 5). I bygg- och energisektorerna kommer många nya arbeten att skapas när investeringarna inom programmet genomförs. Detsamma kommer att gälla även andra sektorer, som IT, sjukvård och industri. Alla krafter kommer att behövas i bygget av framtidens Sverige.

Ett viktigt led i förverkligandet av det offentliga investeringsprogrammet och i uppfyllandet av målet om arbete åt alla är att utbildningsväsendet på alla nivåer fungerar väl. Detta har redan nämnts i av­snitt 7 när det gäller grundskolan, men det är lika sant när det gäller gymnasieskolan, vuxen­ut­bild­ningen, hög­skolan och annan utbildning. Utbildningssektorn i vid bemärkelse är därför ytterligare ett område som behöver tillföras mer resurser och där investeringar behöver göras för att vi kunna få den kun­skap och kompetens som krävs i samhällsbygget.

  1. Skattepolitik för jämlikhet och mer makt åt folket

Den finanspolitik som ska föras enligt avsnitt 4 bryter helt med den nyliberala normen att offent­liga finanser inte ska gå med underskott. Det är inte budgetbalans som är målet med den ekonomiska poli­tiken utan samhällsekonomisk balans, fullt resursutnyttjande och full sysselsättning. Genom att tillåta så stora budgetunderskott att det målet nås, finansieras de satsningar och investeringar som ska ske enligt avsnitt 5–10. 

Detta betyder att skatterna inte behöver höjas för att vi ska nå målen för den ekonomiska politiken. Skattehöjningar i den storleksordning som skulle krävas är inte heller önskvärda, då de skulle behöva riktas mot breda folklager och inte bara mot samhällets toppskikt. Vi ska absolut skärpa be­skatt­ning­en av toppskikten i samhället, men vi ska inte inbilla oss att skatte­höj­ningar som riktas mot de mest förmögna skulle inbringa de mycket stora summor som krävs för att finansiera den nya bo­stads-, väl­färds- eller pensionspolitiken. Vidare skulle den finans­politiska stimulansen utebli om vi med ena han­den ökade efterfrågan i ekonomin genom en offensiv politik för offentliga investeringar, höjda pensioner och utbyggd välfärd, och med andra handen drog in lika stora medel – hundra­tals mil­jar­der kronor årligen – i ytterligare skatter. Då skulle efterfrågan i samhällsekonomin sammantaget inte öka, vilket skulle leda till att målet om full sysselsättning inte kan nås.

Stor restriktivitet ska gälla i fråga om höjning av punktskatter och andra skatteförändringar som inte tar hänsyn till skattebetalarens inkomst och därför har en negativ fördelningsprofil. Mervärdes­skat­ten ska inte höjas, särskilt inte på mat och andra dagligvaror. Skatten på bensin bör i nuläget inte höjas ytterligare. Klimatpolitiken ska omorienteras så att uppfyllelse av klimatmålen sker genom of­fent­liga investeringar och hårdare miljökrav på verksamhetsutövare (se avsnitt 10) snarare än genom punktskatter som slår stenhårt mot vanliga män­niskors köpkraft och vardagsekonomi. Ränte­av­dragen för bolån ska som huvudregel inte tas bort. Väl­digt många vanliga familjer har fattat beslut om bostadsköp utifrån förutsättningen att rän­te­av­dragen finns. Den förutsättningen ska inte rubbas i efterhand. I de allra högsta inkomst­skik­ten ska dock ränteavdragen fasas ut. Den del av en årlig räntekostnad (underskott av kapital) som överstiger tio prisbasbelopp (för närvarande ca 470000 kronor) ska inte få dras av.

Skattepolitiken ska alltså inte användas som medel att finansiera den förda politiken. Däremot har den andra viktiga funktioner att fylla. 

Genom riktade åtgärder på skatteområdet ska vi radikalt öka jämlikheten i samhället. Den gro­teska utvecklingen mot ökad inkomstspridning har tillåtits gå alldeles för långt och ska nu brytas. Det finns ingen samhällsnytta i att en verkställande direktör tjänar lika mycket som 61 industri­ar­betare, vilket är fallet numera. Ingen kan på allvar hävda att direktören gör ett drygt sex gånger bättre jobb nu än 1980, då en VD ”bara” tjänade lika mycket som nio industriarbetare. Inte heller finns det någon sam­hällsnytta i det rådande förhållandet att topp­kapitalister som Antonia Ax:son Johnson och Finn Rausing betalar en mindre andel av sin in­komst i skatt än en vanlig löntagare. Att det har blivit så här har självklart sin grund i att kapi­talet har flyttat fram sina positioner i klasskampen och använder sin ökade makt för att tillskansa sig en större del av det mervärde som produceras.

Genom riktade skattehöjningar mot de stora privata kapitalintressena ska vi också gradvis ta ifrån dem deras förmåga att köpa sig politiska fördelar. Skattehöjningar på privatkapitalet fyller därmed en grund­läggande demokratisk funktion. Ojämlikheten och privatkapitalets ökade makt har urholkat folk­styret. Politiker från alla läger, borgare såväl som socialdemokrater, har siktet inställt på väl­av­lönade lobbyistkarriärer efter det att de avslutat sina politiska gärningar. Se bara hur Filippa Reinfeldt i sitt nya välavlönade uppdrag hos Wallenberg-ägda fastighetsbolaget Vecturamedverkar till att Region Stockholm, där hon tidigare var förtroendevald, säljer Bromma sjukhus till just Vectura. Se bara hur Göran Hägglund som, när han var minister, såg till att avreglera och därigenom förstöra den svenska apotekssektorn, nu som PR-konsult driver lobbying åt vårdkapitalisten OneMed, som tillhör Kamprad-sfären, mitt under brinnande Corona-kris. Se bara var vi har vår före detta statsminister Göran Persson: nu styrelse­ordförande i den skandaldrabbade storbanken Swedbank.

Vi ser tydligt hur väl kapitalet lyckats i sin strävan att köpa våra makthavare. Förändringar som en stor majoritet av folket vill se, som förbud mot vinster i välfärden, saknar helt stöd i riksdagen. För­änd­ringar som en stor majoritet av folket däremot inte vill se, som marknadshyror och uppluckrad arbetsrätt, har däremot brett stöd i riksdagen. 

Ett flertal kraftfulla åtgärder ska nu vidtas för att bryta utvecklingen mot större ojämlikhet och för att dika ut det träsk av korruption som hotar den svenska demokratin. 

Progressiviteten i in­komst­beskattningen ska stegras i de högsta inkomstskikten. En bra riktpunkt är att årsinkomster över fem­tio prisbasbelopp (för närvarande ca 2,4 miljoner kronor per år eller ca 200000 kronor per månad) ska vara förenade med 75 procents inkomstskatt och årsinkomster över 100 pris­bas­be­lopp (för närvarande drygt 4,7 miljoner per år eller knappt 400000 kronor per månad) ska vara för­ena­de med 100 pro­cents inkomst­skatt. En högre inkomst än så är helt enkelt inte en rimlig ersättning för nå­got arbete utan avspeglar endast möjlig­heten att utifrån en maktposition i klass­hierarkin tillgodo­göra sig mer­värde. Dessa förändringar är också jämställdhetspolitiskt moti­verade. I de allra högsta inkomstskikten är männen kraftigt överrepresenterade. Skärpt pro­gres­sivitet i inkomstbeskattningen bidrar därigenom även till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Skatten på inkomst av kapital ska utformas på motsvarande sätt som skatten på inkomst av arbete. Det betyder att skatten ska vara kraftigt progressiv i de högsta inkomstskikten. Däremot ska skatten inte höj­as för kapitalinkomster som kan uppkomma bland bredare folklager, till exempel till följd av en bo­stads­försäljning. Syftet är som sagt inte att få in så mycket som möjligt i skatt utan att jäm­lik­heten i sam­hället ska öka och att minska storkapitalets förmåga att köpa våra makthavare. Ka­pi­tal­inkomst­erna är även de mycket ojämnt fördelade mellan könen. Kvinnor har i genomsnitt hälften så stora kapi­tal­inkomster som män. Även i kapitalbeskattningen kommer därför en ökad progressivitet att bidra till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

En förmögenhetsskatt ska införas. Även denna ska vara progressiv och tas ut på sådana förmögen­het­er som förekommer i de allra översta skikten i förmögenhetsfördelningen. Var exakt de olika bryt­punkterna ska ligga är något som behöver utredas närmare. En riktpunkt är dock att den hög­sta nivån ska bestämmas så att den delen av en förmögenhet som överstiger tusen prisbasbelopp (för närvarande ca 47 miljoner kronor) ska be­skattas med fem procent årligen. 

Arvs- och gåvoskatt ska införas. Den ska, liksom förmögenhetsskatten, riktas mot gåvor och arv som förekommer i de högsta inkomstskiktens i samhället. Det får utredas närmare var exakt bryt­punk­terna för skatteuttag ska ligga och hur hög skattesatsen ska vara.

Skatterna har också en funktion att fylla i bekämpandet av destruktiv spekulation på finans­mark­nad­erna. En skatt på finansiella transaktioner ska därför införas (en s.k. Tobin-skatt) för att motverka kort­siktig spekulation som inte är till nytta för samhället.

Amineh Kakabaveh, oberoende socialistisk riksdagsledamot

Kommentera