Ett rån mot svenska folket – dags för Swexit

Robert Mathiasson, tidigare ordförande för Kommunistiska Partiet ger sin syn på vad den så kallade coronaöverenskommelsen i EU betyder för svenska folket.
Slutsatsen är tydlig: Sverige bör lämna denna rikemansklubb så fort det går.

Om du vill veta vad som är syftet med EU bör du titta på toppmötet i Bryssel. Glöm pratet om en återhämtningsfond efter coronakrisen. Det som nu beslutats i Bryssel är en gigantisk pengaöverföring från skattebetalare i norra Europa som via länder i södra och östra Europa slutligen hamnar i fickorna på främst tyska och franska industrijättar och storbanker.

Det vi bevittnar är ett av världshistoriens största rån. Rånbytet blev 7.700 miljarder kronor. Sverige ska betala 148 miljarder till fonden. Dessutom höjs beskyddaravgiften för svensk del med sex miljarder kronor årligen, till 45 miljarder kronor. Det är tio miljarder mer än vad staten lägger på ekonomisk trygghet vid ålderdom och nästan lika mycket som statens utgifter för rättsväsendet.

Samma politiker som hävdat att det saknas pengar och resurser till att rejält förbättra för Sveriges pensionärer eller ta krafttag mot gängkriminaliteten öppnar nu villigt skattekistan när Bryssel och bankerna ropar efter pengar.

EU är och har alltid varit eliternas och storföretagens politiska projekt. Det gäller inte minst Tysklands och Frankrikes jättar som likt förvuxna gökungar äter övriga ur boet.

De som snackar om att fonden handlar om att svenskarna nu ska betala för en massa lata italienare fattar inte vad det hela handlar om. Den som inte tänker längre gör sig till en nyttig idiot åt EU-eliten, spelar med i mörkläggningen av vad EU-projektet egentligen handlar om.

Italien tillhör EU-projektets verkliga förlorare. Det är ett land i djup kris. 97 procent av de italienska hushållen har kunnat se sina inkomster stagnera eller sjunka efter eurons införande, de som läst på Handelshögskolan kallar det att försöka göra landet konkurrenskraftigt.

Men även ett konkurrenskraftigt land (d v s låglöneland) måste konsumera. Lösningen har varit att låta skuldsättningen skjuta i höjden. I Italien finns en större andel så kallade toxic loans än många andra länder och sedan länge har en italiensk bankkris hängt som ett hotfullt moln över den europeiska kontinenten.

Sedan krisåret 2008 har Italien förlorat nästan sju procent av sin BNP, det största tappet efter Grekland av alla EU-länder. En fjärdedel av den italienska industriproduktionen har slagits ut. Resultatet är en enorm arbetslöshet, en skyhög statsskuld och som sagt en banksektor i kris.

Men det finns även vinnare. Vinnarna är dels de tyska industrijättarna som konkurrerar ut den italienska industrin och dels de franska storbankerna som fullkomligt invaderar Italien.

De franska bankerna har runt 300 miljarder euro investerade i Italien, mer än alla andra EU-länder tillsammans. Inte att undra på att franska presidenten Emmanuel Macron är en av de EU-ledare som ropar på mest pengar.

Det är detta – att rädda euron och det tyska och franska storkapitalet – som toppmötets beslutade storrån handlar om. Som alltid i EU sammanhang kläs eliternas politik in i flufford som solidaritet och gemensamt ansvar.

EU är eliternas sammansvärjning mot folket för att kunna driva en politik som saknar folkligt stöd och råna folk in på bara skinnet. Och de visste vad de ville redan från början!

1988 skrev den ansedda tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg” som vissa länder uppnått ”kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare”.

Även i Sverige var målet med EU och ett kommande svenskt medlemskap klart. Sommaren 1991 förklarade dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar att målet med EG/EU var återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor och sänkta ersättningar till sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Peter Wallenberg, som då var det svenska näringslivets överstepräst, skrev i Dagens Industri den 18 april 1991 att ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Den avlidne Peter Wallenberg ler säkert i sin himmel över det Brysselbeslutade rånet, för det krävs inget snille för att räkna ut vilka samhällssektorer som kommer skäras ner för att betala räkningen.

Krönikan publicerad först i nättidningen Nyheter idag

Kommentera