Minsta lilla seger kan betyda allt

Bengt Johansson, tidigare organisationssekreterare och partisekreterare för kommunistiska Partiet, skriver om betydelsen av 1:a maj.

Idag är det 1:a maj. Arbetarnas högtidsdag. Men vad betyder den för människor idag?

Här skulle man kunna berätta om kampen för människovärdet, rösträtten, drägliga bostäder och levnadsvillkor, kampen för demokrati och socialism.

Det ska inte jag göra. Det blir så lätt ett nostalgiskt tillbakablickande till tider då demonstrationstågen fylldes med människor och kamplust. Viljan att visa var styrkan egentligen fanns i samhället. Så sent som på 1980-talet var det fortfarande ganska välfyllda tåg, och människor var också ute i stor utsträckning för att från sidan följa tågen och kanske lyssna på talen.

Idag är gatorna för det mesta tomma. Folk gör andra saker på denna lediga dag. Demonstrationstågen på vänsterkanten blir allt glesare. Slagord och paroller hör oftast inte längre ihop med någon verklig rörelse i arbetarleden för rättmätiga krav i samhället. Hela tillställningen blir istället ett slags nostalgi där fanor smattrar som en påminnelse om svunna tider.

Idag lever vi i ett genomindividualiserat samhälle. Ett samhälle där överheten bit för bit tar tillbaka de smulor som en svunnen socialdemokrati på nåder kunde fördela i samhället genom reformer.
Sedan åtminstone början av 1990-talet ser vi att samhället återigen präglas av allt större klassklyftor.

Arbetarklassen är modstulen och känner sig maktlös. Den kollektiva kraften och självmedvetandet har försvunnit i takt med att klassens organisationer; arbetarpartiet och LO har kapats och styrs av maktfullkomliga byråkrater som gör upp mellan skål och vägg med överheten. Vår klass, som är mer än halva befolkningen, syns inte och finns inte i den offentliga debatten.
Så har tankesmedjan Katalys kunnat visa att mediautrymmet för vanligt folk är endast 5%.

Den vänster som i detta läge borde växa, har istället gjort sig alltmer irrelevant. Dels genom gammal sekterism och dogmatism, där de vackra flosklerna står som spön i backen, men också genom att kapitulera för nyliberalismen.

En kapitulation som tar sig bisarra uttryck i form av identitetspolitik och ett klasslöst förhållningssätt till avgörande frågor som EU-medlemsskapet, nationens betydelse, den lönedumpande och välfärdsförstörande arbetskraftsimporten, migrationspolitiken, etniska enklaver, hedersförtryck med mera.

Det är inte arbetarklassen som övergett vänstern, utan precis tvärtom.

Detta är avgörande faktorer som har lämnat fältet fritt för högerextrema krafter att locka till sig röster från arbetarklassen.

Jag tillhör inte nostalgikerna, inte heller floskelmakarna som med näbbar och klor mässar de gamla sanningarna och misstänksamt vakar över de gamla regalierna, likt överstepräster som inte får bli ifrågasatta. Ni vet, de som talar till och inte med människor.

I Coronans tidevarv blir vi övertydligt påminda om att det är vanligt hederligt arbetande folk som håller igång samhället och den välfärd som ännu finns kvar.
Det ska vi inte glömma igen.

• Vi ska ta fasta på att om vi går hem, så stannar samhället med en gång. Vi ska komma ihåg att det egentligen är vi som har makten i våra händer.
• Vi ska hylla de gula västarna i Frankrike som vecka efter vecka slåss för demokrati och välfärd.
• Vi ska stödja de arbetare i Italien och Spanien som gått i strejk för att det saknas skyddsutrustning mot Coronan.
• Vi ska hylla de arbetare som ockuperat McDonalds i Frankrike då företaget inte ville ställa om produktionen nu i coronatider, till att förse fattiga med mat.

Detta är arbetarrörelse – arbetare i rörelse – för sina och folkets krav.
Det är vad vi behöver.

Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.

Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny röd och okorrumperad arbetarrörelse som förmår sätta social rättvisa och socialism på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.

Det börjar med dig och mig.

Kommentera