Hur försvara yttrandefriheten?

DEBATT: Läkaren och partiledaren för Malmölistan, Nils Littorin vill försvara yttrandefriheten med utgångspunkt från Bard-affären.
Vad tycker du? Har han rätt?

Delta i debatten med din text. Skicka till: samtid-framtid@gmail.com

Av Nils Littorin | 2020-06-18

Avskedandet av Bard får inte skrämma oss till tystnad!

Nils Littorin
Läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Under spanska inkvisitionen betydde en nickning från Tomas de Torquemada att hoppet var ute. Som drottningens inquisidor general var hans makt över folkets själar oinskränkt. Bålet stod redo på Sevillas torg. Där väntade en galen folkmassa som ville se judar, muslimer och andra kättare brinna. En modern version av förföljelsen drar som en mörk skugga över Sverige. Nu är gudlösa hovnarren Alexander Bard i skottgluggen. Om vi inte försvarar hans rätt att twittra är allas vår yttrandefrihet i fara.

Det var inte innehållet i Bards tweet som fick TV4 att sparka honom. I sak var den inte olik Martin Luther Kings tal 1961 om problemen med svartas höga brottslighet: ”We must stop blaming the white man”. Men de moderna inkvisitorerna läste twitter som fan läser Bibeln och placerade Bard i samma fack som NMR – en ”rassejävel” (Nour El Refai). Mot denna beskyllning stod statligt delägda Telia/TV4 inte pall. Sådan är alltjämt kraften i den vänsterliberala elitens desperata kamp för att behålla tolkningsföreträdet.

Nu saknar Bard, med över 100 000 följare på Twitter, varken självförtroende eller resurser för att slå tillbaka. Det är ett privilegium som han delar med den politiska och mediala eliten. Värre är det på arbetsplatserna, där det öronbedövande ljudet av tystnad breder ut sig. Varannan lärare i Sverige vittnar om en tystnadskultur där kritik av ledningen bestraffas. Barnskötare i uppropet #pressatläge berättar om hur cheferna tvingar de anställda att ljuga så att inte föräldrarna får veta hur illa det är. Problem skapat av underbemanning, oro och bråk i barngruppen sopas under mattan. Samtidigt har Facebook tagit fram ett specialdesignat verktyg för att underlätta kväsandet av facklig organisering. Chefen skaffar sig med Facebook Workplace överblick och varnas om vad de anställda chattar om. Ord som uinionize ”organisera” kan blockeras. Storebrorssamhället i George Orwells 1984 känns plötsligt inte längre som en avlägsen dystopi.

Den tidiga arbetarrörelsens hjältar slogs, fängslades och dog för de friheter vi lärt oss ta för givet – rätten att organisera oss, yttrandefrihet och meddelarfrihet. Oavsett om Bards anställningskontrakt omfattas av Lagen om anställningsskydd (LAS) eller inte så är principen om saklig grund för uppsägning viktig. Arbetsgivare ska inte godtyckligt kunna sparka folk som torgför avvikande åsikter. När Annie Lööf (c) med S tysta medgivande nu strimlar LAS är hon självklart medveten om att otryggheten skapar lydnad. Inkvisitionen behöver inte bränna alla kättare. Bara tillräckligt många för att rädslan att förlora jobbet ska sprida sig, så tar sig resten frivilligt på sig en munkavel.

Efter århundraden av krig var syftet med utrensningarna i Spanien att ena landet under en enväldig katolsk monark. För storföretag som Facebook är tystandet av fackliga röster krass ekonomisk – organisering är ett hot mot ägarnas profiter. I skolan kläms lärarnas yttrandefrihet mellan budgetkrav och rektorernas behov av en oskadad skol-image. Tendenserna samverkar med den svenska traditionen. Vi har sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 fostrats i socialdemokratisk samförståndsanda. Konflikter ska lösas genom eftergifter, inte genom kamp. Avlönade fackombudsmän för arbetstagarnas talan, och gör upp med arbetsgivaren bakom lyckta dörrar. Men när dessa klättermöss alltmer sällan tar fighten och istället prioriterar sin egen karriär inom parti, stat och fack står de anställda ensamma och övergivna kvar med mössan i handen. De låter sig tystas. För att travestera den famösa tweeten om Black Lifes matter: Om svenska folket vill att deras liv ska betyda något så får de ta sig i kragen och börja säga ifrån! Inte lita på att någon annan ska försvara deras rättigheter utan göra det själva. Bli frispråkiga hjältar istället för överkörda som självutnämnda offer. Det betyder något!

En kommentar till “Hur försvara yttrandefriheten?”

  1. Redaktionen har fått in följande text. Skribenten vill vara anonym. Därför gör vi inget separat inlägg utan publicerar inlägget som en kommentar.

    Alla kan inte be vem som helst dra åt helvete

    Här kommer lite feedback på Nils Littorins artikel om yttrandefrihet, i all enkelhet. Till att börja med tänker jag inte lägga till mycket på Littorins beskrivning om hur det är ställt med yttrandefriheten i Sverige eftersom den beskrivningen stämmer.

    Rasistkortet – som det vänsterliberala etablissemanget i sitt folkförakt mot meningsmotståndare alltid dragit- har spelat ut sin roll och är bara att skita i. T.o.m. Olof Palme hade ju blivit kallad rasist idag sett till den reglerade invandringspolitik hans stab drev.

    Ett gott tecken nu i Sverige är att folket börjar sluta lyssna på etablissemanget. Jämför situationen före Brexit, folkomröstningen i Storbritannien. Inte ens konstruerade opinionsundersökningar som handlade om att Remain skulle vinna kunde påverka resultatet.

    Mer intressant än att bara beskriva situationen är att lägga fokus på vad vi svenskar kommer göra för att ändra på läget i Sverige.

    Nils Littorin har en enda uppmaning på slutet, han vill att svenskarna säger ifrån mer. Det är så klart enkelt att tycka. Priset sanningssägare får betala har alltid varit högt. Anledningen till att inte fler protesterar i Sverige ännu handlar dock inte om att människor tycker synd om sig själva.

    Det hade varit mer intressant att se om Littorin har några fler förslag på hur svenskar ska organisera ett större motstånd i landet.

    Nils Littorin är själv partiledare. Han om någon vet hur man organiserar människor.

    Det är väl kanske enkelt att själv sätta sig på höga hästar och be en underbetald undersköterska att protestera högljutt mot sin arbetsgivare. Eller att önska att en enkel knegare – som kanske max har en månadslön i buffert- att be någon politisk hantlangare dra åt helvete.

    Det är lättare att be någon dra åt helvete när man har en årslön på kontot eller när man är sin egen chef i sitt eget företag.
    Men det är såklart så att människor som vågar ta sina strider och inte gömmer sig för konflikter sover mycket bättre om natten.

    När den svenska systemkollapsen är här kommer det bli mer oundvikligt att folk kreverar. Just därför går det att vara optimistisk trots allt. Ett gott exempel är skyddsombudet på Tjörn som stod emot påtryckningar från både himmel och helvete när hon såg till hennes arbetskamrater fick munskydd under Coronapandemin.

    I grupp och tillsammans är det som bekant ännu lättare att få till förändringar.

    För det första måste vi som jag ser det börja samarbeta med politiska motståndare som vi tidigare inte tänkt tanken att samarbeta med. Om du inte kompromissar på den punkten får du ingen förändring hur mycket du än skriver i din lilla värld på Twitter.

    Den elit i Sverige som idag gynnas av en slimmad yttrandefrihet lever på att det inte finns ett bredare motstånd i landet.

    Vi behöver ett nytt husbygge i Sverige och vi kan inte tjafsa om vilken färg gardinerna ska ha. De bärande väggarna måste vi ändå enas om.

    Utan att vara en revolutionsromantiker så är det slående hur t.ex. Gula Västarna i Frankrike lyckades med folklig mobilisering mot Macrons politik. Tittar man lite närmare på hur skickligt de organiserade sig så handlar det om f.a. detta:

    Människor, alltifrån småföretagare till fackligt aktiva tog initiativ till möten och lyssnade in rörelsen.

    Rörelsen organiserar människor från hela landet.

    Rörelsen enas om flera krav på förändringar- funderar sedan ut lämpliga konsekvenser om kraven inte genomförs. Punktkraven mot regeringen kommer från alla delar av proteströrelsen.

    Icke-partipolitisk rörelse, folk deltar från alla politiska läger.

    Rörelsen började med en blockering av en motorväg. Det imponerande är antalet människor som följer rörelsen.
    Det ska också nämnas att många fransmän som valde att gå med verkligen hade fått sina liv förstörda. Andra deltog utan att vara sentimentala.

    //En svensk arbetare

Kommentera

%d bloggare gillar detta: