Finnas halvvuxna ungdomar i huset, böra dessa läras att tyst och stilla sköta serveringen

Pellerins Margarinfabrik gav ut denna kokbok 1925, skriven av Gerda Hallgren.

Gerda Hallgren skrev denna kokbok som gavs ut av Pellerins Margarinfabrik 1925. Fabrikens syfte var så klart att popularisera användandet av margarin.

Detta är det andra inlägget som handlar om Pellerins Margarinfabrik. Det första inlägget kan du läsa här.

Vi väljer att här publicera stycket ”Bordskultur”. Stycket ger en inblick i hur Gerda Hallgren, som var en modern kvinna, tänkte kring bordskultur. Det visar också att det inte bara är i vår tid människor har refererat till sin samtid som jäktad.



Bordskultur

Det är ej endast vid matens tillagande, som en god kultur bör få göra sig gällande, utan även vid matens servering. Detta kan iakttagas i de enklaste hemmen med små tillgångar lika väl som i de förmögna. Huvudsaken är, att husmodern har sinnet öppet för trevnaden i att familjen under angenäma former intager sina måltider.

I vår jäktade tid (1925, reds anm) är det ofta endast vid måltiderna, som familjens alla medlemmar samlas. Ej ens vid alla måltider är detta fallet. Det är nog oftast så, att man träffas först vid middagen.

När man då sätter sig till ett dukat bord, är det ju mycket viktigt, att åsynen av bordet inger en känsla av trevnad. Detta ökar dessutom aptiten och är därför t.o.m. nyttigt.

Ett bord kan se inbjudande ut, även om det är dukat med vaxduk. Finnas många mindre barn, som hava den ovanan (tyvärr vanlig nog!) att spilla allt möjligt på duken, är det t.o.m. aptitligare att äta vid ett bord med en ren vaxduk än vid ett bord med fläckig duk, även om den är av damast. Och de flesta familjer bestå sig ej med den lyxen att byta duk efter ett par dagar.

På ett bord, dukat med vaxduk, bör dock en liten duk eller serviett läggas på mitten.

På inget bord bör en liten blomma eller något grönt fattas, ej ens på vintern. Alltid finns det tall, som kan göra sig utmärkt, och så har man ju evighetsblommor, som kunna vara mycket vackra, och varav numera finns ett stort vackert urval.

Det få ej vara stora, höga blommor, som skymma utsikten över bordet, utan endast låga.

Ett bord dukas olika, om familjen har ett hembiträde, som serverar maten eller ej. Serveras maten av ett hembiträde, bör ingenting annat än själva servisen, bröd, salt och kryddor samt vatten eller andra dricksvaror stå på bordet. All maten bjudas ikring. Har man däremot ingen hjälp vid serveringen, är det mycket praktiskt att vid husmoderns ena sida ställa ett serveringsbord, där rena tallrikar och all den mat, som kan ställas fram utan att kallna, placeras.

Finnas halvvuxna ungdomar i huset, böra dessa läras att tyst och stilla sköta serveringen. Husmodern har då i förväg lagt upp all mat i köket och ställt den att hålla sig varm.
Även gossar böra lära sig servera. Det ha´ de endast nytta av.

Smör, kryddor, vatten etc. böra ställas så, att alla med bekvämlighet kunna nåt det. Vatten bör aldrig fattas på något bord, även det mest festliga.

Om ett hembiträde serverar maten, böra alla småsaker som sylt, pickels, sallad o.s.v. samt potatis och sås ställas fram först vid husmoderns plats, då det är hon som först serveras.

En annan sak, som, ehuru indirekt, tillhör bordskultur, är punktlighet. Så gott som all mat förlorar i värde på att stå och torka. Dessutom blir husmodern lätt nervös och otålig, om hon ej får servera sin matt i rätt tid, och då kanske den angenäma stämningen uteblir.

Och så ett annat gott råd!
Låt bli att vid måltiden göra upp allehanda mellanhavanden mellan de olika familjemedlemmarna! Då blir måltiden en plåga istället för för ett nöje, och maten smakar ingalunda bra, hur väl lagad den än är. Häremot syndas tyvärr alltför ofta.

Ett rån mot svenska folket – dags för Swexit

Robert Mathiasson, tidigare ordförande för Kommunistiska Partiet ger sin syn på vad den så kallade coronaöverenskommelsen i EU betyder för svenska folket.
Slutsatsen är tydlig: Sverige bör lämna denna rikemansklubb så fort det går.

Om du vill veta vad som är syftet med EU bör du titta på toppmötet i Bryssel. Glöm pratet om en återhämtningsfond efter coronakrisen. Det som nu beslutats i Bryssel är en gigantisk pengaöverföring från skattebetalare i norra Europa som via länder i södra och östra Europa slutligen hamnar i fickorna på främst tyska och franska industrijättar och storbanker.

Det vi bevittnar är ett av världshistoriens största rån. Rånbytet blev 7.700 miljarder kronor. Sverige ska betala 148 miljarder till fonden. Dessutom höjs beskyddaravgiften för svensk del med sex miljarder kronor årligen, till 45 miljarder kronor. Det är tio miljarder mer än vad staten lägger på ekonomisk trygghet vid ålderdom och nästan lika mycket som statens utgifter för rättsväsendet.

Samma politiker som hävdat att det saknas pengar och resurser till att rejält förbättra för Sveriges pensionärer eller ta krafttag mot gängkriminaliteten öppnar nu villigt skattekistan när Bryssel och bankerna ropar efter pengar.

EU är och har alltid varit eliternas och storföretagens politiska projekt. Det gäller inte minst Tysklands och Frankrikes jättar som likt förvuxna gökungar äter övriga ur boet.

De som snackar om att fonden handlar om att svenskarna nu ska betala för en massa lata italienare fattar inte vad det hela handlar om. Den som inte tänker längre gör sig till en nyttig idiot åt EU-eliten, spelar med i mörkläggningen av vad EU-projektet egentligen handlar om.

Italien tillhör EU-projektets verkliga förlorare. Det är ett land i djup kris. 97 procent av de italienska hushållen har kunnat se sina inkomster stagnera eller sjunka efter eurons införande, de som läst på Handelshögskolan kallar det att försöka göra landet konkurrenskraftigt.

Men även ett konkurrenskraftigt land (d v s låglöneland) måste konsumera. Lösningen har varit att låta skuldsättningen skjuta i höjden. I Italien finns en större andel så kallade toxic loans än många andra länder och sedan länge har en italiensk bankkris hängt som ett hotfullt moln över den europeiska kontinenten.

Sedan krisåret 2008 har Italien förlorat nästan sju procent av sin BNP, det största tappet efter Grekland av alla EU-länder. En fjärdedel av den italienska industriproduktionen har slagits ut. Resultatet är en enorm arbetslöshet, en skyhög statsskuld och som sagt en banksektor i kris.

Men det finns även vinnare. Vinnarna är dels de tyska industrijättarna som konkurrerar ut den italienska industrin och dels de franska storbankerna som fullkomligt invaderar Italien.

De franska bankerna har runt 300 miljarder euro investerade i Italien, mer än alla andra EU-länder tillsammans. Inte att undra på att franska presidenten Emmanuel Macron är en av de EU-ledare som ropar på mest pengar.

Det är detta – att rädda euron och det tyska och franska storkapitalet – som toppmötets beslutade storrån handlar om. Som alltid i EU sammanhang kläs eliternas politik in i flufford som solidaritet och gemensamt ansvar.

EU är eliternas sammansvärjning mot folket för att kunna driva en politik som saknar folkligt stöd och råna folk in på bara skinnet. Och de visste vad de ville redan från början!

1988 skrev den ansedda tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg” som vissa länder uppnått ”kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare”.

Även i Sverige var målet med EU och ett kommande svenskt medlemskap klart. Sommaren 1991 förklarade dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar att målet med EG/EU var återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor och sänkta ersättningar till sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Peter Wallenberg, som då var det svenska näringslivets överstepräst, skrev i Dagens Industri den 18 april 1991 att ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Den avlidne Peter Wallenberg ler säkert i sin himmel över det Brysselbeslutade rånet, för det krävs inget snille för att räkna ut vilka samhällssektorer som kommer skäras ner för att betala räkningen.

Krönikan publicerad först i nättidningen Nyheter idag

Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck

Hans Gabrielsson, Postiljon från Borås och stark supporter för Elfsborg

Språk förändras över tid. I denna artikel funderar Hans Gabrielsson över vårt svenska språk. Han menar att det utarmas helt i onödan. Vem tjänar på det? Vem förlorar på att allt sämre behärska hela bredden i sitt modersmål?

I nästa artikel kommer vi att ta upp språket som klassmarkör. Med utgångspunkt från en text av barnboksförfattaren Sven Wernström.

Du som läser dessa artiklar, kommentera gärna, lägg dig i. Om du har egen artikel tar vi gärna emot den. Skicka till
info@samtid-framtid.org


Av Hans Gabrielsson • 2020-07-12

Några tankar om språk på nattkröken. (Varning: detta blev en lång text. För lång, tycker nog de flesta. För dem finns alltid alternativet att låta bli att läsa.)

Det finns ord och uttryck som det tycks mig att de flesta inte kan stava till nuförtiden. Ett sådant är ”till brädden”. Ja, det stavas så – inte ”till bredden”. En brädd är överkanten på ett kärl. Att man fyller något till brädden betyder alltså att man fyller det ända upp till kanten.

Detta är bara ett exempel. Det språkliga förfallet går fort nu. Ja, språket har alltid förändrats; ja, folk har alltid stavat fel; ja, mycket av det som är rätt nu var helt fel för hundra år sedan. Allt det är sant. Men förändringarna har aldrig gått så fort som de gör nu.

Det är sant att extremt vanliga ord som ”ni” och ”på” har fått sin moderna form genom att folk en gång i tiden har delat upp uttryck på fel ställen. ”Ni” kommer från meningar som ”ären I” och ”haven I”, där n:et har uppfattats höra ihop med ”I”. Likaledes har ”på” uppstått ur ”upp å”. ”Å” är alltså den gamla formen. Därför heter det ”å andra sidan” och inte ”och andra sidan”, som många tycks tro.

Den stora skillnaden nu är att även de stora dagstidningarna i dag innehåller en hel del språkliga fel. Det gjorde de inte för bara tio år sedan. Förr i tiden kunde man läsa en dagstidning och vara ganska säker på ett det som stod där var avfattat på korrekt svenska. Det kan man inte längre.

Med de sociala mediernas framväxt har också gemene man kommit att publicera sig på ett sätt som aldrig förekommit tidigare. För trettio år sedan gav de flesta icke-professionella språkbrukare inte offentlighet åt sina skriverier, utöver någon enstaka lapp i tvättstugan eller liknande. I dag möter vi dem så fort vi går in på något socialt medium, utlåtande sig över allt mellan himmel och jord på sin ofta allt annat än felfria prosa.

Det är helt enkelt så att vi aldrig tidigare har läst så mycket dålig svenska som vi gör nu. Förr var nästan all text vi läste tryckt i böcker och tidningar som var noggrant korrekturlästa innan de gick i tryck. Den typen av pålitliga språkliga likare utgör en allt mindre del av vår totala konsumtion av skriven text, och det inverkar uppenbarligen menligt på allmänhetens språkbehandling.

Nu är det inte bara stavningen av enstaka ord som påverkas. Ungdomars ordförråd utarmas mer och mer för varje år som går. Det finns undersökningar som med all önskvärd tydlighet visar detta. För övrigt räcker det att betrakta den löjligt låga nivån på Högskoleprovets ordkunskapsdel för att förvissa sig om den saken.

En vanlig uppfattning är att svenska språket är ”ordfattigt”. Många av dem som torgför denna idé verkar emellertid inte ha gjort några större ansträngningar för att tillägna sig den överdådiga ordskatt som vårt språk rymmer. Svenskan har färre ord än engelskan; det är sant. Något annat hade också varit förvånande med tanke på hur många fler människor som talar engelska – och framförallt i hur många fler länder det talas. Många ord som ingår i engelskans ordförråd är ju sådana som bara används i delar av det engelska språkområdet.

Men svenskan har fullt tillräckligt med ord för att uttrycka det vi vill ha sagt om vi bara anstränger oss lite för att utveckla vår svenska, snarare än att förfalla till den andefattiga svengelska som i dag översvämmar det offentliga samtalet med tanketomma floskler från US-amerikansk trivialkultur.

För den engelska som svenskar i allmänhet strävar efter att efterlikna är ju den amerikanska varianten, som för mig helt enkelt framstår som en torftigare, blodfattigare version av den rikare brittiska engelskan. Ungefär på samma sätt som hela USA för mig alltid har känts lite som en plastigare version av England.

Lite extra ironiskt blir det då när människor som inte tycker att svenskan räcker till för att uttrycka alla deras magnifika tankar gör vad de kan för att dränera vårt språk på den rikedom som det hittills rymt.

Låt mig ta ett par exempel. Förr tillbringade man tid och spenderade pengar. Numera spenderar folk båda delarna – efter mönster från engelskan, förstås. Se, där försvann ”tillbringa” ur språket. Blev svenskan ett rikare språk av det? Nuförtiden säger folk hela tiden ”när det kommer till” – ett översättningslån av ”when it comes to” – där man tidigare sa ”när det gäller”, ”i fråga om”, ”vad beträffar” med flera likabetydande uttryck som alla bidrog till ett varierat språk. (Det påminner för övrigt en del om hur borgarna gör allt för att utarma den offentliga sektorn för att sedan, när förslag om privatiseringar ska läggas fram, kunna peka på hur illa all offentlig vård och utbildning fungerar.)

Ersätt tre-fyra svenska ord med ett enda ord hämtat från engelskan; stryk alla ord som klingar det allra minsta ålderdomligt; plocka de vackraste fjädrarna ur den svenska språkdräkten. Sedan kan vi alla konstatera att svenskan är ett fattigt språk och övergå till att uttrycka oss på engelska. För engelskan har ju så många fler ord …

Banaliteter och truismer kan ju låta lite mer djupsinniga på ett språk som man inte behärskar fullt ut. Som när andra klassens artister tycker att de måste sjunga på engelska för att det låter så ”töntigt” att sjunga på svenska. Men vet du vad? Om du hade kunnat engelska ordentligt, hade du kanske hört att det du sjunger låter precis lika töntigt på det språket.

Svenskan ordfattig? Vilket infamt påstående! Om vi utnyttjar det ordförråd som den erbjuder, innehåller den alla de verktyg som vi behöver för att klä även de mest intrikata tankar i ord. Dög svenskan åt Strindberg och Lagerlöf, duger den nog åt bloggare och B-kändisar också.

Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck. Det är ett urgammalt kulturspråk som vi borde vara stolta över och vårda i stället för att rapa upp klyschor från amerikansk skräpkultur som om det mest fördummade folket på jordklotet skulle vara någonting värt att efterlikna.

Svett, tårar och låg lön

Ingemar Ericsson, omsorgsarbetare och fackligt aktiv saknar vettiga sommarpratare av människor från de flestas verklighet.

Håller du med?

Undersköterska skriver i Hallands Nyheter om sitt jobb och och sin tillvaro. Vanliga människor med vanliga jobb har ca 5% av mediautrymmet, trots att de är folkets majoritet.

Av Ingemar Ericsson • 2020-07-04

En känslosam och bra artikel av en undersköterska i lokaltidningen Hallands Nyheter. Det är ju den här typen av rapport från verkligheten, från oss arbetare på golvet, som man skulle vilja höra i sommarprat i radion. Men det får vi inte.

I dessa tider vill arbetsköparen att vi ska utföra extra moment i arbetet.
Vi bär t. ex. visir, även om smitta inte finns, vi spritar utrymmen med mera.
Om arbetsköparen vill ha extra moment utförda, ska naturligtvis arbetsköparen betala ett pris för detta. Vi säljer vår arbetskraft, vi arbetar inte gratis.

I Västra Götaland får vårdarbetare 500 kr extra per pass om de jobbar med coronapatienter. Ett lågt pris med tanke på det tyngre arbete det innebär.
Ett mer rimligt pris borde vara att vi får 500 kr mer per pass när vi inte jobbar med coronapatienter, men ändå har ökad arbetsbelastning, och 2000 kr mer per pass för dem som jobbar med coronapatienter.

Det är viktigt att den ekonomiska relationen är tydlig. Arbetsgivare, är ett begrepp som gör relationen luddig, och gör det lättare för arbetsköparen att lägga på extramoment som de då inte betalar för.

Arbetare har inga vithetsprivilegier

Kalle Strandberg, elektriker som bor i Lund, har reagerat starkt på bl. a. Bilan Osmans skriverier om rasism i Sverige. (Länk hittar du i texten.)
Tvärtom hävdar Strandberg att förtrycket i första hand är klassbundet och att Bilan Osman är rent pigmenthysterisk när hon på twitter skriver att: ”För var dag som går så pallar jag inte med vita människor.”

Kalle Strandberg, elektriker boende i Lund reagerar på Bilan Osmans påståenden om strukturell rasism i Sverige.

Den svarta människorättsaktivisten Booker T Washington sade vid förra sekelskiftet: ”Det finns en särskild klass av problemlösare i rasfrågor som inte vill att patienten ska bli bättre”.

Han syftade på de oftast välbeställda debattörer, som livnär sig på rasismen och därför inte vill att den ska upphöra.
I Expressen försvarar Expo-journalisten Bilan Osman Black lives matter-demonstrationerna i Sverige:
https://www.expressen.se/kultur/sverige-har-varit-vithetens-hogborg/
Osman tar därmed det hela ett steg längre än de som Washington kritiserar, hon livnär sig på ett problem som inte finns.

Det är en rörig text Bilan Osman presterat, och det svingas hej vilt. Den svenska vetenskapsmannen Carl von Linné beskylls, utan belägg, för att vara rasismens stamfader. Det rasbiologiska institutet, som avvecklades på 50-talet, utgör i Bilan Osmans värld ett bevis för att Sverige är rasistiskt idag. Det enda exemplet som inte har 70 år på nacken i Osmans text är ett löst påstående om att ”Det är i Sverige minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden”.

Det är en rätt tunn argumentation för att försvara stora folksamlingar mitt i en pandemi, som dessutom på flera håll urartat till ren vandalism. Om detta skriver inte Bilan Osman, så man får utgå från att det inte bekommer henne.
Att invandrare i Sverige skulle diskrimineras på arbetsmarknaden är snömos. Regeringens långtidsutredning från 2015 visar till och med på motsatsen: utrikesfödda har större möjlighet än inrikesfödda att få ett jobb som kräver högskoleexamen om de har samma färdighetsnivå. Att arbetslösheten är högre bland utrikesfödda beror inte på hudfärg, utan på färdighetsnivå. Oftast bristande språkkunskaper och utbildning.

Sverige är inte strukturellt rasistiskt. Om man ska tala om strukturer så är Sverige snarare strukturellt antirasistiskt. Migranter får i många kommuner gå före i bostadskön. Asylmigranter har rätt till akut tandvård för 50 kr, ingrepp som svenskar får betala dyrt för. Bilan Osman väljer att inte nämna allt som det svenska samhället bjuder på.
Det skulle rubba hennes ras-diskurs och därmed riskera hennes försörjning. Istället skriver hon om problem som inte finns och hävdar att det pågår rasprofilering i Sverige 2020.

Men arbetare i Sverige har inga vithetsprivilegier.
• Det är LO-arbetare som dör på jobbet. De senaste tre åren har ungefär en per vecka fått sätta livet till i arbetsplatsolyckor.
• Sverige håller på att bygga ett berg av fattigpensionärer. Däribland svenskar som jobbat hela livet och får söka bidrag och allmosor för att klara sig på livets höst.
• Med pandemin står vi inför en arbetslöshetskris som drabbar vitt och brett utan hänsyn till hudfärg.

Det handlar om klass. Ett begrepp som inte existerar för Bilan Osman. Som del av den politiska gräddan har hon mer gemensamt med den bleka medelklassen i Sverige än med den mördade amerikanen George Floyd.

Att Sverige inte är strukturellt rasistiskt betyder inte en frånvaro av enskilda rasister. Det sker hatbrott med rasistiska förtecken och det finns, om än marginaliserade, rasistiska organisationer i vårt land. Mot brottsligheten finns lagstiftning.

Hets mot folkgrupp förekommer i sociala medier, men blir sällan föremål för rättslig granskning. Följande twitter från Bilan Osman är ett exempel på den rasism hon beskyller andra för: ”för var dag som går så pallar jag inte med vita människor”.

Karl Strandberg
Malmölistan

Kamp mot hedersförtryck, en kamp för frigörelse

En debattartikel om hedersförtryck skriven av Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK-Föreningen Varken hora eller kuvad, tillsammans med Sonja Persson, Borås, Cecilia Löfgren, Borås, Ewy Gahnström, Uddevalla och Lara Johansson, Göteborg.

Samtid-Framtid stödjer VHEK i arbetet mot hedersförtryck.

Arbetarrörelsen i Sverige har slagits för demokrati, jämställdhet , vettiga levnadsvillkor och människovärde. Syftet är frihet och trygghet. Hur ska det ökande hedersförtrycket bekämpas?

I P4 Sjuhärad kunde vi för en tid sedan höra om hur män agerade moralpoliser under en föreläsning om hedersrelaterat våld och förtryck på Hässlehus i Borås. Polisen har fått signaler om att männen är där för att titta, kontrollera och hindra kvinnor att delta på föreläsningen och för att kolla upp vilka som är där. En del av dem är kända i kriminella kretsar.

Borås stad har släppt en lägesrapport över Norrby. I rapporten sägs att stadsdelen påverkas av olika nätverk som är kriminella, etniska och religiösa, samt klansamhällen. Den negativa utvecklingen har förstärkts under perioden. Trångboddheten har under de senaste åren ökat med nära 400 personer, det är den stadsdel där inkomsterna är lägst i hela kommunen och som också har den största arbetslösheten.

En stor andel av de boende är personer med utländsk bakgrund och integrationen är till stor del misslyckad. Enligt rapporten har också koranskolan ett starkt grepp över unga och på skolorna finns en otillbörlig påverkan på elever som bryter mot hedersnormer. I området förekommer öppen droghandel, tystnadskultur och ungdomsgäng som förstör, hotar och misshandlar.

I Varken hora eller kuvads (VHEK) egna skolenkäter och på länsstyrelsen i Östergötlands hemsida kan man läsa om hedersförtryck och våld. Hedersvåldet grundar sig i en hederskultur som i sin kontroll av barn och ungas frihet och sexualitet börjar redan i förskoleåldern.

I våra kontakter med personal i Borås har de berättat att på förskolan kan du möta en femårig pojke som kontrollerar sin syster, redan här börjar normerna grundläggas.

I förskoleklassen har du en flicka som busar och leker med både flickor och pojkar och är med och spelar fotboll. I första klass vill hon inte sitta jämte en pojke, hon är inte längre med i buslekarna på rasterna.

När förskoleklassen går till badhuset hålls en del flickor hemma. En flicka drar av sig slöjan, ruskar på huvudet och säger trotsigt att jag får göra så, men är väldigt noga med att den sitter på när hon hämtas på eftermiddagen.

Från VHEK:s rapporter beskrivs att ju äldre flickorna blir desto hårdare kontrolleras de. De får inte klä sig som de vill, inte delta i all undervisning, till exempel idrott, sex och samlevnad, inte välja sina vänner, får ta ett stort ansvar hemma. Och för en del slutar det med tvångsäktenskap. Även pojkar drabbas. De tvingas kontrollera sina systrar, de förväntas gifta sig med den partner som familjen utser.

Allt detta händer barn och unga nu. Det är inte alltid fråga om våld utan om alla dessa inskränkningar i vardagen som omöjliggör en frihet att välja det liv man vill. Just därför måste hedersrelaterat våld och förtryck angripas på ett annat sätt.

VHEK:s skolenkäter visar också att de ungdomar som lever under hedersnormer också har en lägre tilltro till att skola, socialtjänst och övriga samhället förstår deras problem. Det är därför viktigt att kunskap om hedersförtryckets särdrag sprids till den personal och de vuxna som ungdomarna möter i sin vardag.

Det liberala kravet på ett fritt skolval har möjliggjort friskolor där barn med utländsk bakgrund fostras in i en syn på kvinnor som mindre värda. Sverige har förlorat många år i kampen mot hedersförtrycket.

För många har problematiken varit svår att förstå. Men i grunden är den enkel. Alla människor ska ha lika rättigheter. Kampen mot hedersförtryck är en kamp för frigörelse. Det behövs utbildningsinsatser för politiker, skolor, skolpersonal, föräldrar, SFI med mera.

För att komma till rätta med det här måste det tas ett helhetsgrepp. Inga fler nyanlända får placeras i utsatta områden, kvarterspoliser ska tillsättas, vara ständigt närvarande och de ska jobba tillsammans med alla de goda krafter som också finns.

Arbetet mot hedersförtrycket måste börja redan i förskolan och skolan. Föreningar och samfund som rättfärdigar hedersförtryck ska inte ges offentliga bidrag. Religiösa skolor ska stoppas.