Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck

Hans Gabrielsson, Postiljon från Borås och stark supporter för Elfsborg

Språk förändras över tid. I denna artikel funderar Hans Gabrielsson över vårt svenska språk. Han menar att det utarmas helt i onödan. Vem tjänar på det? Vem förlorar på att allt sämre behärska hela bredden i sitt modersmål?

I nästa artikel kommer vi att ta upp språket som klassmarkör. Med utgångspunkt från en text av barnboksförfattaren Sven Wernström.

Du som läser dessa artiklar, kommentera gärna, lägg dig i. Om du har egen artikel tar vi gärna emot den. Skicka till
info@samtid-framtid.org


Av Hans Gabrielsson • 2020-07-12

Några tankar om språk på nattkröken. (Varning: detta blev en lång text. För lång, tycker nog de flesta. För dem finns alltid alternativet att låta bli att läsa.)

Det finns ord och uttryck som det tycks mig att de flesta inte kan stava till nuförtiden. Ett sådant är ”till brädden”. Ja, det stavas så – inte ”till bredden”. En brädd är överkanten på ett kärl. Att man fyller något till brädden betyder alltså att man fyller det ända upp till kanten.

Detta är bara ett exempel. Det språkliga förfallet går fort nu. Ja, språket har alltid förändrats; ja, folk har alltid stavat fel; ja, mycket av det som är rätt nu var helt fel för hundra år sedan. Allt det är sant. Men förändringarna har aldrig gått så fort som de gör nu.

Det är sant att extremt vanliga ord som ”ni” och ”på” har fått sin moderna form genom att folk en gång i tiden har delat upp uttryck på fel ställen. ”Ni” kommer från meningar som ”ären I” och ”haven I”, där n:et har uppfattats höra ihop med ”I”. Likaledes har ”på” uppstått ur ”upp å”. ”Å” är alltså den gamla formen. Därför heter det ”å andra sidan” och inte ”och andra sidan”, som många tycks tro.

Den stora skillnaden nu är att även de stora dagstidningarna i dag innehåller en hel del språkliga fel. Det gjorde de inte för bara tio år sedan. Förr i tiden kunde man läsa en dagstidning och vara ganska säker på ett det som stod där var avfattat på korrekt svenska. Det kan man inte längre.

Med de sociala mediernas framväxt har också gemene man kommit att publicera sig på ett sätt som aldrig förekommit tidigare. För trettio år sedan gav de flesta icke-professionella språkbrukare inte offentlighet åt sina skriverier, utöver någon enstaka lapp i tvättstugan eller liknande. I dag möter vi dem så fort vi går in på något socialt medium, utlåtande sig över allt mellan himmel och jord på sin ofta allt annat än felfria prosa.

Det är helt enkelt så att vi aldrig tidigare har läst så mycket dålig svenska som vi gör nu. Förr var nästan all text vi läste tryckt i böcker och tidningar som var noggrant korrekturlästa innan de gick i tryck. Den typen av pålitliga språkliga likare utgör en allt mindre del av vår totala konsumtion av skriven text, och det inverkar uppenbarligen menligt på allmänhetens språkbehandling.

Nu är det inte bara stavningen av enstaka ord som påverkas. Ungdomars ordförråd utarmas mer och mer för varje år som går. Det finns undersökningar som med all önskvärd tydlighet visar detta. För övrigt räcker det att betrakta den löjligt låga nivån på Högskoleprovets ordkunskapsdel för att förvissa sig om den saken.

En vanlig uppfattning är att svenska språket är ”ordfattigt”. Många av dem som torgför denna idé verkar emellertid inte ha gjort några större ansträngningar för att tillägna sig den överdådiga ordskatt som vårt språk rymmer. Svenskan har färre ord än engelskan; det är sant. Något annat hade också varit förvånande med tanke på hur många fler människor som talar engelska – och framförallt i hur många fler länder det talas. Många ord som ingår i engelskans ordförråd är ju sådana som bara används i delar av det engelska språkområdet.

Men svenskan har fullt tillräckligt med ord för att uttrycka det vi vill ha sagt om vi bara anstränger oss lite för att utveckla vår svenska, snarare än att förfalla till den andefattiga svengelska som i dag översvämmar det offentliga samtalet med tanketomma floskler från US-amerikansk trivialkultur.

För den engelska som svenskar i allmänhet strävar efter att efterlikna är ju den amerikanska varianten, som för mig helt enkelt framstår som en torftigare, blodfattigare version av den rikare brittiska engelskan. Ungefär på samma sätt som hela USA för mig alltid har känts lite som en plastigare version av England.

Lite extra ironiskt blir det då när människor som inte tycker att svenskan räcker till för att uttrycka alla deras magnifika tankar gör vad de kan för att dränera vårt språk på den rikedom som det hittills rymt.

Låt mig ta ett par exempel. Förr tillbringade man tid och spenderade pengar. Numera spenderar folk båda delarna – efter mönster från engelskan, förstås. Se, där försvann ”tillbringa” ur språket. Blev svenskan ett rikare språk av det? Nuförtiden säger folk hela tiden ”när det kommer till” – ett översättningslån av ”when it comes to” – där man tidigare sa ”när det gäller”, ”i fråga om”, ”vad beträffar” med flera likabetydande uttryck som alla bidrog till ett varierat språk. (Det påminner för övrigt en del om hur borgarna gör allt för att utarma den offentliga sektorn för att sedan, när förslag om privatiseringar ska läggas fram, kunna peka på hur illa all offentlig vård och utbildning fungerar.)

Ersätt tre-fyra svenska ord med ett enda ord hämtat från engelskan; stryk alla ord som klingar det allra minsta ålderdomligt; plocka de vackraste fjädrarna ur den svenska språkdräkten. Sedan kan vi alla konstatera att svenskan är ett fattigt språk och övergå till att uttrycka oss på engelska. För engelskan har ju så många fler ord …

Banaliteter och truismer kan ju låta lite mer djupsinniga på ett språk som man inte behärskar fullt ut. Som när andra klassens artister tycker att de måste sjunga på engelska för att det låter så ”töntigt” att sjunga på svenska. Men vet du vad? Om du hade kunnat engelska ordentligt, hade du kanske hört att det du sjunger låter precis lika töntigt på det språket.

Svenskan ordfattig? Vilket infamt påstående! Om vi utnyttjar det ordförråd som den erbjuder, innehåller den alla de verktyg som vi behöver för att klä även de mest intrikata tankar i ord. Dög svenskan åt Strindberg och Lagerlöf, duger den nog åt bloggare och B-kändisar också.

Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck. Det är ett urgammalt kulturspråk som vi borde vara stolta över och vårda i stället för att rapa upp klyschor från amerikansk skräpkultur som om det mest fördummade folket på jordklotet skulle vara någonting värt att efterlikna.

2 reaktioner till “Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck”

  1. Mycket intressant läsning och inte alls för långt! Jag lider av stavfel, meningsbyggnads- och syftningsfel i vår lokaltidning. Jag undrar om de inte har råd/tid med att använda ett enkelt rättstavningsprogram på datorn? Svengelskan (det heter inte Rea utan Sale numera t.ex.!) ser jag som det största hotet, större än de språkbrister många invandrare har.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: