Ett brev från Malmö till Sverige

Nils Littorin, läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Ska Malmös förvandling bli Sveriges?

På ett antal decennier har Malmö bytt skepnad från en välmående industristad till en stad i kris. Massarbetslöshet, misslyckad integration och en allt råare kriminalitet gör att frågor måste ställas: Hur bryter man denna negativa utveckling? Riskerar Sverige att följa efter Malmös negativa exempel?

Vill du bidra till debatten? Hör av dig till oss.



Gör inte som vi har gjort. Vi förvandlade en välmående industristad till en bidragsberoende gangsterstad.
Arbetarstaden Malmö byggde en gång båtar som exporterades till hela världen. Hela det Västra hamnområde som nu byggs om till lyxiga bostadsrätter och konferenslokaler var en gång hjärtat i stadens ekonomiska liv och arbetsplats för 6000 kockumsarbetare.

Idag vill den politiska eliten varken se eller höra bullret från mekaniska verkstäder eller ångande skorstenar. Kockumskranen såldes och inte ens vindkraftsfabriken fick vara kvar. Med industrijobben försvann något mer. Hoppet?

Samtidigt som industrin flyttade ut flyttade stora skaror invandrare från fjärran länder och med låg utbildningsnivå in. Hur denna ekvation skulle gå ihop tänkte vi inte på. Idag har vi Sveriges högsta arbetslöshet.

Vi hörde redan för 30 år sedan varningsklockor ringa om stigande kriminalitet i de ghetton som började växa fram. Men utvecklingen mot ett multikulturellt samhälle var viktigare, så vi lät det pågå, år efter år, utan att ha någon plan för integration. Idag toppar vi statistiken för våldsbrott och otrygghet.

Istället för att skapa ordning med kvarterspoliser och lärare lägger vi pengarna på att anställa över 200 kommunikatörer, som ska putsa kommunens fasad. Malmöbilden är viktigare än verkligheten på Malmös gator.

I backspegeln ser det så galet ut. Vi gav generösa kommunala bidrag till islamistiska samfund och etniska föreningar – allt för att visa vår generositet mot de nyanlända. Modersmålsundervisning på över 50 olika språk skulle bidra till att bevara deras kultur. Som man bäddar får man ligga, antar jag. Istället för att alla blev en del av den Malmöitiska gemenskapen möjligjorde vi ”den evige invandraren”, som kan leva hela livet i ett parallellsamhälle utan att lära sig svenska.

”Man kan ta en kille ur Rosengård, men man kan inte ta Rosengård ur killen”, citeras Zlatan på tunneln in till det beryktade området. Hans uppväxt, skildrad i bästsäljaren ”Jag är Zlatan”, beskriver Malmös baksida, den som politiker så ogärna pratar om, än mindre gör något åt. Ett tomt kylskåp. En mage som skriker efter mat. En ensamstående morsa som sliter på ett städjobb för att få mat på bordet till fem ungar. En farsa som, sargad av det pågeånde kriget på Balkan, super och bråkar. Ut från Rosengård tog han sig och köpte den dyraste villan som fanns i andra ändan av stan. Nära Turning torso och med utsikt över stranden. Malmös framsida, dit turisterna vallas. Men i våra utsatta områden finns nöden kvar. Andelen familjer med låga inkomster och barn är 50 procent medan den i riket är 36. Andelen barn med utländsk bakgrund som finns i ekonomiskt utsatta hushåll är 44 procent mot rikets 28.

På socialens kontor hopar sig barn i fara anmälningarna i ouppklarade drivor.

Det sägs att var tionde person som invandrat till Sverige har hamnat i Malmö. Resultatet är enligt kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh: ”ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden. Barn gör läxor i trapphus och folk sover på golvet.” Men i nästa andetag berömmer hon stadens öppenhet, dess mångfald och säljer Malmö som motorn i Öresundsregionen, ”Staden där det händer”.

Och visst händer det saker.

De senaste tre åren har vi haft 131 sprängningar och 124 skjutningar med 22 döda. Förlåt, medan jag skriver detta har en kille skjutits och vi är uppe i 23. En förtvivlad farmor, vars barnbarn nästan sprängts i luften, skrev ett öppet brev till Stefan Löfvén: ”Vårt samhälle har havererat. De kriminella härjar fritt.”

Det brukar sägas att Socialdemokratin föddes i Malmö. Kanske är det här den dör. Ingenstans syns de klassklyftor som arbetarrörelsens pionjärer slogs för att avskaffa så tydligt. Trångboddhet, kriminalitet och passiviserande bidragsberoende i ena änden. Högteknologisk utveckling, IT-jobb, universitet och en bro mot kontinenten i den andra. Malmö är inte en stad utan två. Och det trots, eller kanske på grund av, att vi styrts av Socialdemokrater i ett kvarts sekel.

Samtidigt kan ingen tvivla på kommunens goda hjärta. Trots planerade nedskärningar i skolan ger vi mångmiljonbidrag till illegala migranter och HBTQ-certifierar allt från miljöförvaltningen till biblioteket. Vi vill hjälpa alla och hela världen, trots att vi inte har råd.

I toleransens namn välkomnar vi med öppna armar de mest reaktionära uttrycken av religiöst förtryck och kallar det mångfald. Slöja och heltäckande kläder blir allt vanligare och går ner i åldrarna. Var femte niondeklassare lever under hederskulturens stövelklack. Detta pratar våra politiker helst tyst om. Att röra om i den grytan vore att misshaga alltför många väljare.

Vi är en ung stad. Men hur behandlar vi det dyraste vi har? I rankingen över Sveriges bästa skolkommun hamnar Malmö på en vanhedrande 245:e plats. Det finns skolor där över hälften av lärarna saknar legitimation och två av tre barn inte klarar gymnasiebehörighet. När familjer med jobb hör sånt där så tar de ett lån och flyttar. Till Svedala, Lomma eller Vellinge. Varsomhelst där skolorna fungerar bättre. Där ens dotter löper mindre risk att bli kallad hora och där ens grabb inte behöver oroa sig över att bli rånad.

Men vi har en fantastisk stad. Parkerna, strandbadet, gågatan och Möllevångens charmiga ölhak. Kärleken till Malmö FF svetsar oss samman. Så välkommen! studera på vårt universitet, pendla hit för att jobba eller besök oss när volleybollnäten är uppe och kläderna har åkt av.

Men för allt i världen, gör inte som vi har gjort.

Mordet på 12-åringen. Lars Åberg om kombinationen av individens och samhällets ansvar

Lars Åberg, journalist, författare och flitig debattör om ett Sverige i förändring.

Efter mordet på den tolvåriga flickan i Botkyrka sägs nu samma sak som uttalats efter så många tidigare våldsdåd: ”det är ett misslyckande för samhället”.

Detta kan låta som om en djupare insikt har nåtts, men om inte yttrandet förklaras närmare förblir det grunt och till intet förpliktigande. På vilket sätt? Varför? Vad avses med ”samhället”? Hur hade samhället kunnat förhindra det här mordet?

En rimlig utgångspunkt är att samhällen formas av människor och att de problem som uppstår kan kopplas till människors beteenden, värderingar och beslut. Den som skjuter en tolvårig flicka kan kanske beskrivas som en misslyckad människa, men är det samhällets fel att han fattar ett sådant katastrofalt beslut?
I Sverige finns en utbredd föreställning – i politiken, medierna, akademin, hos myndigheterna – om att människor är offer för omständigheter de inte riktigt bestämmer över. Individen kan då fråntas åtminstone delar av ansvaret för sina handlingar samtidigt som ett destruktivt agerande förklaras med strukturella problem.

Etablerad principlöshet
”Jag har vissa principer, men om ni inte gillar dem har jag andra”. Ungefär så formulerade Groucho Marx principlösheten och den utgör i dag ett etablerat förhållningssätt i svensk offentlighet och myndighetsutövning.

Här har det under de senaste decennierna uppstått en lite märklig kluvenhet i synen på människans autonomi. För samtidigt som hon kan vara ett offer för samhällets misslyckande, förväntas hon fatta beslut i en mängd frågor där de med politiskt ansvar eller professionell kunskap inte längre vill verka alltför principfasta. Utrymmet för kompromisser har ökat och det märks tydligast när lagar stiftas som man inte behöver följa eftersom konsekvenserna uteblir.

Ett exempel på delegeringen av ansvar från politiken via myndigheterna till individen är hanteringen av pandemin.
Det som Folkhälsomyndighetens framfört och rekommenderat har ofta låtit svårbegripligt och motsägelsefullt, men det centrala har varit att människor själva måste få bestämma hur de beter sig.
Trots att det rått, och fortfarande råder, inreseförbud från många länder utanför EU har flyg från en rad städer i Asien och Afrika landat på Arlanda under hela våren och sommaren. Ungefär varannan dag har man kunnat flyga till Sverige från Doha i Qatar och Minsk i Vitryssland, och bara under juni och juli landade tjugo plan från Addis Abeba i Etiopien.
Läser man regeringens och UD:s hemsidor upptäcker man att inreseförbudet och ”avrådan från icke nödvändiga resor” rymmer så många undantag att Groucho Marx skulle ha haft material till en uppföljare.

Än värre med brottsligheten
Att regler kan negligeras och gränser passeras utan påföljd har blivit än mer uppenbart när det handlar om brottslighet. Lagar skärps visserligen och fängelser byggs ut, men människor och verksamheter fortsätter att drabbas och kriminaliteten har, enligt polisens sammanställningar, blivit alltmer systemhotande. Dess drag av obeveklighet, oförsonlighet och obarmhärtighet tycks förstärkas; staten, som ska vara medborgarnas yttersta skydd, har inte längre kontrollen.

Under välfärdsstatens uppbyggnad var Sverige tämligen välplanerat och överskådligt. Nu har principer bytts ut och blivit öppna för förhandling. Det är svårt att inte se kopplingen mellan den brottslighet som flyttat in i landet och de senaste decenniernas oaktsamma och inhumana migrationspolitik, som gynnat ekonomiska migranter på bekostnad av flyktingar, män på bekostnad av kvinnor och tillfälliga lagar, parallellsamhällen och en underjordisk ekonomi på bekostnad av en ansvarsfull integrationspolitik.

Tolerans ersatte solidaritet
Allt detta har ägt rum under en period då tolerans har ersatt solidaritet som ett slags nationell överideologi. Med betoningen av mångfald som centralt värde i statens och kommunernas verksamheter har viljan att ta ställning i värderingsfrågor minskat. Det mesta kan därför accepteras och ifrågasättanden avfärdas som diskriminerande.

Om samhället utgörs av alla oss som bor här är det emellertid inte korrekt att påstå att vi alla har misslyckats. De flesta lever ju tvärtom på ett sådant sätt att samhället faktiskt kan fungera och ansluter sig förmodligen också till Kamomillalagen sådan den formuleras av överkonstapel Bastian i barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:

”Man ska aldrig plåga andra/Man ska alltid bjuda till/Men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Naturligtvis bör man få bestämma så mycket som möjligt när det gäller ens eget liv, men det finns alltid en konflikt mellan individens och samhällets behov. Toleransens innehåll och begränsningar behöver diskuteras. Vilka principer är så viktiga att de inte kan förhandlas bort? Politikens och myndigheternas ansvar för utvecklingen har alltför ofta lösts upp på ett sätt som gjort att Sverige blivit landet där vad som helst kan hända.

Kan Varberg leva upp till benämningen Fredsstad?

Skärmdump från Hallands Nyheter. Varbergsfamiljen El Raai har förlorat släktingar i explosionen i Beiruts hamn. Frågan måste ställas: Finns det förråd av militära sprängmedel och vapen i Varbergs hamn?


Av Bengt Johansson • 2020-08-05

Den förfärliga explosionen i Beiruts hamn har kostat mer än 100 människor livet och upp emot 250.000 sägs ha blivit hemlösa. En enorm tragedi i ett land som redan är hårt prövat av krig, invasioner och global maktpolitik. Enligt SVT-nyheterna idag 5/8 var lagret känt av olika höga ämbetsmän och varningar har kommit men lämnats utan åtgärd.

Varberg har gamla anor som fredsstad. På en internationell fredskonferens som ägde rum i staden 1915, lades grunden till det som kom att bli NF-nationernas Förbund som senare omvandlades till FN.

En anledning till att fredskonferensen hölls i Varberg är att staden då hade en aktiv fredsförening.

Varberg – en stad med fredsanor. Här är standaret för den mycket aktiva fredsföreningen i Varberg som bildades 1913.


1997 hade staden besök av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, delvis för att hedra minnet av Fredskonferensen 1915.

år 2015 utropades till fredsåret i Varberg. Ett sätt att uppmärksamma fredskonferensen 100 år tidigare. Under Varberg Calling for Peace anordnades diverse tillställningar i staden, allt från brinnande fredstunnor på torget, till föredrag och mingel med högdjuren i Varbergs Arena.

Många högtravande ord uttalades till stöd för fred i vår tid.
Men de högtravande orden och stolta fredsdeklarationerna stämmer inte med stadens handlingar och praktik.

Varbergs hamn är en stor utskeppningshamn för krigsmateriel. Detta vet man. En ny fredsgrupp startades som ansåg att frågan om krigsmaterielexport från hamnen borde bli en valfråga 2018.

Frågan om vad och hur mycket militära sprängämnen och vapen som skeppas ut från hamnen är förstås hemligstämplat.

De politiska partierna i Varberg vill inte ta i frågan. De uttalat borgerliga partierna har inget att invända alls. För dem är det business as usual som är viktigt.

Men även S agerar undflyende och pekar på att vapenexport inte är en kommunal fråga. Då lokala tidningen Hallands nyheter i en intervju påminde Jana Nilsson, sossarnas starke man om att kommunen har möjligheter att påverka vad som skeppas ut och in i hamnen, ville han inte ta mer i frågan.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger sig vara emot vapenexport men inte heller dessa två partier har varit intresserade av att driva frågan eller göra aktivt motstånd mot vapenexporten. Alla gömmer huvudet i sanden.

2016 belades den panamaregistrerade turkiska båten Whiskey Trio med så kallat nyttjandeförbud vid kaj i Varbergs hamn. Anledningen var en rad missförhållanden ombord. Fartyget som anlänt från Sheernes i Storbritannien hade explosiva varor i lasten. Dessa visade sig enligt uppgifter vara militärt materiel, både sprängämnen och vapen av typen MK36. Slutmålet skulle enligt uppgifter vara Jemen och Oman på Arabiska halvön. I Varberg var det Magnusson Shipping som var den lokala agenten för fartyget. Varbergarna fick veta att det fanns risk för explosion.

Frågorna hopar sig. Hur kan varbergarna veta att det inte också i Varberg finns lager av militära sprängämnen och/eller vapen? Tystnaden är ju total och elitens partier och höga tjänstemän tar i första hand hänsyn till näringslivets krav på tystnad kring deras affärer.

Några krav är rimliga att ställa:
• Varberg borde genast upphöra med att låta vapenexport passera hamnen. Det är en enkelt och grundläggande krav om man utan att skämmas vill fortsätta lansera staden som en fredsstad.

• Avbolagisera Varbergs hamnar. Den demokratiska aspekten och möjligheterna till insyn är centrala.

• Varbergsborna ska inte behöva komma i närheten av att riskera det som nu har hänt i Beiruts hamn. Varbergsfamiljen El Raai håller säkert med om det.

• Lägg alla papper på bordet om huruvida det finns lager av militära vapen och sprängmedel i Varbergs hamn.

Vänsterpartiets Ali Esbati relativiserar mordet på den 12-åriga flickan i Botkyrka

En tolvårig flicka blev mördad natten till söndagen i Botkyrka. I en uppgörelse mellan gängkriminella som själva använder tunga vapen och skyddsvästar, upphörde livet för en ung flicka.

Det har skrivits mycket om detta och politiker som inrikesminister Mikael Damberg har på sedvanligt sätt gråtit krokodiltårar i media. Men detta mord är inte det första och tyvärr inte det sista i ett Sverige där de organiserade kriminella gängen tar alltmer plats.

Detta inlägg ska istället handla om skillnaden mellan den gamla sortens socialister och de som idag kallar sig vänster. Som till exempel Vänsterparties riksdagsman Ali Esbati som på ett skrämmande världsfrånvänt sätt lyckas relativisera mordet och lyfta bort skuld från gärningsmännen. Läs nedanstående skärmdumpar och döm själva


Av Bengt Johansson • 2020-08-04

Vi börjar med att publicera en text som är skriven av Ewy Gahnström. Hon är förskollärare och före detta kommunalråd i Uddevalla. Hon var tidigare medlem i Vänsterpartiet men har lämnat partiet, inte minst på grund av behandlingen av Amineh Kakabaveh och V:s inställning i frågan om hedersrelaterat förtryck.

Denna bild och text publicerade Ewy Gahnström på sin facebook idag den 4 augusti 2020. Mycket till följd av mordet i Botkyrka.


Ovanstående text ställer jag mig bakom. Att återgå till den tidiga arbetarrörelsens ideal och moraluppfattningar är idag kanske viktigare än på mycket länge. Om detta ska jag återkomma, gällande parallellesamhällen och ett svenskt civilsamhälle som drar sig tillbaka på många ställen i landet och i det maktvacuum som uppstår, tar istället kriminella gäng eller politisk islamism över. De stora förlorarna på kort sikt är naturligvis alla de människor som bor i dessa områden, som får sina liv beskurna, där tystnad och rädsla för repressalier alltmer blir vardag. På sikt förlorar vi alla på denna utveckling och arbetarklassens nödvändiga organisering för motstånd mot den vansinniga nyliberala politiken och samhällsförstörelsen, försenas och försvåras.
Jag sätter alltså arbetarklassen och klasståndpunkten i centrum för de åtgärder som måste till. Mer om detta i kommande inlägg.

Nu till Ali Esbati. Nedan publicerar vi en skärmdump från hans twitter. Jag tycker att hans inställning talar för sig självt. Han relativiserar mordet på den 12-åriga flickan. Ett resonemang där förövarna blir offer. Genom denna argumentation fullföljer han Vänsterparties linje i sådana frågor, där inte minst V:s rättspolitiska talesperson Linda Snecker snart gjort sig till driftkukku i hela landet genom sina uttalanden som alltid går ut på att det är synd om förövaren. Esbatis och Sneckers uttalanden kring det pågående organiserade gängkriminella våldet i landet avslöjar Vänsterpartiet som ett världsfrånvänt akademikerparti där varje försök att resonera utifrån den verklighet människorna i dessa förorter lever under, smutskastas som högerpolitik och begynnande fascism.

Genom En sådan inställning till arbetarklassen förvandlar Vänsterpartiet vanligt folk till viljelösa objekt, oförmögna till eget handlande och egen moral. Oförmögna till egen organisering och kamp mot högerpolitiken som pågår i landet. En inställning som av alltfler också kategoriseras som ett vaktslående om den omhändertagandeindustri som förutsätter just viljelösa offer. Och intäkter till det hav av olika behandlare som sätts in, eller ännu fler av alla ändlösa projekt vars huvudsyfte aldrig är att komma till roten av problemen.

Vänsterpartiets politik i dessa frågor blir istället ett stöd till ännu mer segregation, ännu fler sönderfallande civilsamhällen, ännu fler kriminella gäng. Och i slutändan, ännu fler döda eller skadade människor. Dessutom genererar en sådan politik ännu fler väljare till högerpartiet SD.
SD och Vänsterpartiet blir på det viset politikens Pigge och Gnidde. De behöver varandra.

Men arbetarklassen är inte betjänt av att bli omhändertagen. Här krävs samling kring klasskraven, arbete, trygghet, bostäder, en skola där barnen faktiskt lär sig något…kort sagt kamp för livsvillkoren och trygghet för barnens framtid.

Det är varken överklassens eller Vänsterpartiets medlemmars bilar (eller Miljpartisternas lådcyklar) som brinner. Det är inte deras trappuppgångar som används till drogförsäljning. Det är inte överklassens barn som skjuts. Det är inte Vänsterpartiets medelklassmedlemmars barn som tvingas gå i förstörda kommunala skolor.

Här är skärmdumpen från Esbatis twitter. Döm själva:

Skärmdump från Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbatis twitter.