Heja Sverige! Hela Sverige!

Detta inlägg har tidigare publicerats på Maria Jarlsdotters blogg.
http://mariajarlsdotter.blogspot.com/2020/06/heja-sverige.html#more

Hon ställer viktiga frågor om landets utveckling mot större otrygghet och segregation. Vill vi verkligen ha denna utveckling? Och vad ska vi göra åt det?

För cirka ett år sedan, juni 2019, sade Maria Jarlsdotter upp sig i protest mot de nedskärningar som hon skulle vara tvingad att genomföra för att få ihop budget. Hon valde att gå i pension ett år tidigare än beräknat. Maria var då rektor på Malmö latin, en gymnasieskola i centrala Malmö.

Vi är många som älskar Sverige och tycker att det är det bästa landet att leva i. Vi vill att det skall fortsätta att vara så.

Vi vill att det skall vara tryggt för våra barn, demokratiskt och jämställt.

Vi vill att våra barn skall få uppleva glädjen i att få lära sig saker, att växa och utvecklas med sin kunskap.

Ibland har vi en dröm om hur det var förr när samhället var så oproblematiskt att vi inte behövde låsa dörren, när våra barn själva kunde traska till skolan, när fröken var en trygghet och en auktoritet, någon vi litade på och såg upp till. När den närmsta skolan var lika bra som alla andra och kunde utgöra en möjlighet till klassresor.

Det är faktiskt inte så länge sedan det var ungefär så. Ca 30 år för att vara noggrann. Visst fanns det skolor även då, med klasser och lärare av varierande kvalitet, visst fanns det en stelbenthet i frånvaron av alternativ och en del barn hade säkert mått bättre av att gå i en annan typ av skola än den som tillhandahölls. Men i stort var den bra och trygg.

Det skapades också alternativ allteftersom, Montessori, Waldorf, föräldrakooperativ, personalkooperativ och andra stiftelser som fortfarande driver skolor.

Sedan vet vi vad som hände, vi fick världens mest marknadslojala skolsystem. Jag tänkte inte uppehålla mig kring det.

Det jag funderar över är vad de här förändringarna har för inverkan på samhället i stort och för vår känsla av att kunna känna oss trygga. Det finns mycket forskning på vilka faktorer som skapar ett tryggt samhälle. Basfunktionerna skall vara uppfyllda, arbete, mat på bordet och bra bostäder. Bra skolor och en generell välfärd är andra. Det här vet vi.

Vi vet också att bra skolor innebär, om inte vaccin, så i alla fall stora möjligheter att förhindra kriminalitet.

Varför går vi då emot större segregation, mer uppdelning i skolor med bra och dåliga förutsättningar, det som vi vet leder till ett mer otryggt samhälle? Ett samhälle som leder till ett “vi och dom” där “vi” måste skydda oss från “dom”.

Det byggs “gated communities i Sverige”, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva. Istället för att reformera bort problemen bygger vi in oss. Tryggheten blir inom gruppen och den valfrihet vi värnar blir i förlängningen till en ofrihet.

En förklaring till att vi inte riktigt tar till oss det här är att vi värnar grupptillhörighet framför fakta.

– Vi stärker gärna sammanhållningen genom att aktivt särskilja oss från andra. Särskilt gruppstärkande är det att förhålla sig negativt till andra grupper, till exempel genom att undervärdera eller förringa deras insikter. Kommer ny fakta från motståndargrupper är vi extra obenägna att lyssna. Blandade grupper och andra strukturer i samhället kan dämpa tendensen, enligt professor Klintman vid Lunds universitet.

Precis detta upplever jag just nu när det gäller skolan, när fakta i form av statistik blir för besvärlig tar man helt enkelt bort möjligheten till insyn. Det är faktiskt helt obegripligt och gör mig livrädd.

Det här borde inte vara en komplicerad fråga alls. Alla vill ha ett tryggt samhälle. Alla vill ha en så låg kriminalitet som möjligt. Alla vill ha en bra skola. Alla vet att skolan innebär ett samhällsskydd och en beredskap för trygghet och demokrati. Alla vet detta.

Det finns egentligen inget som hindrar Sverige för att återigen gå i den riktningen om vi bara bestämmer oss för det. Tänk om vi kunde utvidga vår tillhörighet till hela samhället istället för till den egna gruppen. Så bra det skulle kunna bli.

Heja Sverige! Hela Sverige!

Ska slöjan förbjudas i skolan och i förskolan?

DEBATT: Förbud att bära slöja har inget med invandrarfientlighet att göra. Slöjan är i grunden ett kvinnoförtryck och är ett uttryck för värderingar och regler som går ut på att mannen är överordnad kvinnan. I grunden är alltså slöjan en symbol för kvinnoförtryck, ett plagg som bärs för att inte kvinnorna skall väcka begär hos männen.

Vad tycker du? Har Ewy Gahnström rätt?
Skicka in din text och delta i debatten. Skicka till:
samtid-framtid@gmail.com

Du kan också kommentera längst ner i artikeln.

Sjal och slöja sexualiserar barn, gör dem till objekt underordnade mannens makt och strävan att kontrollera det kvinnliga könet.

Ewy Gahnström förskollärare/pensionär.
69 år, bor i Uddevalla.
fd kommunalråd för Vänsterpartiet i Uddevalla. Engagerad i VHEK.

Att diskutera hedersförtryck/våld väcker många känslor. Jag tillhör dom som anser att vi inte skall accepterar uråldriga religiösa och konservativa seder och bruk avsedda att hålla kvinnor i järngrepp. Jag anser inte heller att vi skall accepterar de parallellsamhällen runt om i Sverige där reaktionära män stiftar egna lagar sprungna ur klansamhällen och är byggda på uråldriga religiösa traditioner och sedvänjor. Slöjan är en del av detta förtryck.

Jag är oerhört stolt över arbetarrörelsen och dess partier och kvinnoorganisationer som har kämpat och drivit igenom lagar som skall skydda kvinnor och barn från våld och övergrepp. Lagar som bland annat är baserade på mänskliga rättigheter,kvinnokonvention och barnkonvention med grundläggande värderingar om jämlikhet och jämställdhet, liksom synen på familj och barnuppfostran.

Den svenska lagstiftningen med styrdokument och läroplaner betonar och understryker att förskolan och skolan skall främja jämställdhet mellan könen. Förskolan och skolan har också ett ansvar att säkerställa varje barns frihet och integritet.

Men när man sätter sjal på barn sexualiserar man dem blir objekt och berövas på sin barndom och sin rätt all leva på samma villkor som andra barn. Flickor blir trakasserade och hotade av sina bröder och andra manliga släktingar då de vägrar bära slöja. Jag vet att det förekommer att föräldrar ringer till förskolor och skolor och kontrollerar att slöjorna sitter på.

Förbud att bära slöja har inget med invandrarfientlighet att göra. Slöjan är i grunden ett kvinnoförtryck och är ett uttryck för värderingar och regler som går ut på att mannen är överordnad kvinnan. I grunden är alltså slöjan en symbol för kvinnoförtryck, ett plagg som bärs för att inte kvinnorna skall väcka begär hos männen. Men om nu gubbarna blir så upphetsade så får de väl låta bli att gå ut.

Det kan aldrig bli så att vi skall vara så toleranta att vi tolererar det intoleranta.

I Sverige har alla barn samma rättigheter och inte bara på papperet. Barnen lever här och nu och vi är skyldiga att låta dem få en barndom och ungdomstid utan inflytande från reaktionära gamla religiösa seder och bruk. Vuxna kvinnor får väl själva ta ställning till att bära slöjor men freda barnen.

Ett förbud för flickor och unga kvinnor att bära slöja i förskolan och skolan upp till de är 18 år tycker jag vore bra. Då är det samhället som tar konflikten med familjerna och inte barnen.

Hur försvara yttrandefriheten?

DEBATT: Läkaren och partiledaren för Malmölistan, Nils Littorin vill försvara yttrandefriheten med utgångspunkt från Bard-affären.
Vad tycker du? Har han rätt?

Delta i debatten med din text. Skicka till: samtid-framtid@gmail.com

Av Nils Littorin | 2020-06-18

Avskedandet av Bard får inte skrämma oss till tystnad!

Nils Littorin
Läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Under spanska inkvisitionen betydde en nickning från Tomas de Torquemada att hoppet var ute. Som drottningens inquisidor general var hans makt över folkets själar oinskränkt. Bålet stod redo på Sevillas torg. Där väntade en galen folkmassa som ville se judar, muslimer och andra kättare brinna. En modern version av förföljelsen drar som en mörk skugga över Sverige. Nu är gudlösa hovnarren Alexander Bard i skottgluggen. Om vi inte försvarar hans rätt att twittra är allas vår yttrandefrihet i fara.

Det var inte innehållet i Bards tweet som fick TV4 att sparka honom. I sak var den inte olik Martin Luther Kings tal 1961 om problemen med svartas höga brottslighet: ”We must stop blaming the white man”. Men de moderna inkvisitorerna läste twitter som fan läser Bibeln och placerade Bard i samma fack som NMR – en ”rassejävel” (Nour El Refai). Mot denna beskyllning stod statligt delägda Telia/TV4 inte pall. Sådan är alltjämt kraften i den vänsterliberala elitens desperata kamp för att behålla tolkningsföreträdet.

Nu saknar Bard, med över 100 000 följare på Twitter, varken självförtroende eller resurser för att slå tillbaka. Det är ett privilegium som han delar med den politiska och mediala eliten. Värre är det på arbetsplatserna, där det öronbedövande ljudet av tystnad breder ut sig. Varannan lärare i Sverige vittnar om en tystnadskultur där kritik av ledningen bestraffas. Barnskötare i uppropet #pressatläge berättar om hur cheferna tvingar de anställda att ljuga så att inte föräldrarna får veta hur illa det är. Problem skapat av underbemanning, oro och bråk i barngruppen sopas under mattan. Samtidigt har Facebook tagit fram ett specialdesignat verktyg för att underlätta kväsandet av facklig organisering. Chefen skaffar sig med Facebook Workplace överblick och varnas om vad de anställda chattar om. Ord som uinionize ”organisera” kan blockeras. Storebrorssamhället i George Orwells 1984 känns plötsligt inte längre som en avlägsen dystopi.

Den tidiga arbetarrörelsens hjältar slogs, fängslades och dog för de friheter vi lärt oss ta för givet – rätten att organisera oss, yttrandefrihet och meddelarfrihet. Oavsett om Bards anställningskontrakt omfattas av Lagen om anställningsskydd (LAS) eller inte så är principen om saklig grund för uppsägning viktig. Arbetsgivare ska inte godtyckligt kunna sparka folk som torgför avvikande åsikter. När Annie Lööf (c) med S tysta medgivande nu strimlar LAS är hon självklart medveten om att otryggheten skapar lydnad. Inkvisitionen behöver inte bränna alla kättare. Bara tillräckligt många för att rädslan att förlora jobbet ska sprida sig, så tar sig resten frivilligt på sig en munkavel.

Efter århundraden av krig var syftet med utrensningarna i Spanien att ena landet under en enväldig katolsk monark. För storföretag som Facebook är tystandet av fackliga röster krass ekonomisk – organisering är ett hot mot ägarnas profiter. I skolan kläms lärarnas yttrandefrihet mellan budgetkrav och rektorernas behov av en oskadad skol-image. Tendenserna samverkar med den svenska traditionen. Vi har sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 fostrats i socialdemokratisk samförståndsanda. Konflikter ska lösas genom eftergifter, inte genom kamp. Avlönade fackombudsmän för arbetstagarnas talan, och gör upp med arbetsgivaren bakom lyckta dörrar. Men när dessa klättermöss alltmer sällan tar fighten och istället prioriterar sin egen karriär inom parti, stat och fack står de anställda ensamma och övergivna kvar med mössan i handen. De låter sig tystas. För att travestera den famösa tweeten om Black Lifes matter: Om svenska folket vill att deras liv ska betyda något så får de ta sig i kragen och börja säga ifrån! Inte lita på att någon annan ska försvara deras rättigheter utan göra det själva. Bli frispråkiga hjältar istället för överkörda som självutnämnda offer. Det betyder något!

Varför har det blivit fult att vara nationalist?

Annicka Burman spanar efter en svunnen arbetarrörelse och vänster som var patrioter, älskade sitt land utan borgerlig eller rent fascistisk ideologi. En vänster som också helhjärtat stödde kampen för demokrati och frihet ute i världen, som de internationalister de var.

Annicka Burman, pensionerad barnmorska. Bor i Sundsvall sedan 45 år. Varit medlem i Vänsterpartiet sedan 1998 och haft politiska uppdrag i Sundsvall samt i Region Västernorrland, uteslöts ur partiet 2018 efter politiska meningsskiljaktigheter.
Var med i Malmö FNL-grupp från 1971.

Ordet nationalist används idag ofta som ett skällsord, inte sällan tillsammans med fascist eller nazist.
Nationalism är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser.
En nationalist har en idé om en gemenskap med nationens kultur, historia och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Nationalismen uppkom Europa under 1700-talet och ledde till att det under 1800-talet skapades nationalstater.

Nationalismen kan ha många ansikten och människor som på sin tid stod upp för Vietnams folk mot den amerikanska imperialismen och andra länders kamp mot sina kolonialherrar brukar kallas vänsternationalister.

USA napalmbombar den vietnamesiska befolkningen

Det var också i stor utsträckning vänsternationalister stred på Nej-sidan inför folkomröstningen om ett EU-inträde i mitten av 1990-talet.

Vänsternationalismen har sina rötter i Franska revolutionen med sina viktiga ledord som nationellt självbestämmande, social rättvisa och folksuveränitet. Antiimperialism är omistlig för en vänsternationalist.

Hur har då detta synsätt blivit ”fult” och kommit att förknippas med fascism och nazism?
Fascismen och nazismen har ingen idégemenskap med vänsternationalismen utan kan snarare benämnas chauvinism där de ser den egna nationen som överlägsen andra nationer och de som hänger sig åt detta synsätt är inte främmande för att bekriga andra nationer för att gynna den egna nationen. I sin överlägsenhet har man rätt att ta det man behöver på andra nationers bekostnad.

Nazityskland var en expansiv, imperialistisk nation vars mål var att lägga andra länder under sig för att gynna det tyska folket. Rasgemenskapen var också central i nazityskland, judar kom att utpekas som ansvariga för det umbäranden Tyskland fått utstå i mellankrigstiden och utsattes för en förföljelse och utrotning av sällan skådat slag. Romer råkade ut för samma öde då de sågs som undermänniskor, inte heller för homosexuella eller handikappade var önskvärda i det tredje riket. Kommunister och socialdemokrater förföljdes av ideologiska skäl.

Det fascistiska Italien hade liknande självbild och bedrev erövringskrig i Nordafrika. Fascismen är en elitistisk, auktoritär, korporativistisk underkastelseideologi, man menar att det inte finns någon motsättning mellan arbete och kapital.

Mussolinis plan var att återskapa romarriket. 1935 infriades löftena om territoriell expansion då den italienska armén säkrat herraväldet över Libyen där Mussolini utropade sig som islams beskyddare. Fascismen var till skillnad mot nazismen inte rasistisk eller antisemitisk till sin karaktär men underordnade sig nazismens rasideologi 1940 då man anslöt sig till kriget på Tysklands sida.
Fascismen och nazismen är båda imperialistiska ideologier som strävar efter att utöka sitt territorium.

Under 70- och 80-talen talades det sällan om nationalism, däremot om nationellt oberoende. Hos vänsterrörelsen, i vid bemärkelse, fanns ett starkt engagemang för den internationella solidariteten och den nationella oavhängigheten var ett ledord i solidariteten med de stater som frigjort sig från kolonialt och imperialistiskt förtryck.

Efter kalla krigets slut 1989 började globalismen och nyliberalismen att formera sig på allvar, bland annat genom att eliten började kratta manegen för ett svenskt medlemskap i EU.

1994 genomfördes en folkomröstning om svenskt medlemskap i EU, även i Finland och Norge genomfördes omröstningar samma år. Omröstningen föregicks av en lång kampanj där Ja-sidans ekonomiska muskler var oerhört mycket starkare än Nej-sidans men Nej-sidan hade kulturen och många uppskattade artister på sin sida. Ronny Erikssons ”Jag ska städa i Europa” är ett oförglömligt exempel på kulturkampen mot EU.

Inom nära nog alla partier fanns anhängare av både Ja och Nej till EU, med undantag för Vänsterpartiet som kämpade in i det sista för ett Nej, lika entusiastiska var Folkpartiet för ett Ja.

Nej-sidan hade länge en knapp majoritet bakom sig. Ja-sidans vulgärpropaganda blev mer och mer desperat, billigare mat, slippa pass i Europa, större alkoholransoner vid resa inom EU. En del lovade närapå medelhavsklimat om vi sa ja.
Ja-sidan tog på sig en allvarlig min och talade om fredens Europa, allt medan Balkankriget pågick med aktivt deltagande av EU-länder som Tyskland och Frankrike.
Nej-sidans viktigaste argument handlade om det nationella självbestämmandet, alliansfrihet och neutralitet.

Kort tid före omröstningen trädde Kommunals dåvarande ordförande Lillemor Arvidsson fram och vädjade till Kommunals medlemmar att rösta Ja. Det kan varit det som blev ett dråpslag för ett Nej till EU och Ja-sidan vann med en knapp majoritet.

Därefter etablerades nyliberalismen och globalismen på allvar i Sverige.
Självbestämmandet har därefter successivt urholkats medan allt mer makt förflyttats till EU.
Medlemskapet har bland mycket annat inneburit minskad självförsörjningsgrad, avskaffad krisberedskap och avskaffande av värnpliktsförsvaret.

Åter till nationalismen och nationen Sverige.
Sverige är en gammal nationalstat. Redan under medeltiden började man överge klan- eller ättesamhället..
Sverige som vi känner det idag blev manifest i och med att Gustav Wasa blev kung år 1523.
Sverige hade under lång tid därefter stormaktsambitioner, ambitionerna gick slutligen om intet i och med att man förlorade Finland 1809 och Norge som utan strid fick nationellt självbestämmande 1905.
År 1921 gick svenska folket till allmänna och lika val för första gången, Sverige blev genom detta en parlamentarisk demokrati.

Mitt under den stora depressionen när kampen mellan arbete och kapital stod på sin spets höll Per-Albin Hansson sitt berömda folkhemstal. Välfärdsbygget tog sin början. Arbetarrörelsen var stark, strejker var vardagsmat, kapitalet tvingades till eftergifter och de styrande var hela tiden medvetna om att en rysk utveckling, det vill säga en revolution, även skulle kunna ske i Sverige.

Den ekonomiska eliten har alltid haft ett vidare intresse än nationalstaten och i och med EU-inträdet har det blivit allt mer tydligt att nationen Sveriges gränser och lagar är en hämsko för det internationella kapitalet.

1980-talet blev årtiondet då postmodernism och nyliberalism pö om pö implementeras som överideologi. I England hade man Margaret Thatcher som premiärminister i USA var Ronald Reagan president och Milton Friedman var ekonomins häxmästare. I Sverige läste överklasslynglar Ayn Rand och drömde om en värld där varje människa var en atom som satsade på sig själv och var sin egen lyckas smed.

I Sverige har vi präglats av nyfikenhet och öppenhet inför impulser utifrån och vi har drillats i att vara och känna oss moderna och under 80-talet blev vi till och med postmoderna.
Gamla sanningar och institutioner ifrågasattes, individen kom i allt högre grad att överordnas kollektivet.
Vi strävade efter självförverkligande och sökte våra identiteter. Slagord som ”Träd har rötter, människan har fötter” och ”Wherever I lay my hat that’s my home” eller Mona Sahlins famösa uttalande, ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker” kom i scwung, vi ville inte vara stationära, vi ville bli kosmopoliter.

Billiga flygresor och massturism tog oss till fjärran länder. Nya smaker, ny musik, nya umgängesformer. Många ägnade sig åt cherrypicking och tog hem till synes häftiga bitar av andra kulturer och svensk folkdans började te sig ännu töntigare än den varit tidigare. Och i jämförelse med en pinchobar i Bilbao ter sig en svensk skolmatsalslunch som ganska beige.

Många strävade efter ett liv som liknade den världsvana elitens i en lågbudgetvariant. Dessa anywheres har fått det lite jobbigt under senare år då klimatkrisen hamnat på agendan, det har blivit svårt att ursäkta flygresor kors och tvärs över klotet flera gånger per år. Och resorna blir ju lite meningslösa om vi inte kan berätta om dem.

80-talets maningar om att satsa på oss själva har gjort oss till navelskådande individualister. Ibland, när vi känner behov av att visa oss solidariska blir vi ofta solidariska med en företeelse långt ifrån oss själva. Vi demonstrerar gärna för palestiniers och kurders rätt till nationell oberoende att stå upp för Sverige anses vara ytterst reaktionärt.

Just nu, mitt i en pandemi där myndigheterna gett direktiv om att inte fler än 50 personer får samlas och alltid hålla avstånd till andra människor, passar, företrädelsevis unga människor, på att anordna massdemonstrationer för att visa solidaritet med en svart, amerikansk man som blivit dödad i samband med ett polisingripande. Naturligtvis innebär detta beteende en ökad risk för smittspridning med ökad risk för sjukdom och död för framförallt äldre människor.
Det är lättare att visa solidaritet med en människa på andra sidan jordklotet än med äldre människor i vår närhet. Jag tolkar denna solidaritet som en egotripp.

Med detta vill jag visa att det skett en idéförskjutning de senaste 20-30 åren, en förskjutning som passar den internationella ekonomiska eliten som hand i handske. Under 70- och 80-talen var det en mainstream uppfattning att ställa sig bakom en icke chauvinistisk, antiimperialistisk nationalism.

Ärligt talat begriper jag inte hur de tänker som inte i någon måtta är nationalister.
Inför nationaldagen såg jag en affisch från Feministiskt initiativ som krävde slopande av nationsgränserna och att alla människor har rätt att bo där de vill. MP har en liknande skrivning i sitt partiprogram, ”länder ska inte få välja människor, människor ska ha rätt att välja länder.”
Dessa drömmar är förstås inte genomtänkta som om de genomfördes skulle innebära laglösa territorier.

Vi har blivit utsatta för de små stegens tyranni som nästan osynligt lett fram till en syn på nationen som endast är till gagn för en lika osynlig elit.

Dessa frågor behöver komma upp i ljuset och vi som fortfarande har modet att stå upp för vår nation ska sluta ducka när någon blandar ihop nationalism med totalitära ideologier och fråga hur de har tänkt sig framtiden.

Genom tystnad ger vi SD ytterligare jordmån att växa

Internationell solidaritet går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia och så även genom mitt 55-åriga politiska liv. Stöd till organisationer, befrielserörelser som har slagits för en rättvisare värld/land fritt från utsugning och förtryck.

En spaning om samhällets förfall under nyliberalism, hedersförtryck och ständigt utanförskap.

Ewy Gahnström förskollärare/pensionär.
69 år, bor i Uddevalla.
fd kommunalråd för Vänsterpartiet i Uddevalla. Engagerad i VHEK.

Internationell solidaritet går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia och så även genom mitt 55-åriga politiska liv. Stöd till organisationer, befrielserörelser som har slagits för en rättvisare värld/land fritt från utsugning och förtryck. Stöd till länder där människor valt nya progressiva regeringar med hopp om ett värdigt liv.

Det har också alltid varit självklart att försvara att människor som flyr från krig och förtryck skall på ett organiserat sätt kunna få möjlighet att stanna i Sverige och ha samma rättigheter och skyldigheter. Däremot är jag precis som arbetarrörelsen heller ingen förespråkare för fri invandring eller öppna gränser.

Jag vet nämligen att en annan värld är möjlig där människor kan bo kvar i sina hemländer. Människorna behövs också i kampen där för rättvisa sociala och ekonomiska villkor.

En förutsättning är då att USA omedelbart upphör med sin krigspolitik runt om i världen. En krigspolitik som bombar sönder och samman länder och människor tvingas lämna sina hemländer som varit deras trygghet. Då måste vi också göra upp med och inte tillåta imperialister/kapitalister att roffa åt sig själva, cementera fattigdom, ohälsa och korruption.

Återigen vill jag säga att jag står upp för människors rätt att komma till Sverige och söka asyl. Det är en mänsklig rättighet.

Men jag tar mig rätten att ifrågasätta och kritisera orättfärdiga/ uråldriga seder och bruk som andra människor tar med sig hit till Sverige. Jag tänker på det hedersrelaterade förtrycket där mänskliga rättigheter för kvinnor och barn inte respekteras.

Jag ifrågasätter om det är rimligt att man på CSN, statliga skattepengar, kan resa till Saudiarabien och studera Islam eller att ge kommunala statliga bidrag till sammankomster där salafister föreläser. Jag ifrågasätter och är orolig över de radikala våldsbejakande miljöerna som finns i en del svenska förorter.

Jag tar mig också rätten att tala om de svårigheter det innebär att ta emot många människor från andra länder utan att rimliga förutsättningar finns. Det är också en anledning i min syn på att vi behöver en reglerad invandring.

Vi ser en hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, och höga ohälsotal i dessa segregerade utanförskapsområden. Vi ser människor som bott i Sverige länge och som fortfarande inte talar svenska. Här finns människor som gått flera utbildningar av olika slag men som inte leder till arbete utan är i långvarig arbetslöshet.

Vi ser segregerade förorter men vi får också ta del av hopp, kraft och vilja till integration.

Här har samhället ett stort ansvar och bidra med vissa förutsättningar men människor har också skyldigheter och ett personligt ansvar. Och det är just genom att tiga som vi ger SD ytterligare jordmån att växa i.

Varför är vi så rädda?
Vi är ju de som har de demokratiska och människovärdiga svaren på dessa svåra frågorna.

På jakt efter socialismen i Småland

Mitt landsbygdens Rydaholm i ett socialistiskt Sverige – hur ser det ut?

Ulf Sandberg
Smålands Rydaholm
Obotlig landsbygdsoptimist men också tidigare medlem i VPK och avbytare i riksdagen på Gudrun Schymans tid, går på spaning efter socialismen i Småland

Smålands Rydaholm – ett i många stycken typiskt litet landsbygdssamhälle.
Det ligger på Sydsvenska höglandet mitt i den djupaste Smålandsskogen – i Jönköpings län på gränsen till Kronoberg. Och här bor 1 500 människor.
Utmaningen – att måla upp en bild av detta lilla landsbygdssamhälle i mitt framtida socialistiska Sverige!

Tre mil norrut ligger kommunens centralort, Värnamo – tre mil söderut ligger Växjö, Kronobergs huvudstad. Infrastruktur god med två riksvägar och E4 ett par mil bort. Järnvägen en del av Borås – Kalmar, men SJ-tågen stannar inte här längre. Det gör regiontåget ”Krösatåg”. Trafikerar Värnamo – Alvesta, en av Sveriges stora järnvägsknutar.
Arbetsplatser i form av träindustri, sängtillverkare (ingår i Europas största koncern), trucktillverkning samt offentlig sektor och ett antal små entreprenörer. Många fåmans företag inom lant- och skogsbruk.

Stolt historia och frikyrkobygd
Bygden har en mycket stolt historia – mycket bronsålder och medeltid. Centralort då tack vare sitt strategiska läge – många sjövägar samt vägsystem på åsarna. Traditionell frikyrkobygd där Ebbas KD har 20% av rösterna. Störst sossarna och näst störst SD. Ett ”segregerat” bostadsområde med många somalier. Skjutningar har förekommit kopplat till kriminaliteten i Värnamo.

Framtiden utstakad
Så är de lokala förutsättningarna och framtiden i kapitalismens ålderdom som vi lever i utstakad. En av kapitalismens inneboende förutsättningar är – koncentration. Koncentration av den ekonomiska makten – ett fåtal personer äger mer och mer, bolagen blir större och ett fåtal globala aktörer styr varje bransch. Den politiska makten centraliseras, och det ultimata är en global världsstyrning.
Eftersom allt i ett kapitalistiskt samhälle räknas och värderas i pengar, så är det stora koncentrationer av människor inom begränsade geografiska ytor som är intressanta – alltså lönsamma. Landsbygden och dess innevånare blir för dyra. Särskilt om man ser det ur ett kortsiktigt perspektiv.

Professorn hade rätt
Så visst hade den stockholmske professor Nordström rätt när han för ett par år sedan fastslog att landsbygdens framtid är att bli en ekonomisk skräpzon som bara några få vill bo i.
Den globala utvecklingen talar sitt tydliga språk. Idag bor 55% i städer om 15 år är det 68% och år 2050 75% ! Megastäder, över 10 miljoner, kommer att vara jordens puls och centrum. Sveriges utveckling ser likadan ut. Ett fåtal mycket stora megacentrum, 5-10 mil i omkrets – med lyx i överflöd till ghettoliknande områden kommer att dominera.

Landsbygden har förutsättningarna för samhällsbyggandet
Detta trots det faktum att det inte finns några älvar och vattenkraft i Stockholm, inga gruvor på Hisingen i Göteborg, inga skogar på Möllevången och inga livgivande åkrar i Upsala. Och var om inte på landsbygden sätts alla tusentals miljöovänliga och förfulande vindkraftverk upp ?
Detta är en av kapitalismens många motsägelser som också skapar de återkommande kriserna.

Socknen den socialistiska grundstenen
När folket en gång organiserade riket som skulle bli nationen Sverige så var det socknen och landskapet som var byggstenar. Påhittet län var kungens sätt att bygga egen makt. Nyordningen påbörjades under Gustav II Adolf och Sveriges stormaktstid.
Så en socialistisk socken blir grundstenen – som har mycket stor egen makt inom de nationella regelsystem som beslutats. För självkänsla och historisk identitet så lyfts begreppet Småland fram. Svenskar i Småland boende i Smålands Rydaholm sitter fint.
På sockenplanet är det givet att det röstas på personer. Gärna att civilsamhällets olika aktörer, ex föreningar förordar olika personer.

Civilsamhället och medborgerlig organisering är navet
Grunden för socknen Smålands Rydaholms vardag såväl som utveckling – är byggd kring civilsamhället, den medborgliga organiseringen och arbetsplatserna.
Hur de stora företagen sköts är en nationell angelägenhet. Däremot finns någon form av organisering som garanterar de anställda direkt makt över sin arbetsplats.

Människans frigörelse och medvetenhet
Människor skall frigöras i mitt socialistiska Sverige och Smålands Rydaholm. Det är inte det dagliga slitet i ”Grottekvarnen” eller identitet som ”konsument” som är livets innebörd.
Det kräver ett medvetande om varje persons rättigheter och skyldigheter – gentemot sina medmänniskor i det samhälleliga sammanhang de är en del av.
Den inneboende kreativa förmågan hos oss människor känner inga gränser. Det räcker att vi ser oss omkring, så ser vi vad människor som kommer samman kan åstadkomma. När de ser sig som en individ tillhörande ett kollektiv.
Skapandet av detta är en helt avgörande del i mitt socialistiska Sverige, såväl i stad som på landsbygden.
Vill vi hitta en historisk jämförelse är det bara att se vilken sprängkraft – de levande, okorrupta Folkrörelserna hade och vad de åstadkom. Och vilket språng folkets medvetandegörande tog.

Dagliga varor och tjänster – och lokala aktörer
ICA-affären, ägs inte av en privat entreprenör och är inte ”livegen” som del av en jättekedja – den är flyttad och ligger utmed stretan i samhället, där ligger också den del där privata aktörer erbjuder dagligvaror. Vad som erbjuds beror på årstid. Andra lokala entreprenörer som erbjuder service och varor finns, privata som olika kollektiv och andra organiseringsformer. Fastigheterna i de centrala delarna ägs av socknens medborgare.

Utvecklingsbolag och bank
Utmed stretan ligger också kontoret för det lokala utvecklingsbolaget och den lokala banken. Utvecklingsbolaget har stort ansvar att utveckla den lokala socialismen. Mycket av utemiljö, allmän skötsel sköts av civilsamhället mot ersättning.
Banken är samhällets finansieringscentral – den är understödd av nationell nivå som reglerar eventuella underskott. I uppgifterna ingår att samarbeta med alla lokala entreprenörer samt ha en bild av entreprenörernas behov och att de följer uppsatta regler för skötsel och vinstinvesteringskrav. Privata aktörer har krav att del av vinsten går till investeringar i samhället och till det offentliga. Jord och skog kan vara privatägd med målet att privata inte innehar dominerande ställning.
En viktig uppgift för banken är att göra bygdens lokala handelsbalans.
Här finns också huset som inrymmer Rydaholms ordningscentral. En organisation där polis och civilsamhället samarbetar – även ute på fältet.

I blickfånget
Socken- och Medborgarhuset intar en central plats vid den idag tomma platsen kring nedlagda järnvägsstationen. Detta är socknens politiska centrum. En fråga för ständig diskussion är relationen mellan offentligt och privat ägande. En annan tillämpningen av den nationellt beslutade lönesättningen som utgår från begrepper – Samhällsnyttig.
I blickfånget finns Folkbildnings & kulturhuset. Byggnadens centrala del fylld av folkbildning kring bygden. Olika lokaler där föreningar har kansli och mötesrum samt andra aktivitetslokaler finns.
Offentlig konst – alltid kopplad till bygden på något sätt – möter besökaren överallt. Den levandegörs genom utförlig information.
Dåtid – nutid – framtid förmedlas som ett helt budskap.

Hela människan
I skolorna ingår att se platsen som allas arbetsplats med rättigheter och skyldigheter. Anställda som elever gör även praktik på arbetsplatser.
I Livskvalitéhuset finns hälso-, sjuk- och äldrevården. Det är synen på hela människan som är utgångspunkten. Innevånarnas behov och personalens arbetsmiljö utgör grunden för allt arbete. Alla har en husläkare, äldre möter alltid samma personer.
Infrastrukturen förbättras. Riksvägen byggs ut och järnvägen görs dubbelspårig. De viktiga småvägarna är fortsatt Vägsamfälligheters ansvar, men med planlagt utvecklingsarbete. Elförsörjningen är en nationell fråga.
Så kan framtiden för den dödsdömda landsbygden se ut.

I ett samhälle byggt på devisen – Av var och ens förmåga – till var och en efter behov.