Myrdal är död – läs Myrdal

Robert Mathiasson, fd ordförande i Kommunistiska Partiet uppmanar till läsning av Jan Myrdal.
Krönikan har tidigare publicerats i Nyheter Idag.

Därför är Myrdal värd att läsas

Så dog till slut Jan Myrdal. Tredje gången gillt kan man säga. På slutet av 1980-talet höll hjärtat på att ta honom. För några år sedan strök han nästan med i blodförgiftning. Men han överlevde och hann uppnå den respektingivande åldern av 93 år och nästan 80 år som politiskt aktiv och intellektuellt verkande.

Det är inte lätt att försöka fånga en människa som varit en produktiv författare och debattör under åtta årtionden. Det bästa man kan göra för att förstå Myrdal är helt enkelt att läsa honom.

Denna text kan bli en ingång till en Jan Myrdal som sällan tilläts komma fram i den offentliga debatten där DN-liberalerna helst ville prata Pol Pot eller Mao.

Men det var knappast våld och död i andra länder som skapade etablissemangsliberalernas hat mot Myrdal. Det som verkligen orsakade ömma tår var han vägran att ”uppträda på dörrvakternas villkor”, som han själv uttryckte det. Han vägrade flyta med strömmen och hålla sig till den offentliga debattens dagordning.

Många av Myrdals skarpaste och argaste ställningstaganden gällde den vänstertradition som han själv ansåg sig komma ur, men där han kände sig allt mer hemlös. Redan 1976 sa han i en Expressenintervju: ”Vänstern och vänstern. Jag tycker egentligen inte om det ordet.”

Hemlöshetskänslan då gällde inte minst debatten om brott och straff. Myrdal varnade för att det som i Sverige ”utger sig för att vara vänsterdebatt har blivit en kletig trasliberal gröt kring brott och brottslighet”.

Han påpekade att arbetarklassen inte är ”liberal och allmänhumanistisk” och ”aldrig accepterat att ’den som har det svårt blir tjuv’.” Och att en vänster som tror ”att lag och ordning hör reaktionen till” kommer hamna i motsättning till arbetarklassen.

”Det finns alltså två linjer. Trasproletariatets och bourgeoisins som utnämnt sig till radikalism. Arbetarklassen och Marx som av trasproletariatet och Dagens Nyheter skälls som reaktionär. Det är bara för vänstern att välja!”

Myrdal formulerade sig inte så enkelt. Men innehållet var klart som kristall. ”Vänstern” gjorde sitt val och anslöt sig till DN-etablissemanget.

1979 skrev Myrdal om skolpolitiken att ”om vi inte lyckas bryta helt med den nuvarande skolpolitiken, erövra kunskapen och göra upp med det flum som hävdar att privata känslor och stämningar har kunskapsvärde då ger jag inte mycket för demokratins överlevnadsmöjligheter och alls ingenting för dess utvecklingsmöjligheter.”

Tre år senare tog Myrdal upp mångkulturalismen: ”Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.” Han menade att ”om man flyttar hit bör man ha flyttat hit. Sverige blir då hemlandet… Rätten att ingå i ghetton och bilda underklassenklaver är ingen rättighet utan en förbannelse”.

1988 skrev Jan Myrdal om Jean-Marie le Pens framgångar i Frankrike. Han skrev att le Pen ”tar upp verkliga problem. Arbetslöshet. Narkotika. Brottsvåg. Ustämpling. Han talar inte mot välfärden; han lovar att skydda de smås välfärd mot den korrupta politiska klassens manövrer. Visst är det demagogi. Men den har verklighetsanknytning. Och där de liberala och den allmänna vänstern talar vänligt om förståelse för andra kulturer och att man inte får röra vid kompisen talar Le Pen om förorternas skitiga verklighet”.

Myrdal betonade att ”kulturkonflikterna är verkliga” och att ”varje gång en liberal intellektuell syntes i TV talande från sina fina värld ner till förorterna om mänskliga rättigheter vann Le Pen tiotusen nya väljare”.

Jag ber om ursäkt för de långa citaten. Men Myrdal är värd att läsa därför att han inte använde marxismen som ”en bygglåda av fraser”, som han skrev, utan som en tanketradition som försöker se verkligheten som den är och de klassintressen som ligger bakom de vackra orden.

I fråga efter fråga hamnade 68-vänsterns grand old-man på kant med sina tidigare lärjungar, som nu hade fullt upp med sina karriärer inom media, akademi och byråkrati.

DN-vänsterns samhällsprojekt innebar att utifrån en verklighetsfrånvänd ”liberal och allmänhumanistisk” flumideologi förvandla Sverige till naivitetens skyltfönster.

Detta projekt hade sin starkaste kritiker i Jan Myrdal. Och den som vill läsa om hur samhällsprojektet genomfördes och vilka klassintressen som ligger bakom bör läsa Myrdal, ”en man, som inte endast vill, utan också förstår att vara marxist”, för att citera den gamle Lenins ord om Franz Mehring.

En kommentar till “Myrdal är död – läs Myrdal”

  1. Mycket bra skrivet Robert! Om vi ska få en vänster förankrad i det arbetande folket måste man läsa Myrdal. Redan tidigt 1980-tal skrev Myrdal, apropå aktioner mot nynazistiska demonstrationer och möten där man ville misshandla och hindra dem att hålla sina möten/demonstrationer (”inga nazister på våra gator”), att med den linjen går det oss illa i längden. Och det har det gjort! Under Hitlers glansdagar fick svenska nazistpartier nån procent röster, idag har vi ett rasistiskt, högerextremt parti (SD) som får ca 20 % varav en högre andel inom arbetarklassen. Även om V nu gläds åt ca 11% så är det en mycket lägre andel inom arbetarklassen.
    Myrdal ställde också frågan (en gång för länge sen så jag kommer inte ihåg exakta ordalydelsen) vem har vi mest gemensamt med: en gråsosse i en bruksort med konservativ syn på könsfrågor, moral, äktenskap, kunskap i skolan m.m. eller en sosse-akademiker i storstaden som är frigjort radikal i alla dessa frågor.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: