Bengt Johansson, grafiker och ordförande i folkrörelsen 24:7 skriver om betydelsen av 1:a maj, då och nu.
Idag är det 1:a maj. Arbetarnas högtidsdag. Men vad betyder den för människor idag?
Här skulle man kunna berätta om kampen för människovärdet, rösträtten, drägliga bostäder och levnadsvillkor, kampen för demokrati, ett tryggt och gemensamt ägt samhälle..
Det ska inte jag göra. Det blir så lätt ett nostalgiskt tillbakablickande till tider då demonstrationstågen fylldes med människor och kamplust. Viljan att visa var styrkan egentligen fanns i samhället. Så sent som på 1980-talet var det fortfarande ganska välfyllda tåg, och människor var också ute i stor utsträckning för att från sidan följa tågen och kanske lyssna på talen.
Idag är gatorna för det mesta tomma. Folk gör andra saker på denna lediga dag. Demonstrationstågen på vänsterkanten blir allt glesare. Slagord och paroller hör oftast inte längre ihop med någon verklig rörelse i arbetarleden för rättmätiga krav i samhället. Hela tillställningen blir istället ett slags nostalgi där fanor smattrar som en påminnelse om svunna tider.
Idag lever vi i ett genomindividualiserat samhälle. Ett samhälle där överheten bit för bit tar tillbaka de smulor som en svunnen socialdemokrati på nåder kunde fördela i samhället genom reformer.
Sedan åtminstone början av 1990-talet ser vi att samhället återigen präglas av allt större klassklyftor.
Vi arbetande människor är modstulna och känner oss maktlösa. Den kollektiva kraften och självmedvetandet har försvunnit i takt med att våra organisationer; arbetarpartiet och LO har kapats och styrs av maktfullkomliga byråkrater som gör upp mellan skål och vägg med överheten. Vår klass, som är mer än halva befolkningen, syns inte och finns inte i den offentliga debatten.
Så har tankesmedjan Katalys kunnat visa att mediautrymmet för vanligt folk är endast 5%.
Den vänster som i detta läge borde växa, har istället gjort sig alltmer irrelevant. Dels genom gammal sekterism och dogmatism, där de vackra flosklerna står som spön i backen, men också genom att kapitulera för nyliberalismen.
En kapitulation som tar sig bisarra uttryck i form av identitetspolitik och ett klasslöst förhållningssätt till avgörande frågor som EU-medlemsskapet, nationens betydelse, den lönedumpande och välfärdsförstörande arbetskraftsimporten, migrationspolitiken, etniska enklaver, hedersförtryck med mera.
Det är inte det arbetande folket som övergett vänstern, utan precis tvärtom.
Detta är avgörande faktorer som har lämnat fältet fritt för högerextrema krafter att locka till sig röster från vanligt folk som oroar sig för nedmonteringen av vår trygghet och vårt välfärdssamhälle.
I Coronans tidevarv blir vi övertydligt påminda om att det är vanligt hederligt arbetande folk som håller igång samhället och den välfärd som ännu finns kvar.
Det ska vi inte glömma igen. Och nej, det räcker inte med applåder.
• Vi ska ta fasta på att om vi går hem, så stannar samhället med en gång. Vi ska komma ihåg att det egentligen är vi som har makten i våra händer.
• Vi ska hylla de gula västarna i Frankrike som vecka efter vecka slagits för demokrati och välfärd.
• Vi ska stödja de arbetare i Italien och Spanien som gått i strejk för att det saknats skyddsutrustning mot Coronan.
• Vi ska hylla de arbetare som ockuperat McDonalds i Frankrike då företaget inte ville ställa om produktionen nu i coronatider, till att förse fattiga med mat.
Detta är arbetarrörelse – arbetare i rörelse – för sina och folkets krav.
Det är vad vi behöver.
Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.
Mobergs historiebok “Min svenska historia – berättad för folket” borde vara obligatorisk läsning i skolan. Många är de makthavare som störtats av svenskarna genom tiderna.
4000 beväpnade dalkarlar intog Stockholm på 1740-talet. De krävde stopp för överhetens toppridning av folket.
Ett arbetande folk i rörelse kommer att ge oss svaret på vad som behövs i vår tid.
Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny arbetarrörelse som förmår sätta social rättvisa och gemensamt ägande på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.
Det börjar med dig och mig.
En utmärkt artikel, i synnerhet en dag som denna – 1 maj.
Kan vi samla folk i för dem angelägna frågor, oftast med klass som bas, så når vi långt. I stadsdelen Vilbergen i Norrköping samlade vi 2018-2019 hyresgästerna mot en extrem förtätning. Det var fantastiskt att se hur folk i hyresbostäderna slöt upp. Synd bara att vi inte hade ett stridbart kommunalt parti, vilket hade kunnat värva alla kämpar som trädde fram.
Tack för de fina orden Ulf. Avsaknaden av ett stridbart lokalt parti går ju att avhjälpa. 🙂