Varför har det blivit fult att vara nationalist?

Annicka Burman spanar efter en svunnen arbetarrörelse och vänster som var patrioter, älskade sitt land utan borgerlig eller rent fascistisk ideologi. En vänster som också helhjärtat stödde kampen för demokrati och frihet ute i världen, som de internationalister de var.

Annicka Burman, pensionerad barnmorska. Bor i Sundsvall sedan 45 år. Varit medlem i Vänsterpartiet sedan 1998 och haft politiska uppdrag i Sundsvall samt i Region Västernorrland, uteslöts ur partiet 2018 efter politiska meningsskiljaktigheter.
Var med i Malmö FNL-grupp från 1971.

Ordet nationalist används idag ofta som ett skällsord, inte sällan tillsammans med fascist eller nazist.
Nationalism är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser.
En nationalist har en idé om en gemenskap med nationens kultur, historia och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Nationalismen uppkom Europa under 1700-talet och ledde till att det under 1800-talet skapades nationalstater.

Nationalismen kan ha många ansikten och människor som på sin tid stod upp för Vietnams folk mot den amerikanska imperialismen och andra länders kamp mot sina kolonialherrar brukar kallas vänsternationalister.

USA napalmbombar den vietnamesiska befolkningen

Det var också i stor utsträckning vänsternationalister stred på Nej-sidan inför folkomröstningen om ett EU-inträde i mitten av 1990-talet.

Vänsternationalismen har sina rötter i Franska revolutionen med sina viktiga ledord som nationellt självbestämmande, social rättvisa och folksuveränitet. Antiimperialism är omistlig för en vänsternationalist.

Hur har då detta synsätt blivit ”fult” och kommit att förknippas med fascism och nazism?
Fascismen och nazismen har ingen idégemenskap med vänsternationalismen utan kan snarare benämnas chauvinism där de ser den egna nationen som överlägsen andra nationer och de som hänger sig åt detta synsätt är inte främmande för att bekriga andra nationer för att gynna den egna nationen. I sin överlägsenhet har man rätt att ta det man behöver på andra nationers bekostnad.

Nazityskland var en expansiv, imperialistisk nation vars mål var att lägga andra länder under sig för att gynna det tyska folket. Rasgemenskapen var också central i nazityskland, judar kom att utpekas som ansvariga för det umbäranden Tyskland fått utstå i mellankrigstiden och utsattes för en förföljelse och utrotning av sällan skådat slag. Romer råkade ut för samma öde då de sågs som undermänniskor, inte heller för homosexuella eller handikappade var önskvärda i det tredje riket. Kommunister och socialdemokrater förföljdes av ideologiska skäl.

Det fascistiska Italien hade liknande självbild och bedrev erövringskrig i Nordafrika. Fascismen är en elitistisk, auktoritär, korporativistisk underkastelseideologi, man menar att det inte finns någon motsättning mellan arbete och kapital.

Mussolinis plan var att återskapa romarriket. 1935 infriades löftena om territoriell expansion då den italienska armén säkrat herraväldet över Libyen där Mussolini utropade sig som islams beskyddare. Fascismen var till skillnad mot nazismen inte rasistisk eller antisemitisk till sin karaktär men underordnade sig nazismens rasideologi 1940 då man anslöt sig till kriget på Tysklands sida.
Fascismen och nazismen är båda imperialistiska ideologier som strävar efter att utöka sitt territorium.

Under 70- och 80-talen talades det sällan om nationalism, däremot om nationellt oberoende. Hos vänsterrörelsen, i vid bemärkelse, fanns ett starkt engagemang för den internationella solidariteten och den nationella oavhängigheten var ett ledord i solidariteten med de stater som frigjort sig från kolonialt och imperialistiskt förtryck.

Efter kalla krigets slut 1989 började globalismen och nyliberalismen att formera sig på allvar, bland annat genom att eliten började kratta manegen för ett svenskt medlemskap i EU.

1994 genomfördes en folkomröstning om svenskt medlemskap i EU, även i Finland och Norge genomfördes omröstningar samma år. Omröstningen föregicks av en lång kampanj där Ja-sidans ekonomiska muskler var oerhört mycket starkare än Nej-sidans men Nej-sidan hade kulturen och många uppskattade artister på sin sida. Ronny Erikssons ”Jag ska städa i Europa” är ett oförglömligt exempel på kulturkampen mot EU.

Inom nära nog alla partier fanns anhängare av både Ja och Nej till EU, med undantag för Vänsterpartiet som kämpade in i det sista för ett Nej, lika entusiastiska var Folkpartiet för ett Ja.

Nej-sidan hade länge en knapp majoritet bakom sig. Ja-sidans vulgärpropaganda blev mer och mer desperat, billigare mat, slippa pass i Europa, större alkoholransoner vid resa inom EU. En del lovade närapå medelhavsklimat om vi sa ja.
Ja-sidan tog på sig en allvarlig min och talade om fredens Europa, allt medan Balkankriget pågick med aktivt deltagande av EU-länder som Tyskland och Frankrike.
Nej-sidans viktigaste argument handlade om det nationella självbestämmandet, alliansfrihet och neutralitet.

Kort tid före omröstningen trädde Kommunals dåvarande ordförande Lillemor Arvidsson fram och vädjade till Kommunals medlemmar att rösta Ja. Det kan varit det som blev ett dråpslag för ett Nej till EU och Ja-sidan vann med en knapp majoritet.

Därefter etablerades nyliberalismen och globalismen på allvar i Sverige.
Självbestämmandet har därefter successivt urholkats medan allt mer makt förflyttats till EU.
Medlemskapet har bland mycket annat inneburit minskad självförsörjningsgrad, avskaffad krisberedskap och avskaffande av värnpliktsförsvaret.

Åter till nationalismen och nationen Sverige.
Sverige är en gammal nationalstat. Redan under medeltiden började man överge klan- eller ättesamhället..
Sverige som vi känner det idag blev manifest i och med att Gustav Wasa blev kung år 1523.
Sverige hade under lång tid därefter stormaktsambitioner, ambitionerna gick slutligen om intet i och med att man förlorade Finland 1809 och Norge som utan strid fick nationellt självbestämmande 1905.
År 1921 gick svenska folket till allmänna och lika val för första gången, Sverige blev genom detta en parlamentarisk demokrati.

Mitt under den stora depressionen när kampen mellan arbete och kapital stod på sin spets höll Per-Albin Hansson sitt berömda folkhemstal. Välfärdsbygget tog sin början. Arbetarrörelsen var stark, strejker var vardagsmat, kapitalet tvingades till eftergifter och de styrande var hela tiden medvetna om att en rysk utveckling, det vill säga en revolution, även skulle kunna ske i Sverige.

Den ekonomiska eliten har alltid haft ett vidare intresse än nationalstaten och i och med EU-inträdet har det blivit allt mer tydligt att nationen Sveriges gränser och lagar är en hämsko för det internationella kapitalet.

1980-talet blev årtiondet då postmodernism och nyliberalism pö om pö implementeras som överideologi. I England hade man Margaret Thatcher som premiärminister i USA var Ronald Reagan president och Milton Friedman var ekonomins häxmästare. I Sverige läste överklasslynglar Ayn Rand och drömde om en värld där varje människa var en atom som satsade på sig själv och var sin egen lyckas smed.

I Sverige har vi präglats av nyfikenhet och öppenhet inför impulser utifrån och vi har drillats i att vara och känna oss moderna och under 80-talet blev vi till och med postmoderna.
Gamla sanningar och institutioner ifrågasattes, individen kom i allt högre grad att överordnas kollektivet.
Vi strävade efter självförverkligande och sökte våra identiteter. Slagord som ”Träd har rötter, människan har fötter” och ”Wherever I lay my hat that’s my home” eller Mona Sahlins famösa uttalande, ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker” kom i scwung, vi ville inte vara stationära, vi ville bli kosmopoliter.

Billiga flygresor och massturism tog oss till fjärran länder. Nya smaker, ny musik, nya umgängesformer. Många ägnade sig åt cherrypicking och tog hem till synes häftiga bitar av andra kulturer och svensk folkdans började te sig ännu töntigare än den varit tidigare. Och i jämförelse med en pinchobar i Bilbao ter sig en svensk skolmatsalslunch som ganska beige.

Många strävade efter ett liv som liknade den världsvana elitens i en lågbudgetvariant. Dessa anywheres har fått det lite jobbigt under senare år då klimatkrisen hamnat på agendan, det har blivit svårt att ursäkta flygresor kors och tvärs över klotet flera gånger per år. Och resorna blir ju lite meningslösa om vi inte kan berätta om dem.

80-talets maningar om att satsa på oss själva har gjort oss till navelskådande individualister. Ibland, när vi känner behov av att visa oss solidariska blir vi ofta solidariska med en företeelse långt ifrån oss själva. Vi demonstrerar gärna för palestiniers och kurders rätt till nationell oberoende att stå upp för Sverige anses vara ytterst reaktionärt.

Just nu, mitt i en pandemi där myndigheterna gett direktiv om att inte fler än 50 personer får samlas och alltid hålla avstånd till andra människor, passar, företrädelsevis unga människor, på att anordna massdemonstrationer för att visa solidaritet med en svart, amerikansk man som blivit dödad i samband med ett polisingripande. Naturligtvis innebär detta beteende en ökad risk för smittspridning med ökad risk för sjukdom och död för framförallt äldre människor.
Det är lättare att visa solidaritet med en människa på andra sidan jordklotet än med äldre människor i vår närhet. Jag tolkar denna solidaritet som en egotripp.

Med detta vill jag visa att det skett en idéförskjutning de senaste 20-30 åren, en förskjutning som passar den internationella ekonomiska eliten som hand i handske. Under 70- och 80-talen var det en mainstream uppfattning att ställa sig bakom en icke chauvinistisk, antiimperialistisk nationalism.

Ärligt talat begriper jag inte hur de tänker som inte i någon måtta är nationalister.
Inför nationaldagen såg jag en affisch från Feministiskt initiativ som krävde slopande av nationsgränserna och att alla människor har rätt att bo där de vill. MP har en liknande skrivning i sitt partiprogram, ”länder ska inte få välja människor, människor ska ha rätt att välja länder.”
Dessa drömmar är förstås inte genomtänkta som om de genomfördes skulle innebära laglösa territorier.

Vi har blivit utsatta för de små stegens tyranni som nästan osynligt lett fram till en syn på nationen som endast är till gagn för en lika osynlig elit.

Dessa frågor behöver komma upp i ljuset och vi som fortfarande har modet att stå upp för vår nation ska sluta ducka när någon blandar ihop nationalism med totalitära ideologier och fråga hur de har tänkt sig framtiden.

2 reaktioner till “Varför har det blivit fult att vara nationalist?”

Kommentera

%d bloggare gillar detta: