Hjälp till självhjälp – kamp för den egna jorden

Hjälp till självhjälp – kamp för den egna jorden. Så stödde vi Vietnamesernas kamp för nationell självständighet och frihet.

Av Bengt Johansson | 2020-05-30

Ur hyllorna hemma: Vietnambulletinen nr 5-1969

Stödet till vietnams kamp mot imperialismen i form av Frankrike och sedan USA blev stort i världen, även hemma i Sverige. Många är de svenskar som någon gång lagt pengar i FNL-bössan.

Vietnamkriget räknas som det första tv-kriget och vi hatade intensivt USA för att de gav sig på den fattiga befolkningen och ville behärska dem.

I Sverige var stödet organiserat runt om i lokalgrupper. Utbildning stod på schemat men framförallt det praktiska solidaritetsarbetet.

I Göteborg vid ett tillfälle, samlades det in pengar under kampanjnamnet: Skänk en luftvärnskanon till Nordvietnam. Det upprörde liberalerna. Plåster gick bra men stöd till militärt motstånd gick inte för sig.

Vid ett annat tillfälle ville många organisera sig i en flera hundra man stor stridsgrupp och åka till Vietnam för att hjälpa till i striderna.

De stackars vietnameserna i Sverige blev förlägna och visste inte hur de skulle stoppa detta utan att göra de unga arga svenskarna förlägna. Men meddelandet blev i alla fall: Tack så mycket men stanna hemma och stöd oss härifrån med pengar och upplysningsarbete. I djungeln är ni mest i vägen och till besvär.

Stödet som utvecklades runt om i världen gick ju ut på att stödja vietnamesernas rätt till sitt eget land, till sin självständighet.
Därför stod det också på banderollerna så här: Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet.

Idag tycks den sista meningen: ”Arbetarklassens kampenhet” vara bortglömd. Kvar blir en klasslös internationell solidaritet som förfaller till liberal tycka-synd-om politik.

I dagens värld med krig, proxykrig och en skenande ekonomisk migration är det mer än lämpligt att påminna om rätten till det egna landet, till den egna jorden, till att kämpa för människovärdiga villkor i sitt hemland.
Till det ska det ges allt stöd.

Det är mitt bästa sätt att stödja tanken på den så kallade hjälp-på-platsen.

Ölutköraren som blev talman

Läs om Ingemund Bengtsson, mannen som startade som ölutkörare och slutade som rikets talman.

Ingemund Bengtsson (S). Han startade som ölutkörare och blev Riksdagens talman.

Av Bengt Johansson. Intervjun gjordes 1997 och återpubliceras idag 20-05-11
Ingemund Bengtsson avled den 12 april, 2000, i Varberg

– Du får ringa mig på fredag kväll när jag kommit hem från Stockholm så får vi se.

Myndigt men vänligt låter han förstå att han inte har tid just nu. Ingemund Bengtsson, relativt nybliven 76-åring, är en aktiv människa som ofta är engagerad på något uppdrag. Väl hemma igen tar han emot för ett samtal i sin lägenhet på Hantverksgränd i västkuststaden Varberg. Det är samma kvarter där Ingemunds föregångare, s-riksdagsman Sven Larsson bodde. 

– Hit flyttade jag och min fru efter pensioneringen. Varberg är ändå min stad men jag brukar säga att hjärtat har två kammare och tiden i Stockholm har satt djupa spår.

Tiden som riksdagsman, hela 37 år, har omöjliggjort ett normalt familjeliv. Makarna Bengtsson har till stor del levt åtskilda geografiskt på grund av av de många engagemangen. Som liten undrade dottern Ingegerd ibland över vad pappa sysslade med och frågade en gång:

– Pappa, kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb, som mina klasskamraters pappor… ?

Makan Anna-Lisa drabbades av cancer och avled 1991. Sedan dess bor Ingemund ensam i den stora fyrarummaren.

Förlusten av en livskamrat är alltid svår att bära och  Ingemund är inget undantag. Att bli äldre innebär ett sorts närmande till döden som var och en bearbetar på sitt vis. Att försöka ha ett aktivt liv är ett sätt att klara sorgen efter en älskad.

– Jag saknar henne oerhört mycket, säger Ingemund med stark rörelse i rösten.

Hur ser din vardag ut?
– Tja, om jag är hemma ser den väl ut som för de flesta andra pensionärer. Jag stiger upp och äter frukost. Det brukar bli några koppar kokkaffe och ett par smörgåsar och så läser jag tidningen (Hallands Nyheter). Idag har jag torkat golv och städat. 

Du får ingen hjälp med det praktiska?
– Nej, än så länge behöver jag inte det och det är jag glad för. Jag sköter mig själv och stryker mina egna skjortor. Att vara frisk betyder mycket i min ålder. 1987 fick jag blodförgiftning. Efteråt har jag haft lite problem med hjärtat, därför måste jag vara lite försiktig. Men jag cyklar fortfarande. Idag t ex har jag cyklat till biblioteket och lämnat tillbaka en bok.

Du är medlem i Rotary i Varberg?
– Ja, det är mycket trevligt. Ibland när jag varit nere på stan slinker jag in och äter min lunch där, så slipper jag laga mat hemma den dagen.

Du lagar alltså mat själv för det mesta?
– Ja naturligtvis men jag äter inte alltid ensam. Häromdagen bjöd jag min syster på middag: Panerad torskfilé med potatismos och lingon.

“Ingemunds recept”, har ju dykt upp i media med jämna mellanrum?
– Haha, jo det är väl så. En gång lämnade jag ut ett fiskrecept och blev nerringd av damer som ville tacka. Skämt åsido: Idag finns så mycket halvfabrikat att köpa så det är ingen match att laga maten själv. Jag har frysen full.

Så här kunde det se ut när forna tiders ölutkörare var i farten.
Ingemund Bengtsson var en av dem.

– Riksdagsmannajobbet innebär mycket stillasittande. Utan träning hade jag inte klarat det.

I lägenheten vid Erik Dahlbergsgatan och tidigare Upplandsgatan i Stockholm blev det alltid ett morgonpass gymnastik innan det var dags att gå till jobbet.

1962 Var Ingemund med och bildade idrottsföreningen Helgeandspojkarna, en unik förening enbart för riksdagsmän och statsråd. Bakgrunden var en språngmarsch till Stockholms Central.

– Vi var sent ute för att hinna med tåget. Jag kan säga att andningen var inte normal förrän i Södertälje. Då beslutade jag och några andra att bilda en förening där vi riksdagsmän kunde förbättra vår kondition.

Det blev Helgeandspojkarna. Föreningen är fortfarande verksam och har nu i över tre decennier låtit beslutsfattare svetta av sig ett och annat kilo.

– Men de första testresultaten var katastrofala. Många hade så dålig kondition att de borde varit pensionerade, berättar Ingemund som var 43 år när föreningen bildades.

Det berättas också att Tage Erlander fick reda på att det tränades och ville komma och titta.

– Var har du träningskläderna, ropade Ingemund men fick inget svar. Senare blev han utnämnd till idrottsminister.

Idag motionerar uppemot 60 s-riksdagsmän med Helgeanspojkarna. Ett resultat Ingemund är stolt över.

” Varje tid skapar sina politiker efter de förutsättningar som råder just då men en sak kan jag säga: Om du hör en riksdagsman säga att han kan allt så ljuger han. Tiderna är sådana att man måste specialisera sig, den saken är klar.”

Saknar du tiden i riksdagen?
– Nja, var sak har sin tid och nu är jag ju pensionerad. Men det är klart, 37 års riksdagsarbete kan man inte bara glömma. Visst saknar jag det ibland.

Om du jämför politiker nu och förr. Finns det några stora skillnader?
– Varje tid skapar sina politiker efter de förutsättningar som råder just då men en sak kan jag säga: Om du hör en riksdagsman säga att han kan allt så ljuger han. Tiderna är sådana att man måste specialisera sig, den saken är klar.

Genom åren har du mött många stora politiker?
– Ja det har blivit en och annan. En del glömmer man aldrig. Människor som Tage Erlander, Torsten Nilsson och Indira Gandhi.

Som talman träffade han många internationella storheter också. Margaret Tatcher, Ronald Reagan och George Bush har alla dinerat med Ingemund Bengtsson.

– Margaret Tatcher träffade jag flera gånger när jag besökte min engelska talmanskollega. En charmerande dam med stor utstrålning men också en tuffing. Annars går det inte att leda ett parti där.

I USA, i samband med 350 – års jubileet av den första, och enda, svenska kolonin i Amerika träffade Ingemund Ronald Reagan. Firandet skedde i Wilmington samtidigt som Ingvar Carlsson hade uppmanat den amerikanska kongressen att rösta emot mer stöd till contras i Nicaragua. Men president Reagan bjöd på flott middag och låtsades som ingenting.

– Vi satt vid samma bord och samtalade i flera timmar. Han skrattade mycket och verkade vara vid god vigör. Bosse Parneviks “Reagangubbe” är väldigt trovärdig, kan jag säga.

Om du fick bli arbetsmarknadsminister en gång till, vad skulle du göra?
– Det är inte lätt att svara på. Det finns inga enkla svar. Jag tror att EU-medlemskapet är bra för oss. Där tvekade jag aldrig. Vi kan inte reda ut problemen själva längre. Vet du att när jag började i riksdagen var totalbudgeten på fem miljarder kronor. Dessutom behövde vi inte låna. Det var en helt annan situation. Nationalstaten har tappat i betydelse. Men arbetslösheten måste bekämpas. Den leder till klyftor mellan människor som inte är bra för samhället.

Sparpaketen?
– Det går inte att enbart spara, man måste satsa också. Som det är nu går personalen i vår gemensamma sektor på knäna. Ta sjukvårdspersonalen. De gör ett fantastiskt jobb men de kan ju inte orka hur länge som helst.

Att Ingemund Bengtsson har ett stort socialt patos går inte att ta miste på. Så var det ju en gång orättvisorna i samhället som drev honom in i politiken.

– Men jag är övertygad om att Ingvar Carlsson gör vad som står i hans makt. Jag har inte talat med honom om just detta men han är medveten om problemen.

Du var noga med formerna som talman.
– Det måste man vara och det handlar inte om mig som person, utan respekt för riksdagen som landets högsta beslutande organ. Man kommer t ex inte klädd hur som helst. Mona Sahlin tillrättavisade jag flera gånger när hon smög in i jeans.

Nydemokraternas grevar och tivoliägare? (syftar på Ny Demokrati, reds anm)
– Dem hade jag satt på plats, utan tvekan! Det är skönt att de åkte ur. 

” Förlusten av Palme var svår. Han var en lysande politiker. Otroligt skicklig i debatten och med ett djupt engagemang för de svaga i samhället kunde han ibland pulvrisera sina motståndare. Det var något som inte minst Thorbjörn Fälldin fick känna på.”

Du var ju talman när Olof Palme blev mördad. Hur upplevde du dådet?
– Det hela var ju osannolikt. Det kändes overkligt. Vid tidpunkten för mordet befann jag mig i Spanien. På natten bankade det på min dörr: “Vakna! Du måste genast bege dig till Sverige. Olof Palme har blivit mördad”

Som du förstår blev jag alldeles omtumlad. I ilfart fördes jag till Malagas flygplats där Felipe Gonzáles tillställt mig ett flygplan. Jag flög till Sverige, ensam i ett flygplan för 18 personer och när jag klev av planet på Arlanda blev jag genast omringad av svensk säkerhetsvakt. Du förstår, i det läget var jag som talman Sveriges viktigaste person. Ingen visste något heller. Det kunde lika gärna varit statskupp.

Ingemund tystnar en stund, sen fortsätter han:

– Förlusten av Palme var svår. Han var en lysande politiker. Otroligt skicklig i debatten och med ett djupt engagemang för de svaga i samhället kunde han ibland pulvrisera sina motståndare. Det var något som inte minst Thorbjörn Fälldin fick känna på.

Thorbjörn Fälldin och Olof Palme hade många hårda debatter.
– Ja och Thorbjörn hamnade ofta i svårigheter. Jag känner Fälldin personligen och vet att det är en ärlig och rekorderlig karl. Tage Erlander sa en gång att: “Palme pratar fortare är Fälldin tänker”. 

Tror du mordet någonsin blir uppklarat?
– Det kan jag naturligtvis inte säga men det har varit väldigt underliga turer. Jag tror mordet utfördes av en lejd mördare som idag ligger på havsbottnen.

Vad var din största tillgång som politiker och talman?
– Jag var ju gruppledare för socialdemokraterna i andra kammaren, enhälligt vald förresten. Tiden som gruppledare värderar jag väldigt högt därför att jag lärde mig att handskas med folk på ett annat sätt. Utan den kunskapen hade jag nog inte klarat talmansjobbet. Framförallt lärde jag mig skilja på pratmakare och de som var något att satsa på. Att vara gruppledare innebär också att ha förmåga att jämka ihop stridande viljor, en ovärderlig kunskap.

Dina språkkunskaper?
– Jo det är klart. Jag intresserade mig tidigt för språk. Engelska och franska behärskar jag, även esperanto. Jag har naturligtvis haft stor nytta av mina språkkunskaper.

Tror du det blir en koalition med Centern?
– Det är inte omöjligt. Det har vi haft förut, när de hette Bondeförbundet. Det är viktigt att skapa starka beslutsunderlag.

Hur tror du Folkpartiet och Moderaterna kommer att reagera?
Ingemund funderar en stund, sen säger han:

– Valet av Leissner tror jag är en katastrof för Folkpartiet, och Carl Bildt… , det enda jag kan säga om honom är att han är en verbal begåvning. Jag hoppas att Ingvar Carlsson klarar denna svåra tid.

Att Ingemund Bengtsson ogillar moderat (läs alltför marknadsvänlig) politik går inte att ta miste på. Hans livslånga engagemang  för de svagaste i samhället, gör att han har svårt att svälja försvagningar i de trygghetssystem han själv varit med att skapa.

– Det kommer att leda till ökade klyftor och socialt elände. Titta bara, som de sliter inom vår gemensamma sektor. Det borde anställas fler människor. Det tycker jag alldeles bestämt!

Blev ditt liv som du tänkt dig?
– Nej verkligen inte! När jag som ung började på Monark kunde jag inte drömma om den tillvaro som senare blev min vardag. Tiden på Monark var en bra skola för en ung grabb. Det politiska engagemanget bland många av arbetskamraterna var stort och det har påverkat mig mycket. Sen har det ena gett det andra. 

Ingemund Bengtsson kom till riksdagen 1951. Han har varit Gruppledare för Socialdemokraterna, jordbruksminister, industri- och arbetsmarknadsminister. 1972 hölls FN:s första konferens om miljövård i Stockholm. Där blev Ingemund vald till president. Karriären kröntes av talmansuppdraget mellan 1979-1988 som blev hans sista uppdrag. 

Från ölutkörare till rikets talman. Det låter nästan som en saga.

Iraks sista prinsessa har dött

Christer Sfeir
Civilingenjör med över 25 års erfarenhet av att bo och arbeta i MENA-regionen, skriver om hur historien av Syrien och irak hänger ihop med dagens problem.


Hur hänger Syrien, Irak och dagens problem med Hijaz?
Häng med som Aschberg skulle ha sagt!

Prinsessan Badiya Ali

Iraks sista prinsessa avled i lördags i London, 100 år gammal. Hon var kusin till kung Faisal i landet som ”skapades för hans skull” och som jag skrivit om förut om tillblivelsen av Syrien, Irak och Jordanien.

Hijaz, denna mytomspunna provins i arabiska halvön, styrdes av Hashimiterna, en ätt som är i rakt nedstigande led släkt med Profeten.
I början av 1900-talet styrdes Hijaz av al-Sharif Hussein, där Sharif är titeln som visar släktskapet med Profeten. Hussein hjälpte britterna att bekämpa Ottomanerna mot ett löfte om självständighet.
Hans trupper av beduiner tågade in med general Allenby både i Jerusalem och Damaskus runt 1917.

al-Sharif Hussein

Hans son Faisal utropades till Syriens första kung. Han regerade till 1920 men utvisades av fransmännen.
Fransmännen åberopade nämligen 1920 sin del av tårtan som var resultatet av Sykes-Picot avtalet som slöts i hemlighet 1916 mellan Frankrike och Storbritannien.
Faisal flyttade till England och levde rövare med sina engelska bundsförvanter till den grad att de tyckte att han skulle bli kung över det som blev Irak, vilket så skedde 1921.

Resultatet av Sykes-Picotavtalet

Pappa Hussein surade i Hijaz och araberna protesterade. Löftet var ju ett självständigt Syrien och Libanon som styrdes av Faisal.
Engelsmännen, återigen för att blidka massorna, karvade ut en ny stat, kallat Jordanien där Husseins andra son Abdullah fick bli kung. Abdullahs barnbarn är nuvarande kungen av Jordanien, Kung Abdullah II gift med palestinskan Rania, numera drottning.

General Goraud

Araberna blev förda bakom ljuset när stormakterna delade upp regionen i hemlighet redan 1916. Många idag minns med bitterhet facit när fransmännen tågade in i Damaskus 1920 under ledning av generalen Gouraud.
Han gick raka vägen till Umayyad-moskén där korsriddarkrossaren, kurden Saladin ligger begravd (och Johannes döparen men det är en annan historia). Gouraud går fram till graven och säger: ”Saladin, nous voici!” (ung. Vi är tillbaka Saladin).

The rest is history som man säger…

Pellerins Margarinfabrik

Pellerins Margarinfabrik i Göteborg var nordens största margarinfabrik. Betydelsen av margarin är en intressant historia som börjar med Kejsar Napoleon den tredje.

Av Bengt Johansson | 2020-05-10

Arbetarrörelsens tillväxt i industrialismens barndom finns beskriven i en rad böcker, avhandlingar, fotoserier osv.

När människorna i allt större omfattning samlades i städerna för att arbeta i fabriker levde de trångt, med mycket små ekonomiska medel. Sjukdomar härjade. I spåren av detta föddes också ett alltmer organiserat motstånd mot ett omöjligt och ovärdigt sätt att leva. De sociala spänningarna tilltog.

Detta skrivet som en mycket kort och grov förhistoria till inläggets egentliga syfte: Pellerins Margarinfabrik och en kokbok, skriven av Gerda Hallgren från Jönköping, utgiven av margarinfabriken och tryckt hos Elanders Boktryckeri 1925.

Kejsar Napoleon den tredje bekymrade sig över de eländiga levnadsvillkor den nya arbetarbefolkningen tvingades leva under. Förmodligen inte av några större humanistiska skäl, utan mer för att förebygga sociala spänningar i landet.

Han gav en ansedd fransk kemist i uppdrag att uppfinna ett konstgjort smör. Konstgjort smör skulle bli billigare och därmed åtkomligt för fattiga, och dessutom tänkte sig kejsaren också att minska krigsmaktens utgifter genom att byta natursmöret mot konstgjort smör.

Den franske kemisten lyckades och resultatet blev margarin, ett billigare, konstgjort smör som dessutom hade längre hållbarhet än riktigt smör.

Patentet köptes av Auguste Pellerin Senior. År 1869 anlades världens första margarinfabrik strax utanför Paris. Detta skulle bli starten på en helt ny bransch och en viktig del i den industriella utvecklingen.

Det blev snart aktuellt att anlägga margarinfabriker i andra länder. Den första margarinfabriken i norden blev Christiania Smörfabrik. Andra fabriker anlades i England, t ex Southamptons margarinfabrik 1891.

Sveriges första fabrik byggdes och invigdes 1895, i Olskroken, Göteborg och kom att heta Pellerins Margarinfabrik, Göteborg.

Auguste Pellerin Senior köpte alltså patentet men det var Auguste Pellerin Junior som blev företagets första tekniska direktör och den som blev ansvarig för öppnandet av fabrikerna i andra länder.

Detta blev en sådan succé att han erhöll den högsta utmärkelsen guldmedalj på Världsutställningen i Paris år 1900.
Dessutom erhöll han 1899 ”Chevalier du Mérite Agricole” (riddare af jordbruksförtjenstorden) och sedan år 1900 ”Riddare af franska Hederslegionen”.

Blev då margarinet de fattigas räddare? Nja, riktigt så enkelt kunde förstås inte fattigdom och inte så sällan ont om mat, undanröja de dåliga förhållandena. Till det krävdes kamp från arbetarkollektivet och samhällsutveckling.

Men visst bidrog margarinet. Om det råder ingen tvekan. En dåtidens auktoritet inom näringsområdet, professor Mörner från Uppsala, yttrade i en Pellerinbroschyr följande ord att margarinet: ”ur näringsvärdets synpunkt margarin är minst sagdt jemstäldt med natursmör, hvilket uttalande gäller för den billigaste såväl som den högsta margarinkvaliteten”.

Om kokboken skriven av Gerda Hallgren och utgiven 1925 återkommer vi till i nästa blogginlägg.

Minsta lilla seger kan betyda allt

Bengt Johansson, tidigare organisationssekreterare och partisekreterare för kommunistiska Partiet, skriver om betydelsen av 1:a maj.

Idag är det 1:a maj. Arbetarnas högtidsdag. Men vad betyder den för människor idag?

Här skulle man kunna berätta om kampen för människovärdet, rösträtten, drägliga bostäder och levnadsvillkor, kampen för demokrati och socialism.

Det ska inte jag göra. Det blir så lätt ett nostalgiskt tillbakablickande till tider då demonstrationstågen fylldes med människor och kamplust. Viljan att visa var styrkan egentligen fanns i samhället. Så sent som på 1980-talet var det fortfarande ganska välfyllda tåg, och människor var också ute i stor utsträckning för att från sidan följa tågen och kanske lyssna på talen.

Idag är gatorna för det mesta tomma. Folk gör andra saker på denna lediga dag. Demonstrationstågen på vänsterkanten blir allt glesare. Slagord och paroller hör oftast inte längre ihop med någon verklig rörelse i arbetarleden för rättmätiga krav i samhället. Hela tillställningen blir istället ett slags nostalgi där fanor smattrar som en påminnelse om svunna tider.

Idag lever vi i ett genomindividualiserat samhälle. Ett samhälle där överheten bit för bit tar tillbaka de smulor som en svunnen socialdemokrati på nåder kunde fördela i samhället genom reformer.
Sedan åtminstone början av 1990-talet ser vi att samhället återigen präglas av allt större klassklyftor.

Arbetarklassen är modstulen och känner sig maktlös. Den kollektiva kraften och självmedvetandet har försvunnit i takt med att klassens organisationer; arbetarpartiet och LO har kapats och styrs av maktfullkomliga byråkrater som gör upp mellan skål och vägg med överheten. Vår klass, som är mer än halva befolkningen, syns inte och finns inte i den offentliga debatten.
Så har tankesmedjan Katalys kunnat visa att mediautrymmet för vanligt folk är endast 5%.

Den vänster som i detta läge borde växa, har istället gjort sig alltmer irrelevant. Dels genom gammal sekterism och dogmatism, där de vackra flosklerna står som spön i backen, men också genom att kapitulera för nyliberalismen.

En kapitulation som tar sig bisarra uttryck i form av identitetspolitik och ett klasslöst förhållningssätt till avgörande frågor som EU-medlemsskapet, nationens betydelse, den lönedumpande och välfärdsförstörande arbetskraftsimporten, migrationspolitiken, etniska enklaver, hedersförtryck med mera.

Det är inte arbetarklassen som övergett vänstern, utan precis tvärtom.

Detta är avgörande faktorer som har lämnat fältet fritt för högerextrema krafter att locka till sig röster från arbetarklassen.

Jag tillhör inte nostalgikerna, inte heller floskelmakarna som med näbbar och klor mässar de gamla sanningarna och misstänksamt vakar över de gamla regalierna, likt överstepräster som inte får bli ifrågasatta. Ni vet, de som talar till och inte med människor.

I Coronans tidevarv blir vi övertydligt påminda om att det är vanligt hederligt arbetande folk som håller igång samhället och den välfärd som ännu finns kvar.
Det ska vi inte glömma igen.

• Vi ska ta fasta på att om vi går hem, så stannar samhället med en gång. Vi ska komma ihåg att det egentligen är vi som har makten i våra händer.
• Vi ska hylla de gula västarna i Frankrike som vecka efter vecka slåss för demokrati och välfärd.
• Vi ska stödja de arbetare i Italien och Spanien som gått i strejk för att det saknas skyddsutrustning mot Coronan.
• Vi ska hylla de arbetare som ockuperat McDonalds i Frankrike då företaget inte ville ställa om produktionen nu i coronatider, till att förse fattiga med mat.

Detta är arbetarrörelse – arbetare i rörelse – för sina och folkets krav.
Det är vad vi behöver.

Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.

Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny röd och okorrumperad arbetarrörelse som förmår sätta social rättvisa och socialism på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.

Det börjar med dig och mig.