Bekämpa förtätning och höga hyror

Går det att bygga bättre och billigare? Går det att bekämpa den nyliberala bostadskrisen?

Bostadssegregationen fortgår

2021-10-30 / Av Bengt Johansson

Bostadsbristen är akut i landet. Andelen hyresrätter minskar eller renoveras med mycket höga hyror som resultat. Utförsäljningar av kommunala bostadsbestånd ökar, dessutom till internationella kapitalintressen.
Trenden är tydlig. Boendet som enligt FN.s deklaration för mänskliga rättigheter, är en social rättighet, bjuds ut till lägstapris på en frisläppt marknad där hyresgästen blir den stora förloraren och kommunerna allt fattigare.

Och att regeringen nu vill genomdriva marknadshyror är bara nästa steg i den självmordsvandring där vi måste fråga oss: Skall våra barn bo i tält när de startar sina vuxenliv? Eller ska de tvingas låna miljontals kronor för att få tillgång till minsta hål i väggen?

Denna utveckling har inte varit okänd om nån nu tror det. Så här sa nationalekonomen och den tidigare moderata riksdagsledamoten Ann-Marie Pålsson för ett antal år sedan:
”Aktiebolagslagen tvingar ett företags ledning att välja lönsam produktion och lönsamma kunder.
”Således krockar aktiebolagens vinstmål med välfärdsstatens principer.”

Hennes klarsyn i beskrivningen av systemskiftet, får de flesta politiker i vårt land att framstå som lika visionslösa som en ihopsjunken sufflé.

Det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha. De 30 senaste åren har ägnats åt att riva ner det gemensamt ägda välfärdssamhället så att varje vrå av mänskligt liv fått en prislapp. Vill vi ha det så? Vem tjänar på det?

Vi hade en social bostadspolitik, med en allmännytta vars uppgift var att tillgodose människors behov av boende. Ihop med statliga subventioner för byggande av hyreslägenheter bildade detta i princip ett behovsstyrt system. Detta gjorde vårt land tryggare men också rikare.

I min hemstad Varberg är väntetiden på ett förstahandskontrakt i hyresrätt 8-17 år. Smaka på det. Redan 2015 skrev bland annat jag om detta i debatt mot de båda kommunalråden Lotta Stenkil (M) och Jana Nilsson (S).
Utgångspunkten i debatten var ett utlovat byggande som visade sig vara rena önskedrömmar. Eftersom de förlitade sig på den privata marknaden. 2014 blev därför ett totalt misslyckat byggår. Av de 400 önskade hyresrätterna per år blev det bara 215 stycken.
Någon planerad byggnation där gedigna utredningar ligger till grund för att tillfredsställa bostadsbehoven är det inte tal om.

Så blev också resultatet en situation där det privata byggkapitalet kan diktera villkoren, utifrån intresset att tjäna så mycket pengar som möjligt per byggd kvadratmeter. Något som också konstateras i Boverkets rapport 2014:14, sid 67-68.

Byggpriserna räknat i uttaget pris per kvadrat har ökat med mer än 1 800 procent sedan 1968 medan konsumentprisindex har ökat med ca 700 procent. Då ska man också veta att ökningstakten under denna period har skenat i takt med att hyresmarknaden har avreglerats, släppts fri för vinstspekulation.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan den avreglerade bygg- och bostadsmarknaden, de dramatiskt ökade vinsterna och den likaledes dramatiskt försämrade tillgången på hyresrätter som lett till kraftig bostadsbrist i i vårt land.

Kan man bygga billigare, och planerat?

2012 utmanade Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, SABO, byggbranschen på att bygga modernt, klimatsmart och framförallt billigare.
Utmaningen gällde 8-våningshus med 4 lägenheter per våningsplan. Högsta fasta pris sattes till 13 000 kr per kvadratmeter nyckelfärdigt hus.
Intresset fanns hos byggbolagen och prospekt togs fram för byggnation av 1000-tals lägenheter.

Lägg nu noga märke till att dessa prospekt innefattar byggbolagens vinster, från huvudentreprenör genom alla led av underentreprenörer. Ändå gick det att komma ner rejält i pris.

Hur mycket skulle en kommun som t ex Varberg spara på att kommunens bostadsbolag görs om till stiftelse, alltså förvaltnings- och driftsverksamhet utan vinstkrav, samt uppstartandet av en kommunal byggdivision som skulle bygga utan vinstkrav.

De arkitekter, byggare och stadsplanerare jag talat med var överens om att kvadratmeterpriset hade kunnat pressas ner ännu mer, kanske ända ner till
7 000-8 000 kr per byggd kvm/nyckelfärdigt hus. Dessutom skulle en sådan kommunal byggdivision givetvis arbeta med svenska kollektivavtal, svenska löner och villkor.

Det skulle betyda en betydligt minskad import av billig, lönedumpande arbetskraft från bland annat gamla östblocket som sker runt om i vårt land.

En byggherre som gjort sig extra känd för detta är Serneke, som sparkar inhemskt byggarbetskraft och ersätter med billigare från lönedumpningsländerna.

Detta leder dessutom till att lärlingssystemet mer eller mindre bryter samman. De kommer helt enkelt inte ut på byggena. På det viset utarmas den svenska byggnadsarbetarkåren både antalsmässigt och kunskapsmässigt. Som lök på laxen dukar även säkerhetsarbetet på byggena under. Det visar också det ökande antalet arbetsplatsolyckor, där tidspressen och språkförbistring på arbetsplatsen är två viktiga anledningar.

Med kommunala byggbolag och bostadsbolag som icke vinstdrivande stiftelse stannar ju så mycket pengar som möjligt kvar inom kommunens ekonomi. Och skatteintäkterna ökar. Alla vinner på detta, hyresgästerna, byggnadsarbetarna, miljön.
Alla utom byggherrar och banker.

Den nuvarande regeringen med sitt tidigare 73-punktsprogram, har fört en råare höger- och marknadspolitik än Reinfeldt kunde göra under sina 8 år vid makten. Högersossen Lövén har varit statsminister men mest aggressiv och drivande för denna iskalla politik är främst nyliberalismens okrönta drottning Annie Lööf.

Under hennes tid som partiledare har Centern förvandlats till den främsta politiska företrädaren för den ohämmade marknaden, ett kallt och hårt samhälle där förloraren får skylla sig själv. Ett samhälle där gemensam egendom är något fult och suspekt. Ett samhälle där den giriga marknaden lägrar oss och gör oss sjuka, rädda och tysta, som i en långsamt utdragen våldtäkt.

Men det finns alternativ

Eliten vill få oss att tro att utvecklingen är ödesbestämd, går inte att göra något åt. Om folk kan fås att tro på det är läget gott för den överklass som vill tjäna pengar på bland annat vårt boende.
Men visst protesterar folk, även om det borde vara mycket mycket mer. Och visst går det att vinna.

Senaste exemplen är ju att regeringen tvingades backa från marknadshyror i nyproduktion och att det så kallade projekt stockholmshyra slagits tillbaka efter många protester. Detta projekt syftade till det som kallas lägeshyror. Ett förslaget sätt att höja hyror i hela beståndet.

I Wien, Österrike pågår sedan flera år tillbaka ett projekt för nybyggda billiga hyresrätter. Wiens kommunala bostadsbolag bygger moderna trerumslägenheter som kostar 5500 kr per månad. Det ska jämföras med Stockholm där en sådan lägenhet kostade 12722 kr/månad enligt SCB 2017. En kombination av kommunala byggbolag, föreningsdriva icke vinstdrivande byggföretag och statliga subventioner. Och totalt sett en enorm samhällsvinst.

I Berlin har hyrorna ökat tre gånger så mycket som lönerna sedan 2009. Byggherrar och bankirer har firat vinstrekord efter vinstrekord, precis som i Sverige. Resultatet är en skenande bostadskris och segregation, dvs klassuppdelning i boendet.

Men i slutet av september hade berlinarna fått nog. Efter mängder av protester och husockupatoner, anordnades en folkomröstning om att återta privata bostadsbestånd i kommunal ägo. Resultatet blev att 56 procent av berlinarna röstade för att återta en kvarts miljon lägenheter i allmän ägo.
Och faktiskt finns det stöd i den tyska lagen för sådana åtgärder.

I artikel 15 i den tyska grundlagen, en artikel som aldrig tidigare använts, står det att: ”mark, naturresurser och produktionsmedel kan för nationalisering överföras till offentligt ägande eller andra former av offentligt företagande genom en lag som bestämmer arten och omfattningen av ersättningen”

Det har aldrig regnat gratis manna över det arbetande folket. Som alltid är det graden av organisering för sina intressen som ytterst avgör styrkeförhållandena. Slutsatsen är att vi i Sverige varit alldeles för tysta och snälla. I bostadsfrågan, i pensionsfrågan, i frågan om demokrati på jobbet och så vidare.

Tillsammans kan vi förflytta berg. Det har det svenska arbetande folket gjort förut. Det kan vi göra igen.

I nästa artikel ska vi mer konkret gå igenom hur det skulle kunna gå till att bygga med bättre och betydligt mer hållbar kvalitet och samtidigt billigare.