Starta UA-kurser, Unga Anställda

201123 / Av Bengt Johansson, ordf. 24:7

Enligt Entreprenörsskapsforums ”Nationell Rapport 2014” var 8,3% av befolkningen någon slags företagare. Sifforna här har några år på nacken men stämmer ganska bra även idag.

Propagandan för företagande har varit stark under decennier och har också letat sig in i skolan, där det anordnas ”utbildning” i entreprenörsskap.
Ungdomarna får skapa ett så kallat UF-företag och hitta en ”affärsidé”.
Myten om att bli sin egen lyckas smed får en stark plats i ungdomarnas hjärnor eftersom bland annat Skolverket legitimerar detta.

Men i det verkliga livet efter skolan grusas drömmen om att ”lyckas” nästan alltid då konkurrensen obönhörligt verkar för att slå ut mindre och svagare aktörer.

Kvar står en till marken nedslagen människa med stora hål i plånboken och skulder till banken.
Propagandan har gjort sitt och verkligheten har slagit igen framtidens lyckliga dörr rätt i näsan på den lurade människan. Konkurserna räknas i många tusental i Sverige, varje år.

Men vänta nu…
Om ca 8 procent är företagare, betyder ju det att en förkrossande majoritet i samhället är anställda.

Enligt högerns propaganda är dessa människor inte lika mycket värda eftersom de inte ”klarar” att driva företag, eller inte vill.
Stina på Ica, Inger i omsorgen, Maja i skolan, Anders på bygget, Nils på renhållningsverket osv, har alltså misslyckats?

Ändå är det de som håller igång hela vårt samhälle, varje år, varje dag, varje timma. Utan deras arbete skulle landet stanna, omedelbart. Är det inte just detta vi bevittnat under coronakrisen?

Det är hög tid att uppvärdera de anställda.

I Västnytt har snart sagt varje ko, varje höna och varje häst deltagit i något program, men när såg du en vardagsmänniska få tala till punkt om sin verklighet och sina problem?

Syns inte – finns inte. Inte förrän vi slutar arbeta. Då blir det ett herrans liv på överheten.

När hamnarbetarna i Göteborg slogs för normala fackliga rättigheter, skrek ”frihetens försvarare” på strejkförbud. Den socialdemokratiska regeringen lydde och via riksdagsbeslut inskränktes strejkrätten.
Arbetare skall arbeta och hålla käften.

Detta vill vi i 24:7 ändra på. Börja redan i skolan.
Inrätta UA-Kurser. UA-Unga Anställda.
Låt eleverna lära sig om realiteterna som anställd.
Låt kreativiteten flöda hos eleverna när de ska ta reda på hur de ska motverka låga löner, uppsägningar via SMS, lojalitetsförklaringar i anställningskontrakten.

Låt dem ta del av de empiriska kunskaper som finns om att vanliga anställda som är organiserade och agerar i solidaritet med varandra, får ett lyckligare och rikare liv ekonomiskt och inte minst mentalt.

Detta ligger också helt i linje med vad Skolverket skriver att: ”stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt viljan att pröva och omsätta nya idéer i handling.”

Låt kreativiteten flöda – Inrätta UA-kurser.

(M) vill att ”pöbeln” ska hålla sig borta från naturen

Moderaterna i landet och även i Varberg vill försämra eller ta bort strandskyddet och de påstår att det är för allas bästa, för att ”hela Varberg ska leva” som de skriver.
Det är falsk varudeklaration, i bästa krämarstil. Det är bluff rakt igenom och genom dessa ständiga bluffar visar de sitt förakt för folk. Vi kan faktiskt tänka själva.

2020-11-16 / Av Bengt Johansson

Strandskyddet ingår i Allemansrätten och har sitt ursprung i den så kallade Fritidsutredningen 1937. Bakgrunden är bland annat att riksdagen röstade igenom en andra semestervecka. Ni kan säkert gissa att rikemanspartiet Moderaterna röstade emot att folk skulle få en andra semestervecka. Är det bra för alla? Att folk inte ska ha lagstadgad semester? M har röstat emot både den tredje och fjärde semesterveckan. Folk ska tydligen jobba ihjäl sig. Det tycker moderaterna är ”bra för alla”.

Allemansrätten och strandskyddet tillkom för att människor skulle kunna vara i naturen på sin fritid. Innan var det bara rikemansfolk som hade fritid. Moderaterna påstår att Varberg inte kan utvecklas om människor har tillgång till stränder och skogar. Bada på stranden, fritidsfiske med barnen eller plocka blåbär, hotar alltså utvecklingen i Varberg enligt moderaterna.

Alla förstår att det är bluff och båg. Det handlar bara om att ge människor med pengar chansen att få vara ifred från ”pöbel och pack.”

Är det att ”hela Varberg ska leva” när Moderaterna privatiserar LSS och sänker lönerna med minst 4000 kr per månad? Räknas inte omsorgspersonalen som ”människor som ska få leva”?

Eller när de river äldre bostadsbestånd med rimliga hyror och ersätter med svindyra insatslägenheter? Tydligen ska bara vissa få leva och vi andra får klara oss bäst vi kan.

För att landsbygden ska leva krävs det helt andra insatser. Börja med att säkra upp lokalt producerad mat till Varbergs kommuninvånare. Gå inte på moderaternas skitsnack.

I dagarna kommer Varbergs uppköpta politikerelit att besluta om en budget för de nästkommande åren. Man ska spara nästan 300 miljoner kronor. Detta innebär nedskärningar inom skolan, barnomsorgen, omsorgen för äldre, stängningar av viktiga mötesplatser; dagcentraler och matsalar för pensionärerna. Listan kan göras lång.

Det behövs en riktig opposition i Varberg
Den är här nu, folkrörelsen 24:7. En folkrörelse som vägrar gå med på mer social slakt. En folkrörelse som sätter trygghet, rättvisa och demokrati främst. En rörelse som vill aktivera människorna till motstånd. Som förmår ge människorna hopp och styrka igen.

Att läsa en spännande och initierad liberal

Eric Kaufmann, liberal och professor i statskunskap vid Birkbeck college i London, har skrivit en initierad och spännande bok om vithet som begrepp, skiftat från tid till annan. Här presenterar vi en recension av boken.

Vitskiftet eller att vara vit i framtiden – vad kommer det att betyda?

Några rader om en bok igen. En spännande bok, som öppnar en del nya perspektiv, åtminstone för mig. Man håller inte med om allt, och provoceras att tänka. Nyttig läsning alltså.

Jag är inte liberal, väldigt långt därifrån. Tycker att dagens socialister och dagens arbetarrörelse står under alltför starkt inflytande från liberalismen. Men det betyder inte att man inte ska lyssna på vad liberaler skriver. Särskilt inte liberala kättare som utmanar konsensus och tänker fritt utan hänsyn till det som för dagen är politiskt korrekt, vilket sker i den här boken.

Alla ideologiska riktningar har ju sina låsningar, ämnen som är svåra att diskutera öppet mellan åsikts­fränder. Liberaler emellan är det svårt att diskutera klasskillnader och ojämlikhet, företeelser som är intimt förbundna med en liberal samhällsordning, men även av många liberaler upplevs som nega­tiva. Socialister emellan är det svårt att diskutera etnicitet och kulturskillnader. Klasserna är den grund­läggande indelningen av samhället i ett liberalt/kapitalistiskt system, och etnicitet borde egen­tligen inte spela någon roll. Ett socialistiskt medvetande rensar bort primitiva grupphänsyn som inte har sin grund i ens ställning i förhållande till produktionen, är tanken. Samtidigt är etniciteten stän­digt närvarande, och har alltid varit det. De europeiska arbetarpartierna gav 1914 sitt stöd åt kri­get istället för att solidarisera sig med sina klassystrar och -bröder i fiendeländerna, för att ta ett lite ut­tjatat exempel.

Vad de företeelserna – etnicitet och kulturskillnader – spelar för roll idag försöker författaren till den här boken, Eric Kaufmann, utforska. Mera precist ställer han frågan – som i sig bryter mot en hel del ta­bun bland folk som läser DN och röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet – vad det betyder att tillhöra den in­hemska vita majori­teten i västvärlden idag. I inledningen påpekar han att svenska staten kan skaffa sig nya medborgare på en eftermiddag, medan det för den etniskt svenska majoriteten tar gene­rationer av integration och bland­giftermål för att göra de nyblivna medborgarna till medlemmar av den etniska majoriteten. Han bryr sig inte särskilt mycket om politisk korrekthet, som ni märker.

Kaufmann är professor i statskunskap vid Birkbeck college i London, och han sysslar mycket med poli­tisk demografi, dvs. hur förändringar över tiden av befolkningens sammansättning påverkar poli­tiken. Demografi är ju ett spännande ämne på så sätt att man kan göra ganska goda förutsägelser om fram­tiden. Befolkningens sammansättning idag, födelsetal och invandring, bestämmer helt enkelt hur befolkningen i framtiden kommer att se ut.

Och när Kaufmann skådar in i framtiden så ser han vitskiftet, som gett boken dess namn och som han ser som ett oundvikligt öde för den vita majoritetsbefolkningen i västländerna, bl.a. Sverige, även om boken främst behandlar läget i USA, Storbritannien och Kanada. På grund av invandring, invandrares högre födelsetal och blandgiftermål kommer den del av befolkningen som vi idag skulle säga är vita, av helt europeiskt ursprung, att vara en minoritet i västländerna redan i slutet av det här seklet. Grup­pen med blandat ursprung kommer att ta över som den nya majoritetsgruppen. I England och Wales förutspår Kaufmanns framskrivningar att gruppen med blandat ursprung kommer att motsvara över 90 procent av befolkningen år 2200. När Kaufmann talar om vita i detta sammanhang gör han det lite slarvigt, som ett grovt mått på etnicitet, uppfattar jag. Det finns nu många personer i Sverige, bl.a. adopterade, som inte har någon annan etnisk bakgrund än svensk trots att vi inte skulle säga att de är vita.

Vita utan annat ursprung kommer i framtiden – menar Kaufmann – främst att finnas bland grupper som är mera isolerade geo­grafiskt eller kulturellt.

Landsbygden, relativt isolerad geografiskt, domineras fortfarande helt av vita i de länder Kaufmann undersöker medan städerna går mot en allt större mångfald. Inom religiösa grupper som mormoner, isolerade kulturellt, som är i det närmaste helt vita, är födelsetalen höga, och ett starkt socialt tabu råder mot giftermål utanför den egna gruppen. Delstaten Utah är vitare än jämförbara delstater till följd av mormonernas dominans. En dominans som hela tiden förstärks av deras födelsetal, som är väldigt höga i jämförelse med andra delar av den vita majoritets­gruppen i USA.

Hur framtiden kommer att te sig för dagens majoritetsgrupper i västländerna, de vita i USA, engels­män, walesare, och skottar i Storbritannien, svenskar i Sverige, det avgörs av hur den gruppen kom­mer att be­traktas och framförallt avgränsas, menar Kaufmann. Kommer de vita att vara en allt mindre minoritet, främst be­stå­ende av grupper i den kulturella eller geografiska periferin? Eller kom­mer den vita majoriteten att omdefinieras och utvidgas till att även omfatta dem med blandat ur­sprung?

Kaufmann menar att den senare linjen – en vidgning av begreppet vit, ett vitskifte – är mer trolig. Nationerna i Västeuropa är gamla och tätt sammanvävda med den dominerande folkgruppens öden. Frankrike, t.ex., har en nationell mytologi som spårar nationens ursprung till antika galler och franker. Det är därför inte sannolikt, menar Kaufmann, att en ny nationell mytologi, byggd på en ny blandning av ur­sprung, skulle skapas. Detta har däremot skett i nya världen, t ex i Mexiko och Karibien, där flera folk­grupper redan vid de nya nationernas tillblivelse smält samman och bildat en ny etnicitet.

Kaufmann tror att synen på och avgränsningen av den vita gruppen i västvärlden kommer att ut­vecklas på samma sätt som synen på den vita gruppen i USA. Förr var det bara anglosaxiska pro­testanter som räknades till majoritetsbefolkningen i USA. Men i den gruppen har judar, italienare, irländare och östeuropéer inlemmats. Dessa tillhör idag, i de flestas ögon, den vita majoritetsbefolkningen.

Kaufmann själv uppfattas ofta som vit berättar han, trots att han har lite mörkare hudton – ni kan se honom på bilden ovan – och han är av blandat europeiskt, latinamerikanskt och asiatiskt ursprung. Kaufmanns utseende kan kanske om ca 150 år uppfattas som typiskt vitt, om Kaufmanns spådomar besannas.

Vitskiftets orsaker kan sökas i den stora invandringen till västländerna under den senaste 40- eller 50-årsperioden. Kaufmann blickar bakåt i historien och konstaterar att Sverige, Storbritannien och andra länder i Västeuropa så sent som på 40-talet hade en utrikesfödd andel av befolkningen som uppgick till några få procent.

När det gäller USA pekar Kaufmann på den liberalisering av invandringslagstiftningen som skedde 1965 och, senare, under 1980-talet. Ökad invandring följde och den vita gruppens andel av befolkningen började sjunka relativt snabbt. Vitskiftet har därför idag kommit längre i USA än i andra västländer.

Kaufmann undersöker vilka de politiska konsekvenserna blivit av vitskiftet och menar att de varit mycket betydande. Kaufmanns åsikt är att den s k högerpopulismens obevekliga frammarsch i huvudsak förklaras av attityder till och motstånd mot invandring.

Och efter den mycket grundliga genomgång han gör av valresultat och annan statistik är det faktiskt mycket svårt att säga emot honom. Ökad invandring har egentligen över hela västvärlden, med den engelsktalande delen av Kanada som möjligt undantag, lett till ökat stöd för högerpopulistiska politiska alternativ.

Från och med 90-talet får invandringsmotståndet fart inom det republikanska partiet i USA. Efter det att Tony Blair börjat föra en betydligt mer generös invandringspolitik dröjde det inte många år innan Tories började driva på för en mer restriktiv invandringspolitik. Jag minns själv hur Tory-ledaren William Hague under valrörelsen 2001, då jag pluggade i England, i en TV-utfrågning sade att in­vandring riskerade att göra Storbritannien till ”ett främmande land”.

Här hemma i Sverige har stödet för SD formligen exploderat samtidigt som den årliga invandringen under 10-talet har legat på över 100 000 personer årligen. Antalet beviljade uppehållstillstånd 2019 blev knappt 120 000, över en procent av befolkningen. Kaufmann pekar på den höga andelen utrikes­födda i USA kring sekelskiftet 1900, som när den var som högst låg på strax under 15 procent. I da­gens Sverige är andelen 19 procent.

Som jämförelse nämner Kaufmann den trots allt begränsade påverkan på väljaropinionen som blev resultatet av finanskrisen 2008. Finanskrisen har, på det hela taget, vilket får ses som ett stort miss­lyckande för den internationella arbetarrörelsen, inte lett till något ökat stöd för socialistiska politiska alternativ. Den stora invandringen har däremot lett till ett helt förändrat politiskt landskap i Sverige, Danmark, Tyskland, Italien, Frankrike med flera Västländer. Och till stora förändringar inom Tories i Storbritannien och republikanerna i USA.

De människor som reagerar politiskt genom att stödja invandringskritiska politiska alternativ har med Kaufmanns sätt att analysera situationen anammat den första av de fyra strategier som Kaufmann menar att den vita majoritetsgruppen kan välja för att hantera den etniska förändringen, nämligen att slåss mot den. Rösta på politiska alternativ som lovar att hejda den etniska förändringen, eller till och med återställa ett etniskt homogent samhälle genom att kasta ut dem som invandrat.

Men vad är det som framkallar denna motreaktion? Kaufmann ger sig i boken i kast med den frågan, och även frågan hos vilka människor den reaktionen framförallt uppkommer. Han visar i den dis­kussionen upp sin liberala bockfot, men har också en hel del vettigt att säga.

Om man tar det vettiga först så menar Kaufmann att invandringsfrågans laddning till stor del handlar om hur den påverkar samhällets kulturella och etniska sammansättning. Invandringen, särskilt om den är stor, påverkar vilka idéer, värderingar, sedvänjor, familjestrukturer m.m., men även hudfärger, som förekommer och dominerar. Många människor reagerar när de inte känner igen sin barndoms samhälle längre. Känner olust och vilsenhet inför den etniska förändringen. Detta, menar Kaufmann, och jag håller med, är inte något uttryck för rasism utan helt enkelt att vara fäst vid sin hembygd, sitt hem­land, sin egen kultur. Detta måste vara tillåtet för den vita majoritetsbefolkningen likaväl som det är det för olika minoriteter, anser Kaufmann, och jag instämmer. Kaufmann pekar i en välfunnen jämförelse på den svarta befolkningen i London-stadsdelen Brixton, som varit den dominerande grup­pen där under flera årtionden. Men i takt med gentrifieringen har området blivit allt mera ”vitt”. Det måste den svarta gruppen få känna sorg och nostalgi över, och även uttrycka en politisk önskan att processen ska bromsas eller hejdas. Samma känslor och önskningar måste också den vita majoritets­gruppen få hysa.

Kaufmann gör i det sammanhanget en rätt träffande analys av begreppet identitetspolitik och hävdar att det handlar om politik som främjar vissa gruppintressen. För minoriteter handlar identitetspolitiken om att deras intressen, sedvänjor och livsstil ska respekteras och ges utrymme i samhället. För majoriteten är det egentligen samma sak, fast tvärtom. Majoritetetens identitetspolitik handlar om att majoritets intressen, sedvänjor och livsstil ska behålla sin dominerande ställning. I vårt eget fall att Sverige ska fortsätta vara svenskt, för att uttrycka det lite tillspetsat.

Det är bättre, säger Kaufmann, att det rena etniska gruppintresset, som det ju faktiskt är vad det handlar om, kommer upp på bordet. Annars kommer det att förkläs i diskussioner om andra frågor, som brottslighet och sekularism, och diskuteras på ett indirekt, dolt sätt.

Kaufmann går ännu längre, och menar att den vita majoritetsgruppens oro inför invandringen, och den snabba etniska förändring som den fört med sig, kan lindras genom att vitskiftet beskrivs och skildras på ett balanserat sätt i den offentliga debatten.

I egna intervjuer han gjort med medlemmar ur den vita majoritetsgruppen har han beskrivit ett framtidsscenario där den vita majoritetsgruppen behåller sin dominerande ställning men har omdefinierats och utvidgats till att också omfatta dem med blandat ursprung. Därefter har han frågat intervjupersonerna om deras inställning till invandring. Samtidigt har han, för en annan grupp intervjupersoner, beskrivit ett scenario där den vita gruppen är i minoritet och en ny grupp, som definieras som blandad till sitt ursprung, har tagit över som den nya majoritetsgruppen.

Resultaten från Kaufmanns intervjuer visar att attityderna till invandring var mycket mer positiva bland dem som fått en beskrivning av en omdefinierad men fortfarande dominerande vit grupp än bland dem som fått en beskrivning av en marginaliserad men mindre blandad vit grupp.

Jag nämnde ju att Kaufmanns liberala bockfot kom fram på ett par ställen. Hur yttrar sig det då? Jo, genom den totala frånvaron av klassanalys och hänsyn till klassintressen i Kaufmanns framställning.

I Kaufmanns liberala värld är det individens personlighetstyp som avgör hur man ställer sig till invandring. Om man är en auktoritär person (som föredrar ordning och tydliga hierarkier) eller en konservativ person (i den meningen att man ogillar förändring, inte i bemärkelsen anhängare av konservatismen som politisk ideologi), då är det mera sannolikt att man vill se en mer restriktiv invandringspolitik. Om man däremot tillhör den grupp människor som har en mer öppen och tolerant inställning, den tredje personlighetstyp som Kaufmann menar dominerar i befolkningen, då känner man sig trygg och bekväm med den etniska förändringen. Det är för de människorna osannolikt att man ser minskad eller begränsad invandring som en viktig politisk fråga.

Kaufmann hävdar också, och det är väl här som allra senast som en socialist börjar tycka att ett löjets skimmer sprider sig, att de som är toleranta har en högre benägenhet att söka sig till högre utbildning, på grund av större inneboende nyfikenhet. Det skulle i sin tur förklara varför högutbildade är mera positivt inställda till invandring och mindre hugade att stödja invandringskritiska politiska rörelser.

Man har som socialist lust att fråga Kaufmann om han inte ser någon plats för en materiell analys, grundad på klasstillhörighet och hur invandringen påverkar olika gruppers ställning i klasskampen. Spelar det ingen roll att man som medlem av arbetarklassen är den som måste konkurrera med de nytillkomna om arbetstillfällena och bostäderna? Spelar det ingen roll att man är den som hamnar i samma bostadsområden som de? Spelar det ingen roll för arbetarna, de förment auktoritära och konservativa, att möjligheterna till facklig och politisk organisering minskar med ökad etnisk splittring? Är det brist på nyfikenhet som håller arbetarungdomen borta från högre studier? De kraftigt höjda terminsavgifterna för att gå på universitet i Storbritannien och USA, har de inget med saken att göra? Att ställa dessa frågor är enligt min ringa mening att besvara dem.

Klassisk liberal enögdhet eller till och med blindhet från Kaufmann alltså. Som också visar sig i hans bedömning av enskilda politiska händelser. Han menar att Labours relativa valframgång 2017 förklaras av att partiet genom att förklara sig acceptera resultatet i folkomröstningen om EU-medlemskap lyckades vinna över tillräckligt många väljare av de auktoritära och konservativa personlighetstyperna. Inte ett ord om den ekonomiska politiken i Labours valmanifest, den mest radikala på årtionden. Här gör sig Kaufmann helt klart skyldig till att abstrahera bort verkligheten och anpassa sin beskrivning av den så att den stämmer överens med hans förklaringsmodell.

Behöver jag tillägga att Kaufmann också serverar den trötta liberala osanningen om ideologiernas död? Man blir lite matt, men jag varnade er, boken är skriven av en borgare, och då kan den såklart inte vara fläckfri.

Kaufmanns bok innehåller inte bara demografi och befolkningsprognoser. Det finns ett idéhistoriskt tema i den också. Kaufmann spårar upp och beskriver de intellektuella strömningar som politiskt sett möjliggjort den mycket stora invandring som vi sett i Västvärlden under de senaste årtiondena.

Den idéhistoriska inriktning som enligt Kaufmanns mening har varit förhärskande i Västvärlden, åtminstone inom de intellektuellt tongivande skikten inom högre utbildning och massmedia, och som gjort den stora invandringen möjlig, kallar Kaufmann för vänstermodernismen. Den är ett uttryck för och ett utflöde ur 1960-talets kulturella omdaning och betonar starkt modernitet och lika rättigheter. Självklart fanns det starkt stöd för dessa linjer även före 1960-talet, men Kaufmann argumenterar övertygande för att det var först vid den tiden som dessa idéer, som en följd av den allt högre utbildningsnivån hos befolkningen och att de stora massmedierna, TV-sändningarna, nådde ut till alla.

Den har fört med sig sådant som vi idag ser som självklarheter, som jämställdhet mellan kvinnor och män, likabehandling av alla oavsett hudfärg (bl. a medborgarrättsrörelsen i USA), lika rättigheter för sexuella minoriteter, sekularisering.

Inom vänstermodernismen, man tänker bl.a. på sådana figurer som Marcuse, Sartre och Foucault, fanns och finns alltså en sund opposition mot förtryck av kvinnor samt etniska och sexuella minoriteter. Ett sunt fördömande av västländernas kolonialism. Vänstermodernismen har därigenom möjliggjort en andra strategi hos den etniska majoriteten inför den etniska förändringen som in­vandring medför: undertryckande av motståndet mot den.

Vänstermodernismen har helt enkelt fört med sig en ökad tolerans för invandring och etnisk mångfald. Motsatt sida av myntet har varit en minskad tolerans mot vad som setts som förtryck och diskriminering av minoriteter.

Kaufmann ser, skulle man kunna säga, vänstermodernismen som 68-rörelsen utan kraven på samhällsförändring i socialistisk riktning. Som Kaufmann rätt träffande skriver har vänstern gått ifrån att se arbetarklassen som ledare i samhällets marsch mot socialismen till att se etniska och andra minoriteter som ledare i samhällets marsch mot mångkulturen.

Inom vänstermodernismen, menar Kaufmann, och återigen håller jag med, utgår man från att samhället är uppbyggt i en hierarki av grupper där vissa är förtryckare och vissa andra är förtryckta. Den politiska kampen handlar om att stödja dem som är förtryckta, och särskilt dem som för tillfället ses som mest förtryckta. Tydligt är, menar Kaufmann, att kvinnor idag ses som en mindre förtryckt grupp än etniska minoriteter. Tänk bara, tillägger jag, på vänsterns ängslan inför att tala om invandrargruppers överrepresentation när det gäller våldtäkter. Vidare, menar jag, börjar man rätt tydligt kunna urskilja en tendens att transpersoner ses som mer en förtryckt grupp än både kvinnor och homosexuella.

Kaufmann pekar på att opinionen i västvärlden före vänstermodernismens dominans var intolerant på ett sätt som vi idag kallar rasism. Han lyfter alltså fram vänstermodernismens påverkan över tiden. Kaufmann pekar på den amerikanska lagen om utestängning av kineser (Chinese Exclusion Act) från 1882, som uttryckligen – till och med sin rubrik – diskriminerade kineser i utlänningslagstiftningen. Här i Sverige kan vi dra oss till minnes den restriktiva linjen i invandringspolitiken på 30-talet, då det talades öppet om den svenska folkstammens renhet. Sådan öppen och officiellt sanktionerad rasism skulle vi förmodligen se även idag i Västvärlden, tror Kaufmann, om det inte vore för vänstermodernismens genomslag.

Vänstermodernismens påverkan syns inte bara över tiden, menar Kaufmann. Nej, dess inflytande kan framgår också i rummet, vid en geografisk jämförelse. I Västeuropa och Nordamerika har vänstermodernismens inflytande varit starkt och den sociala toleransen för invandring har varit stor, liksom i konsekvens därmed också själva invandringen.

I Östeuropa däremot, som under vänstermodernismens formativa period på 1960-talet befann sig bakom järnridån, med den kulturella avskärmning det innebar, syns dess inflytande inte alls på samma sätt.

Det framgår, menar Kaufmann, av att det inte alls är tabu där på samma sätt att uttrycka en vilja att bevara den samhällets etniska och kulturella sammansättning. Tänk bara på Viktor Orban i Ungern och det regerande socialkonservativa partiet Lag & Rättvisas dominans i Polen, som båda gör bruk av en retorik som – milt uttryckt – inte accepteras bland de rättänkande i Sverige. Eller fundera över det faktum att Alternativ för Tyskland, det dominerande högerpopulistiska partiet i det landet, har sitt absolut starkaste fäste i det gamla DDR, dit vänstermodernismen inte hade tillträde på 60-talet.

Eller fundera på länderna i Ostasien, t.ex. Sydkorea och Japan. Där har vänstermodernismens idéer inte vunnit det insteg de gjort i Västvärlden. Toleransen för invandring och etnisk förändring där är också, i jämförelse med Västeuropa och Nordamerika, i princip obefintlig.

Idag tycks dock vänstermodernismen befinna sig i kris. Strategin att undertrycka oron inför och motståndet mot den etniska förändringen ser inte ut att hålla. Det tabu mot kritik av mångkultur och invandring som tidigare var mycket starkt i de flesta västländer ser ut att rämna. Under 2000-talet har gräns efter gräns passerats ifråga om vad som är tabu i den invandringspolitiska debatten. Kaufmann nämner det bekanta exemplet med det högerpopulistiska partiet ÖVP, som släpptes in i regeringen i Österrike för drygt 20 år sedan, 1999. Det ledde till en storm av fördömanden från övriga EU-länder, och även från många andra håll. Nu, 20 år senare, märks det inte mycket när partier lik­nande ÖVP kommer in i regeringar i Belgien (Vlaams Belang), Italien (Lega) eller Polen (Lag & Rättvisa). Eller ta exemplet Trump. Hans öppet fientliga hållning mot invandrare och mot andra kul­turer var tidigare otänkbar, minns talet om ”shithole countries” t.ex., men han hamnade på presidentposten ändå.

Det grundläggande problem som Kaufmann ser med vänstermodernismen och strategin att under­trycka och tränga bort motståndet mot invandring är att det som trycks ner och trängs bort i själva verket är ett giltigt gruppintresse hos majoriteten att dess seder och bruk, värderingar och kultur ska bevara sin utbredning i samhället. Detta gruppintresse är, som sagt, majoritetens identitetspolitik, och det är inte i sig rasism. Själv tror jag också att vänstermodernismens kris har att göra med själva dess intellektuella innehåll, som jag skrivit om ovan, dess idealism och moralism, dess brist på rationalitet och klassperspektiv.

Undertryckandet som strategi tvingar majoritetens gruppintresse in på av- och bakvägar, skriver Kaufmann, som berörs ovan. Eftersom det inte får sägas öppet att man är orolig för en snabbt ändrad etnisk sammansättning av befolkningen så klär man den oron i en debatt om brottslighet, arbets­löshet och bostadsbrist, t ex. Det betyder såklart inte att en debatt om de frågorna alltid är en förklädd debatt om invandringens storlek. Poängen som Kaufmann vill få fram är att invandringens storlek, utifrån hur den påverkar befolkningens etniska sammansättning, måste få debatteras öppet.

Efter motstånd/kamp och undertryckande går Kaufmann vidare till en tredje strategi som han menar att den vita majoritetsbefolkningen tillämpar för att hantera och tas med den etniska förändring i samhället som invandringen lett till, och det är flykten. Den vita majoritetsbefolkningen flyttar bort från mångfalden till en mer etniskt homogen bostadsort.

Kaufmann lyfter fram ett gediget statistiskt underlag som tycks visa att etnisk mångfald är något som ursprungsbefolkningen i västländerna söker sig bort ifrån. De allra flesta vita i USA och Storbritannien bor i områden med en helt förkrossande vit majoritet. Övriga grupper hamnar i områden, framförallt i storstäderna, som utmärks av väldigt stor mångfald. Man kommer i det sammanhanget att tänka på den studie som gjordes vid Linneuniversitetet 2015, vars rön var att etniska svenskar börjar lämna ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare överstiger 4 (!) procent.

Kaufmann tror inte att flyktbeteendet, eller vad man ska kalla det, har att göra med rasism. Det handlar mera om att medlemmar ur den vita majoritetsbefolkningen söker sig en trygg plats med tätare social sammanhållning när de ska bilda familj. Det är mest i samband med familjebildning som man flyttar till en etniskt mer homogen plats, visar rönen som Kaufmann lägger fram.

Vidare lyfter Kaufmann fram forskningsrön som visar att graden av tillit till främlingar minskar i en mångkulturell miljö. Tilliten, och förmodligen därmed också den upplevda tryggheten och sociala sammanhållningen, är därmed högre i förorts- och landsbygdsmiljöer dit många vita söker sig för att bilda familj.

Än mer iögonfallande är kanske de rön som Kaufmann lägger fram som pekar på att vita som blir kvar i ett bostadsområde där de är i minoritet sluter sig inom sin grupp, utanför arbetsplatsen mest har kontakt med andra vita. Man skulle alltså kunna säga att även dessa flyr, fastän de gör de i sitt sociala umgänge snarare än i geografin.

Segregationen förefaller alltså vara ett självalstrande förlopp. Det verkar vara väldigt svårt att mota den med politiska åtgärder. Kaufmann har inga färdiga lösningar, men bara att ställa oss inför den bistra verkligheten, som han gör, har ett värde i sig.

Och som demograf kan Kaufmann som sagt blicka in i framtiden och spå om vad segregationen kommer att leda till på längre sikt om dagens utveckling fortsätter, ett par generationer framåt, på 2100- och 2200-talen. Den geografiska segregationen kommer helt enkelt att leda till olika hudfärg hos stads- och landsbygdsbefolkningarna. Stadsbefolkningen kommer att ha väldigt blandad härkomst, som Kaufmann själv, och förmodligen likna honom vad gäller hudfärg och utseende i övrigt. Landsbygdsbefolkningen kommer att vara mer lik oss som är vita idag.

Kaufmann spekulerar i vad det kan komma att leda till inom kulturen. Kanske blir det medlemmar av landsbygdsbefolkningen som man kommer att välja som skådespelare i filmer som utspelar sig i i vår tid, dvs. framtidens dåtid. En bagatell förstås, men intressant som försök att blicka in i framtidens människors tänkande. Skilda hudfärger hos stads- och landsbygdsbefolkningarna kommer nog också, tyvärr, att ha allvarligare sidor.

Den fjärde och sista strategin som Kaufmann menar att den vita majoritetsbefolkningen har till hands är anslutning. Den innebär att den vita gruppen omdefinierar och ombildar sig, helt enkelt genomgår vitskiftet. Bildar stommen i en ny vit majoritetsgrupp. Som ser sig som vit men är mer brun än vad den gruppen är idag, många förmodligen som Kaufmann själv ser ut. Idag är de flesta vita personer sådana som vi idag menar ligger nära urtypen för att vara vit, inte har något annat ursprung i sig. I framtiden torde det inte vara så längre.

Kaufmann tror själv att anslutning kommer att bli den dominerande strategin. Och han tror, som jag uppfattar honom, att den kommer att fungera väl. Anslutningsstrategin är ju också den som ter sig mest förenlig med en fredlig och harmonisk samhällsutveckling. Man är öppen med att det finns etnisk majoritet, men gör gränserna för den flexibla, så att fler och fler på sikt kan definiera sig som medlemmar av den, oberoende av hudfärg.

Men för att det ska fungera, menar Kaufmann, krävs att den etniska majoritetens intressen ses som giltiga att diskutera och debattera. Mest central i det sammanhanget är invandringsfrågan, som Kaufmann menar måste demokratiseras, så att majoritetsbefolkningen kan få inflytande över den. Invandringssatser bör inte vara mer kontroversiella att diskutera än skattesatser, menar Kaufmann. Och i den delen håller jag verkligen med. Att invandringens storlek inte har fått debatteras öppet har i förlängningen lett till ett större motstånd mot invandring, och gjort den frågan svårare att hantera. Efter att ha läst den här boken har jag blivit än mer övertygad om att det är nödvändigt med ett i grun­den omdanat asylsystem, som gör det årliga flyktingmottagandet till något man fattar demo­kratiska beslut om, ett kvotflyktingsystem alltså.

Ja, som sagt. Detta är tankeväckande bok. Den kommer att provocera många av dem som företräder den gängse invandringspolitiska uppfattningen i Sverige. Men jag ser det som en förtjänst hos Kaufmanns arbete att obekväma frågor, och tabubelagda sådana, kommer fram i ljuset. Vare sig vi vill det eller inte så kommer den etniska förändringen, och reaktionerna på den, sannolikt att prägla mycket av politiken under de kommande åren och årtiondena. Med mer kunskap om den föränd­ringen kan vi socialister förstå vår samtid bättre och öka våra chanser att navigera rätt i politiken. All hjälp vi kan få för att göra det kommer att behövas.

Textförfattare och recensent av boken:
”Medlem i Socialisterna – Välfärdspartiet”

Myrdal är död – läs Myrdal

Robert Mathiasson, fd ordförande i Kommunistiska Partiet uppmanar till läsning av Jan Myrdal.
Krönikan har tidigare publicerats i Nyheter Idag.

Därför är Myrdal värd att läsas

Så dog till slut Jan Myrdal. Tredje gången gillt kan man säga. På slutet av 1980-talet höll hjärtat på att ta honom. För några år sedan strök han nästan med i blodförgiftning. Men han överlevde och hann uppnå den respektingivande åldern av 93 år och nästan 80 år som politiskt aktiv och intellektuellt verkande.

Det är inte lätt att försöka fånga en människa som varit en produktiv författare och debattör under åtta årtionden. Det bästa man kan göra för att förstå Myrdal är helt enkelt att läsa honom.

Denna text kan bli en ingång till en Jan Myrdal som sällan tilläts komma fram i den offentliga debatten där DN-liberalerna helst ville prata Pol Pot eller Mao.

Men det var knappast våld och död i andra länder som skapade etablissemangsliberalernas hat mot Myrdal. Det som verkligen orsakade ömma tår var han vägran att ”uppträda på dörrvakternas villkor”, som han själv uttryckte det. Han vägrade flyta med strömmen och hålla sig till den offentliga debattens dagordning.

Många av Myrdals skarpaste och argaste ställningstaganden gällde den vänstertradition som han själv ansåg sig komma ur, men där han kände sig allt mer hemlös. Redan 1976 sa han i en Expressenintervju: ”Vänstern och vänstern. Jag tycker egentligen inte om det ordet.”

Hemlöshetskänslan då gällde inte minst debatten om brott och straff. Myrdal varnade för att det som i Sverige ”utger sig för att vara vänsterdebatt har blivit en kletig trasliberal gröt kring brott och brottslighet”.

Han påpekade att arbetarklassen inte är ”liberal och allmänhumanistisk” och ”aldrig accepterat att ’den som har det svårt blir tjuv’.” Och att en vänster som tror ”att lag och ordning hör reaktionen till” kommer hamna i motsättning till arbetarklassen.

”Det finns alltså två linjer. Trasproletariatets och bourgeoisins som utnämnt sig till radikalism. Arbetarklassen och Marx som av trasproletariatet och Dagens Nyheter skälls som reaktionär. Det är bara för vänstern att välja!”

Myrdal formulerade sig inte så enkelt. Men innehållet var klart som kristall. ”Vänstern” gjorde sitt val och anslöt sig till DN-etablissemanget.

1979 skrev Myrdal om skolpolitiken att ”om vi inte lyckas bryta helt med den nuvarande skolpolitiken, erövra kunskapen och göra upp med det flum som hävdar att privata känslor och stämningar har kunskapsvärde då ger jag inte mycket för demokratins överlevnadsmöjligheter och alls ingenting för dess utvecklingsmöjligheter.”

Tre år senare tog Myrdal upp mångkulturalismen: ”Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.” Han menade att ”om man flyttar hit bör man ha flyttat hit. Sverige blir då hemlandet… Rätten att ingå i ghetton och bilda underklassenklaver är ingen rättighet utan en förbannelse”.

1988 skrev Jan Myrdal om Jean-Marie le Pens framgångar i Frankrike. Han skrev att le Pen ”tar upp verkliga problem. Arbetslöshet. Narkotika. Brottsvåg. Ustämpling. Han talar inte mot välfärden; han lovar att skydda de smås välfärd mot den korrupta politiska klassens manövrer. Visst är det demagogi. Men den har verklighetsanknytning. Och där de liberala och den allmänna vänstern talar vänligt om förståelse för andra kulturer och att man inte får röra vid kompisen talar Le Pen om förorternas skitiga verklighet”.

Myrdal betonade att ”kulturkonflikterna är verkliga” och att ”varje gång en liberal intellektuell syntes i TV talande från sina fina värld ner till förorterna om mänskliga rättigheter vann Le Pen tiotusen nya väljare”.

Jag ber om ursäkt för de långa citaten. Men Myrdal är värd att läsa därför att han inte använde marxismen som ”en bygglåda av fraser”, som han skrev, utan som en tanketradition som försöker se verkligheten som den är och de klassintressen som ligger bakom de vackra orden.

I fråga efter fråga hamnade 68-vänsterns grand old-man på kant med sina tidigare lärjungar, som nu hade fullt upp med sina karriärer inom media, akademi och byråkrati.

DN-vänsterns samhällsprojekt innebar att utifrån en verklighetsfrånvänd ”liberal och allmänhumanistisk” flumideologi förvandla Sverige till naivitetens skyltfönster.

Detta projekt hade sin starkaste kritiker i Jan Myrdal. Och den som vill läsa om hur samhällsprojektet genomfördes och vilka klassintressen som ligger bakom bör läsa Myrdal, ”en man, som inte endast vill, utan också förstår att vara marxist”, för att citera den gamle Lenins ord om Franz Mehring.

Yttrandefriheten i fara

Nils Littorin från malmölistan om yttrandefriheten:
”Den liberala elitens sociala media struntar i friheter vunna under århundraden av folklig kamp. ”

Nils Littorin från Malmölistan skriver om hotet mot yttrandefriheten

Trump cencureras i demokratins namn

Sovjetunionens statliga censurbyrå Gavlit strök namn på dissidenter i böcker, suddade bort personer från bilder och förbjöd utgivningen av misshagliga klassiska verk. Allt skedde i den proletära revolutionens namn.

När västvärldens tech-jättar censurerar flödet på internet sker det i demokratins eller folkhälsans namn. Det godkända spektrumet av åsikter blir allt snävare. Vem vet vad som är tillåtet att säga imorgon?

Donald Trumps nästan 90 miljoner följare har blivit vittnen till hur tweet efter tweet döljs eller publiceras med kritiska kommentarer av Twitter. Facebook har stoppat Trumps politiska reklam och raderat inlägg. Inga sådana inskränkningar i yttrandefriheten drabbade rivalen Joe Biden. Som Demokraternas presidentkandidat var Biden favorit hos tech-jättarna i Silicon valley.

De som tycker Trump är odemokratisk tycks inte ha några problem med att icke folkvalda monopolföretag bestämmer vad som får sägas. Vad får det för konsekvenser för yttrandefriheten?
Även relativt obetydliga lokalpolitiker på andra sidan Atlanten kan drabbas, vilket jag är bevis på.

Palaestra media är namnet på en Youtube-kanal med över 50 000 följare. Startad av två svenska nationalister med ett intresse för kultur, migration och yttrandefrihet. När de frågade mig om att göra ett poddavsnitt tvekade jag inte, varför skulle jag? Jag har gett intervjuer till allt från Russia Today, Expo och Sydsvenskan. Budskapet är för mig det centrala, inte avsändaren.
Podden ”Vänsternationalism” publicerades i somras och närmade sig 10000 visningar när den plötsligt försvann från Youtube. Bakgrunden till Youtubes agerande var en rapport från Försvarshögskolan där Palaestra pekas ut som tillhörande en alternativhöger med odemokratiska åsikter. Om det är sant får andra bedöma. Grundläggande i en demokrati är dock att även sådana åsikter som inte smeker eliten medhårs ska få höras.

I dagsläget kan både en fd republikansk president och jag, en fd medlem i kommunistiska partiet, drabbas av jakten på misshagliga åsikter. Så urskillningslös är de sociala mediemonopolens censur.


Förment demokratiska argument om att skydda allmänheten från viss information har under pandemin glidit över i folkhälsofascism. En intervju med engelska författaren Peter Hitchens gjordes icke sökbar av Youtube på grund av kritik mot Storbritanniens lockdown. Andra videos med lockdown kritik har helt sonika raderats, till och med när den kommit från erkända medicinska vetenskapsmän som Karol Sikora, fd rådgivare till Världshälsoorganisationen. Ifrågasättandet av nyttan med att hålla människor isolerade i sina hem i flera månader har plötsligt blivit en verboten åsikt.

Den liberala elitens sociala media struntar i friheter vunna under århundraden av folklig kamp. Antingen det handlar om att få Biden vald, tysta migrationskritiker eller om att trycka ner evangeliet med lockdowns i halsen på en motsträvig populas; Internetcensuren har nått epidemiska proportioner. Att så kallade demokrater i vitt skilda politiska läger rycker på axlarna eller rentav hejar på utvecklingen är oroväckande.

Precis som poeten Claes Andersson diktade så bör vi se upp för dem som bara nickar instämmande. Nästa gång kan nickningen gälla dig.

Bluffhistorikern Henrik Arnstadt

Bengt Johansson skriver om hur ”historikern” Henrik Arnstadt bluffar om ”rasismen” mot det norska folket

2020-11-09 / Av Bengt Johansson

Den så kallade historikern Henrik Arnstadt gör sig allt löjligare.

Se hans tweet (bilden) där han försöker få det till att det svenska folket agerade rasistiskt mot de norska män och kvinnor som flydde undan de tyska nazisterna under ockupationen av Norge under andra världskriget.

Hans resonemang är historiskt grundfalskt men jag antar att han måste ta till lögnen för att kunna knyta ihop beskyllningarna om att dagens svenska folk är rasistiskt.

Bakgrunden är ju att Sverige och Norge på grund av napoleonkrigen bildade union. Den varade mellan 1814-1905. Under denna tid växte en allt större självständighet fram.
De bildade egna instutioner, egen parlamentarism och 1899 tog de fram en egen flagga.

1905 tyckte norrmännen att det var dags att upplösa unionen och bilda ett självständigt Norge. Detta satte sig den svenska överklassen emot. Risken för krig ökade och var nära sommaren 1905.

Det var den svenska arbetarrörelsen som stoppade kriget mot norrmännen. Man hotade bland annat med att vägra värnplikt och att ställa till med storstrejk. Dessa hot var högst reella och överheten backade (för att göra en lång historia kort). Norge blev självständigt.

Under andra världskriget var det den svenska arbetarklassen som arbetade mest mot och avskydde nazismen. Vår svenska överklass däremot, var ordentligt tyskvänlig, även dåvarande kungahuset.

Ett exempel är de tyska trupptransporterna genom Sverige. De möttes på många håll av uppretade arbetare som ville stoppa hjälpen till nazisterna.

När Norge blev ockuperat gick norrmännen över till både gerillakrig och sabotageverksamhet som att spränga broar, tåg, tågräls, båtar, vägar etc, samt försöka ta ihjäl så många tyska soldater och framförallt tyska befäl, som möjligt.

Denna verksamhet ledde till att de jagades av tyskarna, inte minst Gestapo som också var verksamt i Norge. Många var de norska hjältar, både kvinnor och män som tvingades fly till Sverige.

Men i Sverige organiserades hjälplinjer och man tog emot mängder av frihetskämpar. Detta organiserades främst av folk i arbetarklassen.

En av de norska hjältarna var min pappas brors blivande fru. En norska som hade sprängsabotage som specialitet.

Arnstadt påstår att det svenska folket agerade rasistiskt mot norrmännen.

Det är en stor fet lögn. 
Rasismen, eller rättare sagt herrefolksmentaliteten, stod den svenska överklassen för.
Medan arbetarklassen stödde och praktiskt hjälpte frihetskämparna från vårt västra broderland.

Arnstadt ljuger och relativiserar för att få ihop en (lika lögnaktig) berättelse om dagens Sverige och svenska folk så att han och den ”goda” delen av medelklassen kan fortsätta att känna sig god i sin kamp för världens flyktingar och därmed också fortsätta håna den verklighet och den oro över arbetslöshet, sociala nedskärningar med mera som vanligt folk med vanliga inkomster känner i sin vardag.

Arnstadt och hans vänners ständiga försök att utmåla dessa miljoner svenskar som rasister, fäster inte längre. Tolkningsföreträdet håller på att glida dem ur händerna.

Risken är att dessa medelklassmänniskor, som idag lever gott med bra jobb och fina hus, riskerar att utvecklas till de ”goda fascisterna” den dag deras villkor är hotade. Då kan de komma att skylla allt på de ”lågutbildade hillbillies” de redan idag föraktar.

Det är genom att organisera en ny arbetarrörelse som förmår ge människorna både styrka och hopp tillbaka, att en solidarisk och bättre värld är möjlig, som vi tillsammans kan vända en sådan utveckling.