Ett brev från Malmö till Sverige

Nils Littorin, läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Ska Malmös förvandling bli Sveriges?

På ett antal decennier har Malmö bytt skepnad från en välmående industristad till en stad i kris. Massarbetslöshet, misslyckad integration och en allt råare kriminalitet gör att frågor måste ställas: Hur bryter man denna negativa utveckling? Riskerar Sverige att följa efter Malmös negativa exempel?

Vill du bidra till debatten? Hör av dig till oss.



Gör inte som vi har gjort. Vi förvandlade en välmående industristad till en bidragsberoende gangsterstad.
Arbetarstaden Malmö byggde en gång båtar som exporterades till hela världen. Hela det Västra hamnområde som nu byggs om till lyxiga bostadsrätter och konferenslokaler var en gång hjärtat i stadens ekonomiska liv och arbetsplats för 6000 kockumsarbetare.

Idag vill den politiska eliten varken se eller höra bullret från mekaniska verkstäder eller ångande skorstenar. Kockumskranen såldes och inte ens vindkraftsfabriken fick vara kvar. Med industrijobben försvann något mer. Hoppet?

Samtidigt som industrin flyttade ut flyttade stora skaror invandrare från fjärran länder och med låg utbildningsnivå in. Hur denna ekvation skulle gå ihop tänkte vi inte på. Idag har vi Sveriges högsta arbetslöshet.

Vi hörde redan för 30 år sedan varningsklockor ringa om stigande kriminalitet i de ghetton som började växa fram. Men utvecklingen mot ett multikulturellt samhälle var viktigare, så vi lät det pågå, år efter år, utan att ha någon plan för integration. Idag toppar vi statistiken för våldsbrott och otrygghet.

Istället för att skapa ordning med kvarterspoliser och lärare lägger vi pengarna på att anställa över 200 kommunikatörer, som ska putsa kommunens fasad. Malmöbilden är viktigare än verkligheten på Malmös gator.

I backspegeln ser det så galet ut. Vi gav generösa kommunala bidrag till islamistiska samfund och etniska föreningar – allt för att visa vår generositet mot de nyanlända. Modersmålsundervisning på över 50 olika språk skulle bidra till att bevara deras kultur. Som man bäddar får man ligga, antar jag. Istället för att alla blev en del av den Malmöitiska gemenskapen möjligjorde vi ”den evige invandraren”, som kan leva hela livet i ett parallellsamhälle utan att lära sig svenska.

”Man kan ta en kille ur Rosengård, men man kan inte ta Rosengård ur killen”, citeras Zlatan på tunneln in till det beryktade området. Hans uppväxt, skildrad i bästsäljaren ”Jag är Zlatan”, beskriver Malmös baksida, den som politiker så ogärna pratar om, än mindre gör något åt. Ett tomt kylskåp. En mage som skriker efter mat. En ensamstående morsa som sliter på ett städjobb för att få mat på bordet till fem ungar. En farsa som, sargad av det pågeånde kriget på Balkan, super och bråkar. Ut från Rosengård tog han sig och köpte den dyraste villan som fanns i andra ändan av stan. Nära Turning torso och med utsikt över stranden. Malmös framsida, dit turisterna vallas. Men i våra utsatta områden finns nöden kvar. Andelen familjer med låga inkomster och barn är 50 procent medan den i riket är 36. Andelen barn med utländsk bakgrund som finns i ekonomiskt utsatta hushåll är 44 procent mot rikets 28.

På socialens kontor hopar sig barn i fara anmälningarna i ouppklarade drivor.

Det sägs att var tionde person som invandrat till Sverige har hamnat i Malmö. Resultatet är enligt kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh: ”ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden. Barn gör läxor i trapphus och folk sover på golvet.” Men i nästa andetag berömmer hon stadens öppenhet, dess mångfald och säljer Malmö som motorn i Öresundsregionen, ”Staden där det händer”.

Och visst händer det saker.

De senaste tre åren har vi haft 131 sprängningar och 124 skjutningar med 22 döda. Förlåt, medan jag skriver detta har en kille skjutits och vi är uppe i 23. En förtvivlad farmor, vars barnbarn nästan sprängts i luften, skrev ett öppet brev till Stefan Löfvén: ”Vårt samhälle har havererat. De kriminella härjar fritt.”

Det brukar sägas att Socialdemokratin föddes i Malmö. Kanske är det här den dör. Ingenstans syns de klassklyftor som arbetarrörelsens pionjärer slogs för att avskaffa så tydligt. Trångboddhet, kriminalitet och passiviserande bidragsberoende i ena änden. Högteknologisk utveckling, IT-jobb, universitet och en bro mot kontinenten i den andra. Malmö är inte en stad utan två. Och det trots, eller kanske på grund av, att vi styrts av Socialdemokrater i ett kvarts sekel.

Samtidigt kan ingen tvivla på kommunens goda hjärta. Trots planerade nedskärningar i skolan ger vi mångmiljonbidrag till illegala migranter och HBTQ-certifierar allt från miljöförvaltningen till biblioteket. Vi vill hjälpa alla och hela världen, trots att vi inte har råd.

I toleransens namn välkomnar vi med öppna armar de mest reaktionära uttrycken av religiöst förtryck och kallar det mångfald. Slöja och heltäckande kläder blir allt vanligare och går ner i åldrarna. Var femte niondeklassare lever under hederskulturens stövelklack. Detta pratar våra politiker helst tyst om. Att röra om i den grytan vore att misshaga alltför många väljare.

Vi är en ung stad. Men hur behandlar vi det dyraste vi har? I rankingen över Sveriges bästa skolkommun hamnar Malmö på en vanhedrande 245:e plats. Det finns skolor där över hälften av lärarna saknar legitimation och två av tre barn inte klarar gymnasiebehörighet. När familjer med jobb hör sånt där så tar de ett lån och flyttar. Till Svedala, Lomma eller Vellinge. Varsomhelst där skolorna fungerar bättre. Där ens dotter löper mindre risk att bli kallad hora och där ens grabb inte behöver oroa sig över att bli rånad.

Men vi har en fantastisk stad. Parkerna, strandbadet, gågatan och Möllevångens charmiga ölhak. Kärleken till Malmö FF svetsar oss samman. Så välkommen! studera på vårt universitet, pendla hit för att jobba eller besök oss när volleybollnäten är uppe och kläderna har åkt av.

Men för allt i världen, gör inte som vi har gjort.

Mordet på 12-åringen. Lars Åberg om kombinationen av individens och samhällets ansvar

Lars Åberg, journalist, författare och flitig debattör om ett Sverige i förändring.

Efter mordet på den tolvåriga flickan i Botkyrka sägs nu samma sak som uttalats efter så många tidigare våldsdåd: ”det är ett misslyckande för samhället”.

Detta kan låta som om en djupare insikt har nåtts, men om inte yttrandet förklaras närmare förblir det grunt och till intet förpliktigande. På vilket sätt? Varför? Vad avses med ”samhället”? Hur hade samhället kunnat förhindra det här mordet?

En rimlig utgångspunkt är att samhällen formas av människor och att de problem som uppstår kan kopplas till människors beteenden, värderingar och beslut. Den som skjuter en tolvårig flicka kan kanske beskrivas som en misslyckad människa, men är det samhällets fel att han fattar ett sådant katastrofalt beslut?
I Sverige finns en utbredd föreställning – i politiken, medierna, akademin, hos myndigheterna – om att människor är offer för omständigheter de inte riktigt bestämmer över. Individen kan då fråntas åtminstone delar av ansvaret för sina handlingar samtidigt som ett destruktivt agerande förklaras med strukturella problem.

Etablerad principlöshet
”Jag har vissa principer, men om ni inte gillar dem har jag andra”. Ungefär så formulerade Groucho Marx principlösheten och den utgör i dag ett etablerat förhållningssätt i svensk offentlighet och myndighetsutövning.

Här har det under de senaste decennierna uppstått en lite märklig kluvenhet i synen på människans autonomi. För samtidigt som hon kan vara ett offer för samhällets misslyckande, förväntas hon fatta beslut i en mängd frågor där de med politiskt ansvar eller professionell kunskap inte längre vill verka alltför principfasta. Utrymmet för kompromisser har ökat och det märks tydligast när lagar stiftas som man inte behöver följa eftersom konsekvenserna uteblir.

Ett exempel på delegeringen av ansvar från politiken via myndigheterna till individen är hanteringen av pandemin.
Det som Folkhälsomyndighetens framfört och rekommenderat har ofta låtit svårbegripligt och motsägelsefullt, men det centrala har varit att människor själva måste få bestämma hur de beter sig.
Trots att det rått, och fortfarande råder, inreseförbud från många länder utanför EU har flyg från en rad städer i Asien och Afrika landat på Arlanda under hela våren och sommaren. Ungefär varannan dag har man kunnat flyga till Sverige från Doha i Qatar och Minsk i Vitryssland, och bara under juni och juli landade tjugo plan från Addis Abeba i Etiopien.
Läser man regeringens och UD:s hemsidor upptäcker man att inreseförbudet och ”avrådan från icke nödvändiga resor” rymmer så många undantag att Groucho Marx skulle ha haft material till en uppföljare.

Än värre med brottsligheten
Att regler kan negligeras och gränser passeras utan påföljd har blivit än mer uppenbart när det handlar om brottslighet. Lagar skärps visserligen och fängelser byggs ut, men människor och verksamheter fortsätter att drabbas och kriminaliteten har, enligt polisens sammanställningar, blivit alltmer systemhotande. Dess drag av obeveklighet, oförsonlighet och obarmhärtighet tycks förstärkas; staten, som ska vara medborgarnas yttersta skydd, har inte längre kontrollen.

Under välfärdsstatens uppbyggnad var Sverige tämligen välplanerat och överskådligt. Nu har principer bytts ut och blivit öppna för förhandling. Det är svårt att inte se kopplingen mellan den brottslighet som flyttat in i landet och de senaste decenniernas oaktsamma och inhumana migrationspolitik, som gynnat ekonomiska migranter på bekostnad av flyktingar, män på bekostnad av kvinnor och tillfälliga lagar, parallellsamhällen och en underjordisk ekonomi på bekostnad av en ansvarsfull integrationspolitik.

Tolerans ersatte solidaritet
Allt detta har ägt rum under en period då tolerans har ersatt solidaritet som ett slags nationell överideologi. Med betoningen av mångfald som centralt värde i statens och kommunernas verksamheter har viljan att ta ställning i värderingsfrågor minskat. Det mesta kan därför accepteras och ifrågasättanden avfärdas som diskriminerande.

Om samhället utgörs av alla oss som bor här är det emellertid inte korrekt att påstå att vi alla har misslyckats. De flesta lever ju tvärtom på ett sådant sätt att samhället faktiskt kan fungera och ansluter sig förmodligen också till Kamomillalagen sådan den formuleras av överkonstapel Bastian i barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:

”Man ska aldrig plåga andra/Man ska alltid bjuda till/Men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Naturligtvis bör man få bestämma så mycket som möjligt när det gäller ens eget liv, men det finns alltid en konflikt mellan individens och samhällets behov. Toleransens innehåll och begränsningar behöver diskuteras. Vilka principer är så viktiga att de inte kan förhandlas bort? Politikens och myndigheternas ansvar för utvecklingen har alltför ofta lösts upp på ett sätt som gjort att Sverige blivit landet där vad som helst kan hända.

Kan Varberg leva upp till benämningen Fredsstad?

Skärmdump från Hallands Nyheter. Varbergsfamiljen El Raai har förlorat släktingar i explosionen i Beiruts hamn. Frågan måste ställas: Finns det förråd av militära sprängmedel och vapen i Varbergs hamn?


Av Bengt Johansson • 2020-08-05

Den förfärliga explosionen i Beiruts hamn har kostat mer än 100 människor livet och upp emot 250.000 sägs ha blivit hemlösa. En enorm tragedi i ett land som redan är hårt prövat av krig, invasioner och global maktpolitik. Enligt SVT-nyheterna idag 5/8 var lagret känt av olika höga ämbetsmän och varningar har kommit men lämnats utan åtgärd.

Varberg har gamla anor som fredsstad. På en internationell fredskonferens som ägde rum i staden 1915, lades grunden till det som kom att bli NF-nationernas Förbund som senare omvandlades till FN.

En anledning till att fredskonferensen hölls i Varberg är att staden då hade en aktiv fredsförening.

Varberg – en stad med fredsanor. Här är standaret för den mycket aktiva fredsföreningen i Varberg som bildades 1913.


1997 hade staden besök av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, delvis för att hedra minnet av Fredskonferensen 1915.

år 2015 utropades till fredsåret i Varberg. Ett sätt att uppmärksamma fredskonferensen 100 år tidigare. Under Varberg Calling for Peace anordnades diverse tillställningar i staden, allt från brinnande fredstunnor på torget, till föredrag och mingel med högdjuren i Varbergs Arena.

Många högtravande ord uttalades till stöd för fred i vår tid.
Men de högtravande orden och stolta fredsdeklarationerna stämmer inte med stadens handlingar och praktik.

Varbergs hamn är en stor utskeppningshamn för krigsmateriel. Detta vet man. En ny fredsgrupp startades som ansåg att frågan om krigsmaterielexport från hamnen borde bli en valfråga 2018.

Frågan om vad och hur mycket militära sprängämnen och vapen som skeppas ut från hamnen är förstås hemligstämplat.

De politiska partierna i Varberg vill inte ta i frågan. De uttalat borgerliga partierna har inget att invända alls. För dem är det business as usual som är viktigt.

Men även S agerar undflyende och pekar på att vapenexport inte är en kommunal fråga. Då lokala tidningen Hallands nyheter i en intervju påminde Jana Nilsson, sossarnas starke man om att kommunen har möjligheter att påverka vad som skeppas ut och in i hamnen, ville han inte ta mer i frågan.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger sig vara emot vapenexport men inte heller dessa två partier har varit intresserade av att driva frågan eller göra aktivt motstånd mot vapenexporten. Alla gömmer huvudet i sanden.

2016 belades den panamaregistrerade turkiska båten Whiskey Trio med så kallat nyttjandeförbud vid kaj i Varbergs hamn. Anledningen var en rad missförhållanden ombord. Fartyget som anlänt från Sheernes i Storbritannien hade explosiva varor i lasten. Dessa visade sig enligt uppgifter vara militärt materiel, både sprängämnen och vapen av typen MK36. Slutmålet skulle enligt uppgifter vara Jemen och Oman på Arabiska halvön. I Varberg var det Magnusson Shipping som var den lokala agenten för fartyget. Varbergarna fick veta att det fanns risk för explosion.

Frågorna hopar sig. Hur kan varbergarna veta att det inte också i Varberg finns lager av militära sprängämnen och/eller vapen? Tystnaden är ju total och elitens partier och höga tjänstemän tar i första hand hänsyn till näringslivets krav på tystnad kring deras affärer.

Några krav är rimliga att ställa:
• Varberg borde genast upphöra med att låta vapenexport passera hamnen. Det är en enkelt och grundläggande krav om man utan att skämmas vill fortsätta lansera staden som en fredsstad.

• Avbolagisera Varbergs hamnar. Den demokratiska aspekten och möjligheterna till insyn är centrala.

• Varbergsborna ska inte behöva komma i närheten av att riskera det som nu har hänt i Beiruts hamn. Varbergsfamiljen El Raai håller säkert med om det.

• Lägg alla papper på bordet om huruvida det finns lager av militära vapen och sprängmedel i Varbergs hamn.

Vänsterpartiets Ali Esbati relativiserar mordet på den 12-åriga flickan i Botkyrka

En tolvårig flicka blev mördad natten till söndagen i Botkyrka. I en uppgörelse mellan gängkriminella som själva använder tunga vapen och skyddsvästar, upphörde livet för en ung flicka.

Det har skrivits mycket om detta och politiker som inrikesminister Mikael Damberg har på sedvanligt sätt gråtit krokodiltårar i media. Men detta mord är inte det första och tyvärr inte det sista i ett Sverige där de organiserade kriminella gängen tar alltmer plats.

Detta inlägg ska istället handla om skillnaden mellan den gamla sortens socialister och de som idag kallar sig vänster. Som till exempel Vänsterparties riksdagsman Ali Esbati som på ett skrämmande världsfrånvänt sätt lyckas relativisera mordet och lyfta bort skuld från gärningsmännen. Läs nedanstående skärmdumpar och döm själva


Av Bengt Johansson • 2020-08-04

Vi börjar med att publicera en text som är skriven av Ewy Gahnström. Hon är förskollärare och före detta kommunalråd i Uddevalla. Hon var tidigare medlem i Vänsterpartiet men har lämnat partiet, inte minst på grund av behandlingen av Amineh Kakabaveh och V:s inställning i frågan om hedersrelaterat förtryck.

Denna bild och text publicerade Ewy Gahnström på sin facebook idag den 4 augusti 2020. Mycket till följd av mordet i Botkyrka.


Ovanstående text ställer jag mig bakom. Att återgå till den tidiga arbetarrörelsens ideal och moraluppfattningar är idag kanske viktigare än på mycket länge. Om detta ska jag återkomma, gällande parallellesamhällen och ett svenskt civilsamhälle som drar sig tillbaka på många ställen i landet och i det maktvacuum som uppstår, tar istället kriminella gäng eller politisk islamism över. De stora förlorarna på kort sikt är naturligvis alla de människor som bor i dessa områden, som får sina liv beskurna, där tystnad och rädsla för repressalier alltmer blir vardag. På sikt förlorar vi alla på denna utveckling och arbetarklassens nödvändiga organisering för motstånd mot den vansinniga nyliberala politiken och samhällsförstörelsen, försenas och försvåras.
Jag sätter alltså arbetarklassen och klasståndpunkten i centrum för de åtgärder som måste till. Mer om detta i kommande inlägg.

Nu till Ali Esbati. Nedan publicerar vi en skärmdump från hans twitter. Jag tycker att hans inställning talar för sig självt. Han relativiserar mordet på den 12-åriga flickan. Ett resonemang där förövarna blir offer. Genom denna argumentation fullföljer han Vänsterparties linje i sådana frågor, där inte minst V:s rättspolitiska talesperson Linda Snecker snart gjort sig till driftkukku i hela landet genom sina uttalanden som alltid går ut på att det är synd om förövaren. Esbatis och Sneckers uttalanden kring det pågående organiserade gängkriminella våldet i landet avslöjar Vänsterpartiet som ett världsfrånvänt akademikerparti där varje försök att resonera utifrån den verklighet människorna i dessa förorter lever under, smutskastas som högerpolitik och begynnande fascism.

Genom En sådan inställning till arbetarklassen förvandlar Vänsterpartiet vanligt folk till viljelösa objekt, oförmögna till eget handlande och egen moral. Oförmögna till egen organisering och kamp mot högerpolitiken som pågår i landet. En inställning som av alltfler också kategoriseras som ett vaktslående om den omhändertagandeindustri som förutsätter just viljelösa offer. Och intäkter till det hav av olika behandlare som sätts in, eller ännu fler av alla ändlösa projekt vars huvudsyfte aldrig är att komma till roten av problemen.

Vänsterpartiets politik i dessa frågor blir istället ett stöd till ännu mer segregation, ännu fler sönderfallande civilsamhällen, ännu fler kriminella gäng. Och i slutändan, ännu fler döda eller skadade människor. Dessutom genererar en sådan politik ännu fler väljare till högerpartiet SD.
SD och Vänsterpartiet blir på det viset politikens Pigge och Gnidde. De behöver varandra.

Men arbetarklassen är inte betjänt av att bli omhändertagen. Här krävs samling kring klasskraven, arbete, trygghet, bostäder, en skola där barnen faktiskt lär sig något…kort sagt kamp för livsvillkoren och trygghet för barnens framtid.

Det är varken överklassens eller Vänsterpartiets medlemmars bilar (eller Miljpartisternas lådcyklar) som brinner. Det är inte deras trappuppgångar som används till drogförsäljning. Det är inte överklassens barn som skjuts. Det är inte Vänsterpartiets medelklassmedlemmars barn som tvingas gå i förstörda kommunala skolor.

Här är skärmdumpen från Esbatis twitter. Döm själva:

Skärmdump från Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbatis twitter.

Ett rån mot svenska folket – dags för Swexit

Robert Mathiasson, tidigare ordförande för Kommunistiska Partiet ger sin syn på vad den så kallade coronaöverenskommelsen i EU betyder för svenska folket.
Slutsatsen är tydlig: Sverige bör lämna denna rikemansklubb så fort det går.

Om du vill veta vad som är syftet med EU bör du titta på toppmötet i Bryssel. Glöm pratet om en återhämtningsfond efter coronakrisen. Det som nu beslutats i Bryssel är en gigantisk pengaöverföring från skattebetalare i norra Europa som via länder i södra och östra Europa slutligen hamnar i fickorna på främst tyska och franska industrijättar och storbanker.

Det vi bevittnar är ett av världshistoriens största rån. Rånbytet blev 7.700 miljarder kronor. Sverige ska betala 148 miljarder till fonden. Dessutom höjs beskyddaravgiften för svensk del med sex miljarder kronor årligen, till 45 miljarder kronor. Det är tio miljarder mer än vad staten lägger på ekonomisk trygghet vid ålderdom och nästan lika mycket som statens utgifter för rättsväsendet.

Samma politiker som hävdat att det saknas pengar och resurser till att rejält förbättra för Sveriges pensionärer eller ta krafttag mot gängkriminaliteten öppnar nu villigt skattekistan när Bryssel och bankerna ropar efter pengar.

EU är och har alltid varit eliternas och storföretagens politiska projekt. Det gäller inte minst Tysklands och Frankrikes jättar som likt förvuxna gökungar äter övriga ur boet.

De som snackar om att fonden handlar om att svenskarna nu ska betala för en massa lata italienare fattar inte vad det hela handlar om. Den som inte tänker längre gör sig till en nyttig idiot åt EU-eliten, spelar med i mörkläggningen av vad EU-projektet egentligen handlar om.

Italien tillhör EU-projektets verkliga förlorare. Det är ett land i djup kris. 97 procent av de italienska hushållen har kunnat se sina inkomster stagnera eller sjunka efter eurons införande, de som läst på Handelshögskolan kallar det att försöka göra landet konkurrenskraftigt.

Men även ett konkurrenskraftigt land (d v s låglöneland) måste konsumera. Lösningen har varit att låta skuldsättningen skjuta i höjden. I Italien finns en större andel så kallade toxic loans än många andra länder och sedan länge har en italiensk bankkris hängt som ett hotfullt moln över den europeiska kontinenten.

Sedan krisåret 2008 har Italien förlorat nästan sju procent av sin BNP, det största tappet efter Grekland av alla EU-länder. En fjärdedel av den italienska industriproduktionen har slagits ut. Resultatet är en enorm arbetslöshet, en skyhög statsskuld och som sagt en banksektor i kris.

Men det finns även vinnare. Vinnarna är dels de tyska industrijättarna som konkurrerar ut den italienska industrin och dels de franska storbankerna som fullkomligt invaderar Italien.

De franska bankerna har runt 300 miljarder euro investerade i Italien, mer än alla andra EU-länder tillsammans. Inte att undra på att franska presidenten Emmanuel Macron är en av de EU-ledare som ropar på mest pengar.

Det är detta – att rädda euron och det tyska och franska storkapitalet – som toppmötets beslutade storrån handlar om. Som alltid i EU sammanhang kläs eliternas politik in i flufford som solidaritet och gemensamt ansvar.

EU är eliternas sammansvärjning mot folket för att kunna driva en politik som saknar folkligt stöd och råna folk in på bara skinnet. Och de visste vad de ville redan från början!

1988 skrev den ansedda tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg” som vissa länder uppnått ”kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare”.

Även i Sverige var målet med EU och ett kommande svenskt medlemskap klart. Sommaren 1991 förklarade dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar att målet med EG/EU var återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor och sänkta ersättningar till sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Peter Wallenberg, som då var det svenska näringslivets överstepräst, skrev i Dagens Industri den 18 april 1991 att ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Den avlidne Peter Wallenberg ler säkert i sin himmel över det Brysselbeslutade rånet, för det krävs inget snille för att räkna ut vilka samhällssektorer som kommer skäras ner för att betala räkningen.

Krönikan publicerad först i nättidningen Nyheter idag

Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck

Hans Gabrielsson, Postiljon från Borås och stark supporter för Elfsborg

Språk förändras över tid. I denna artikel funderar Hans Gabrielsson över vårt svenska språk. Han menar att det utarmas helt i onödan. Vem tjänar på det? Vem förlorar på att allt sämre behärska hela bredden i sitt modersmål?

I nästa artikel kommer vi att ta upp språket som klassmarkör. Med utgångspunkt från en text av barnboksförfattaren Sven Wernström.

Du som läser dessa artiklar, kommentera gärna, lägg dig i. Om du har egen artikel tar vi gärna emot den. Skicka till
info@samtid-framtid.org


Av Hans Gabrielsson • 2020-07-12

Några tankar om språk på nattkröken. (Varning: detta blev en lång text. För lång, tycker nog de flesta. För dem finns alltid alternativet att låta bli att läsa.)

Det finns ord och uttryck som det tycks mig att de flesta inte kan stava till nuförtiden. Ett sådant är ”till brädden”. Ja, det stavas så – inte ”till bredden”. En brädd är överkanten på ett kärl. Att man fyller något till brädden betyder alltså att man fyller det ända upp till kanten.

Detta är bara ett exempel. Det språkliga förfallet går fort nu. Ja, språket har alltid förändrats; ja, folk har alltid stavat fel; ja, mycket av det som är rätt nu var helt fel för hundra år sedan. Allt det är sant. Men förändringarna har aldrig gått så fort som de gör nu.

Det är sant att extremt vanliga ord som ”ni” och ”på” har fått sin moderna form genom att folk en gång i tiden har delat upp uttryck på fel ställen. ”Ni” kommer från meningar som ”ären I” och ”haven I”, där n:et har uppfattats höra ihop med ”I”. Likaledes har ”på” uppstått ur ”upp å”. ”Å” är alltså den gamla formen. Därför heter det ”å andra sidan” och inte ”och andra sidan”, som många tycks tro.

Den stora skillnaden nu är att även de stora dagstidningarna i dag innehåller en hel del språkliga fel. Det gjorde de inte för bara tio år sedan. Förr i tiden kunde man läsa en dagstidning och vara ganska säker på ett det som stod där var avfattat på korrekt svenska. Det kan man inte längre.

Med de sociala mediernas framväxt har också gemene man kommit att publicera sig på ett sätt som aldrig förekommit tidigare. För trettio år sedan gav de flesta icke-professionella språkbrukare inte offentlighet åt sina skriverier, utöver någon enstaka lapp i tvättstugan eller liknande. I dag möter vi dem så fort vi går in på något socialt medium, utlåtande sig över allt mellan himmel och jord på sin ofta allt annat än felfria prosa.

Det är helt enkelt så att vi aldrig tidigare har läst så mycket dålig svenska som vi gör nu. Förr var nästan all text vi läste tryckt i böcker och tidningar som var noggrant korrekturlästa innan de gick i tryck. Den typen av pålitliga språkliga likare utgör en allt mindre del av vår totala konsumtion av skriven text, och det inverkar uppenbarligen menligt på allmänhetens språkbehandling.

Nu är det inte bara stavningen av enstaka ord som påverkas. Ungdomars ordförråd utarmas mer och mer för varje år som går. Det finns undersökningar som med all önskvärd tydlighet visar detta. För övrigt räcker det att betrakta den löjligt låga nivån på Högskoleprovets ordkunskapsdel för att förvissa sig om den saken.

En vanlig uppfattning är att svenska språket är ”ordfattigt”. Många av dem som torgför denna idé verkar emellertid inte ha gjort några större ansträngningar för att tillägna sig den överdådiga ordskatt som vårt språk rymmer. Svenskan har färre ord än engelskan; det är sant. Något annat hade också varit förvånande med tanke på hur många fler människor som talar engelska – och framförallt i hur många fler länder det talas. Många ord som ingår i engelskans ordförråd är ju sådana som bara används i delar av det engelska språkområdet.

Men svenskan har fullt tillräckligt med ord för att uttrycka det vi vill ha sagt om vi bara anstränger oss lite för att utveckla vår svenska, snarare än att förfalla till den andefattiga svengelska som i dag översvämmar det offentliga samtalet med tanketomma floskler från US-amerikansk trivialkultur.

För den engelska som svenskar i allmänhet strävar efter att efterlikna är ju den amerikanska varianten, som för mig helt enkelt framstår som en torftigare, blodfattigare version av den rikare brittiska engelskan. Ungefär på samma sätt som hela USA för mig alltid har känts lite som en plastigare version av England.

Lite extra ironiskt blir det då när människor som inte tycker att svenskan räcker till för att uttrycka alla deras magnifika tankar gör vad de kan för att dränera vårt språk på den rikedom som det hittills rymt.

Låt mig ta ett par exempel. Förr tillbringade man tid och spenderade pengar. Numera spenderar folk båda delarna – efter mönster från engelskan, förstås. Se, där försvann ”tillbringa” ur språket. Blev svenskan ett rikare språk av det? Nuförtiden säger folk hela tiden ”när det kommer till” – ett översättningslån av ”when it comes to” – där man tidigare sa ”när det gäller”, ”i fråga om”, ”vad beträffar” med flera likabetydande uttryck som alla bidrog till ett varierat språk. (Det påminner för övrigt en del om hur borgarna gör allt för att utarma den offentliga sektorn för att sedan, när förslag om privatiseringar ska läggas fram, kunna peka på hur illa all offentlig vård och utbildning fungerar.)

Ersätt tre-fyra svenska ord med ett enda ord hämtat från engelskan; stryk alla ord som klingar det allra minsta ålderdomligt; plocka de vackraste fjädrarna ur den svenska språkdräkten. Sedan kan vi alla konstatera att svenskan är ett fattigt språk och övergå till att uttrycka oss på engelska. För engelskan har ju så många fler ord …

Banaliteter och truismer kan ju låta lite mer djupsinniga på ett språk som man inte behärskar fullt ut. Som när andra klassens artister tycker att de måste sjunga på engelska för att det låter så ”töntigt” att sjunga på svenska. Men vet du vad? Om du hade kunnat engelska ordentligt, hade du kanske hört att det du sjunger låter precis lika töntigt på det språket.

Svenskan ordfattig? Vilket infamt påstående! Om vi utnyttjar det ordförråd som den erbjuder, innehåller den alla de verktyg som vi behöver för att klä även de mest intrikata tankar i ord. Dög svenskan åt Strindberg och Lagerlöf, duger den nog åt bloggare och B-kändisar också.

Vårt svenska språk rymmer en enorm rikedom på ord och uttryck. Det är ett urgammalt kulturspråk som vi borde vara stolta över och vårda i stället för att rapa upp klyschor från amerikansk skräpkultur som om det mest fördummade folket på jordklotet skulle vara någonting värt att efterlikna.

Svett, tårar och låg lön

Ingemar Ericsson, omsorgsarbetare och fackligt aktiv saknar vettiga sommarpratare av människor från de flestas verklighet.

Håller du med?

Undersköterska skriver i Hallands Nyheter om sitt jobb och och sin tillvaro. Vanliga människor med vanliga jobb har ca 5% av mediautrymmet, trots att de är folkets majoritet.

Av Ingemar Ericsson • 2020-07-04

En känslosam och bra artikel av en undersköterska i lokaltidningen Hallands Nyheter. Det är ju den här typen av rapport från verkligheten, från oss arbetare på golvet, som man skulle vilja höra i sommarprat i radion. Men det får vi inte.

I dessa tider vill arbetsköparen att vi ska utföra extra moment i arbetet.
Vi bär t. ex. visir, även om smitta inte finns, vi spritar utrymmen med mera.
Om arbetsköparen vill ha extra moment utförda, ska naturligtvis arbetsköparen betala ett pris för detta. Vi säljer vår arbetskraft, vi arbetar inte gratis.

I Västra Götaland får vårdarbetare 500 kr extra per pass om de jobbar med coronapatienter. Ett lågt pris med tanke på det tyngre arbete det innebär.
Ett mer rimligt pris borde vara att vi får 500 kr mer per pass när vi inte jobbar med coronapatienter, men ändå har ökad arbetsbelastning, och 2000 kr mer per pass för dem som jobbar med coronapatienter.

Det är viktigt att den ekonomiska relationen är tydlig. Arbetsgivare, är ett begrepp som gör relationen luddig, och gör det lättare för arbetsköparen att lägga på extramoment som de då inte betalar för.

Arbetare har inga vithetsprivilegier

Kalle Strandberg, elektriker som bor i Lund, har reagerat starkt på bl. a. Bilan Osmans skriverier om rasism i Sverige. (Länk hittar du i texten.)
Tvärtom hävdar Strandberg att förtrycket i första hand är klassbundet och att Bilan Osman är rent pigmenthysterisk när hon på twitter skriver att: ”För var dag som går så pallar jag inte med vita människor.”

Kalle Strandberg, elektriker boende i Lund reagerar på Bilan Osmans påståenden om strukturell rasism i Sverige.

Den svarta människorättsaktivisten Booker T Washington sade vid förra sekelskiftet: ”Det finns en särskild klass av problemlösare i rasfrågor som inte vill att patienten ska bli bättre”.

Han syftade på de oftast välbeställda debattörer, som livnär sig på rasismen och därför inte vill att den ska upphöra.
I Expressen försvarar Expo-journalisten Bilan Osman Black lives matter-demonstrationerna i Sverige:
https://www.expressen.se/kultur/sverige-har-varit-vithetens-hogborg/
Osman tar därmed det hela ett steg längre än de som Washington kritiserar, hon livnär sig på ett problem som inte finns.

Det är en rörig text Bilan Osman presterat, och det svingas hej vilt. Den svenska vetenskapsmannen Carl von Linné beskylls, utan belägg, för att vara rasismens stamfader. Det rasbiologiska institutet, som avvecklades på 50-talet, utgör i Bilan Osmans värld ett bevis för att Sverige är rasistiskt idag. Det enda exemplet som inte har 70 år på nacken i Osmans text är ett löst påstående om att ”Det är i Sverige minoriteter inte får tillträde till arbets- och bostadsmarknaden”.

Det är en rätt tunn argumentation för att försvara stora folksamlingar mitt i en pandemi, som dessutom på flera håll urartat till ren vandalism. Om detta skriver inte Bilan Osman, så man får utgå från att det inte bekommer henne.
Att invandrare i Sverige skulle diskrimineras på arbetsmarknaden är snömos. Regeringens långtidsutredning från 2015 visar till och med på motsatsen: utrikesfödda har större möjlighet än inrikesfödda att få ett jobb som kräver högskoleexamen om de har samma färdighetsnivå. Att arbetslösheten är högre bland utrikesfödda beror inte på hudfärg, utan på färdighetsnivå. Oftast bristande språkkunskaper och utbildning.

Sverige är inte strukturellt rasistiskt. Om man ska tala om strukturer så är Sverige snarare strukturellt antirasistiskt. Migranter får i många kommuner gå före i bostadskön. Asylmigranter har rätt till akut tandvård för 50 kr, ingrepp som svenskar får betala dyrt för. Bilan Osman väljer att inte nämna allt som det svenska samhället bjuder på.
Det skulle rubba hennes ras-diskurs och därmed riskera hennes försörjning. Istället skriver hon om problem som inte finns och hävdar att det pågår rasprofilering i Sverige 2020.

Men arbetare i Sverige har inga vithetsprivilegier.
• Det är LO-arbetare som dör på jobbet. De senaste tre åren har ungefär en per vecka fått sätta livet till i arbetsplatsolyckor.
• Sverige håller på att bygga ett berg av fattigpensionärer. Däribland svenskar som jobbat hela livet och får söka bidrag och allmosor för att klara sig på livets höst.
• Med pandemin står vi inför en arbetslöshetskris som drabbar vitt och brett utan hänsyn till hudfärg.

Det handlar om klass. Ett begrepp som inte existerar för Bilan Osman. Som del av den politiska gräddan har hon mer gemensamt med den bleka medelklassen i Sverige än med den mördade amerikanen George Floyd.

Att Sverige inte är strukturellt rasistiskt betyder inte en frånvaro av enskilda rasister. Det sker hatbrott med rasistiska förtecken och det finns, om än marginaliserade, rasistiska organisationer i vårt land. Mot brottsligheten finns lagstiftning.

Hets mot folkgrupp förekommer i sociala medier, men blir sällan föremål för rättslig granskning. Följande twitter från Bilan Osman är ett exempel på den rasism hon beskyller andra för: ”för var dag som går så pallar jag inte med vita människor”.

Karl Strandberg
Malmölistan

Kamp mot hedersförtryck, en kamp för frigörelse

En debattartikel om hedersförtryck skriven av Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK-Föreningen Varken hora eller kuvad, tillsammans med Sonja Persson, Borås, Cecilia Löfgren, Borås, Ewy Gahnström, Uddevalla och Lara Johansson, Göteborg.

Samtid-Framtid stödjer VHEK i arbetet mot hedersförtryck.

Arbetarrörelsen i Sverige har slagits för demokrati, jämställdhet , vettiga levnadsvillkor och människovärde. Syftet är frihet och trygghet. Hur ska det ökande hedersförtrycket bekämpas?

I P4 Sjuhärad kunde vi för en tid sedan höra om hur män agerade moralpoliser under en föreläsning om hedersrelaterat våld och förtryck på Hässlehus i Borås. Polisen har fått signaler om att männen är där för att titta, kontrollera och hindra kvinnor att delta på föreläsningen och för att kolla upp vilka som är där. En del av dem är kända i kriminella kretsar.

Borås stad har släppt en lägesrapport över Norrby. I rapporten sägs att stadsdelen påverkas av olika nätverk som är kriminella, etniska och religiösa, samt klansamhällen. Den negativa utvecklingen har förstärkts under perioden. Trångboddheten har under de senaste åren ökat med nära 400 personer, det är den stadsdel där inkomsterna är lägst i hela kommunen och som också har den största arbetslösheten.

En stor andel av de boende är personer med utländsk bakgrund och integrationen är till stor del misslyckad. Enligt rapporten har också koranskolan ett starkt grepp över unga och på skolorna finns en otillbörlig påverkan på elever som bryter mot hedersnormer. I området förekommer öppen droghandel, tystnadskultur och ungdomsgäng som förstör, hotar och misshandlar.

I Varken hora eller kuvads (VHEK) egna skolenkäter och på länsstyrelsen i Östergötlands hemsida kan man läsa om hedersförtryck och våld. Hedersvåldet grundar sig i en hederskultur som i sin kontroll av barn och ungas frihet och sexualitet börjar redan i förskoleåldern.

I våra kontakter med personal i Borås har de berättat att på förskolan kan du möta en femårig pojke som kontrollerar sin syster, redan här börjar normerna grundläggas.

I förskoleklassen har du en flicka som busar och leker med både flickor och pojkar och är med och spelar fotboll. I första klass vill hon inte sitta jämte en pojke, hon är inte längre med i buslekarna på rasterna.

När förskoleklassen går till badhuset hålls en del flickor hemma. En flicka drar av sig slöjan, ruskar på huvudet och säger trotsigt att jag får göra så, men är väldigt noga med att den sitter på när hon hämtas på eftermiddagen.

Från VHEK:s rapporter beskrivs att ju äldre flickorna blir desto hårdare kontrolleras de. De får inte klä sig som de vill, inte delta i all undervisning, till exempel idrott, sex och samlevnad, inte välja sina vänner, får ta ett stort ansvar hemma. Och för en del slutar det med tvångsäktenskap. Även pojkar drabbas. De tvingas kontrollera sina systrar, de förväntas gifta sig med den partner som familjen utser.

Allt detta händer barn och unga nu. Det är inte alltid fråga om våld utan om alla dessa inskränkningar i vardagen som omöjliggör en frihet att välja det liv man vill. Just därför måste hedersrelaterat våld och förtryck angripas på ett annat sätt.

VHEK:s skolenkäter visar också att de ungdomar som lever under hedersnormer också har en lägre tilltro till att skola, socialtjänst och övriga samhället förstår deras problem. Det är därför viktigt att kunskap om hedersförtryckets särdrag sprids till den personal och de vuxna som ungdomarna möter i sin vardag.

Det liberala kravet på ett fritt skolval har möjliggjort friskolor där barn med utländsk bakgrund fostras in i en syn på kvinnor som mindre värda. Sverige har förlorat många år i kampen mot hedersförtrycket.

För många har problematiken varit svår att förstå. Men i grunden är den enkel. Alla människor ska ha lika rättigheter. Kampen mot hedersförtryck är en kamp för frigörelse. Det behövs utbildningsinsatser för politiker, skolor, skolpersonal, föräldrar, SFI med mera.

För att komma till rätta med det här måste det tas ett helhetsgrepp. Inga fler nyanlända får placeras i utsatta områden, kvarterspoliser ska tillsättas, vara ständigt närvarande och de ska jobba tillsammans med alla de goda krafter som också finns.

Arbetet mot hedersförtrycket måste börja redan i förskolan och skolan. Föreningar och samfund som rättfärdigar hedersförtryck ska inte ges offentliga bidrag. Religiösa skolor ska stoppas.

Heja Sverige! Hela Sverige!

Detta inlägg har tidigare publicerats på Maria Jarlsdotters blogg.
http://mariajarlsdotter.blogspot.com/2020/06/heja-sverige.html#more

Hon ställer viktiga frågor om landets utveckling mot större otrygghet och segregation. Vill vi verkligen ha denna utveckling? Och vad ska vi göra åt det?

För cirka ett år sedan, juni 2019, sade Maria Jarlsdotter upp sig i protest mot de nedskärningar som hon skulle vara tvingad att genomföra för att få ihop budget. Hon valde att gå i pension ett år tidigare än beräknat. Maria var då rektor på Malmö latin, en gymnasieskola i centrala Malmö.

Vi är många som älskar Sverige och tycker att det är det bästa landet att leva i. Vi vill att det skall fortsätta att vara så.

Vi vill att det skall vara tryggt för våra barn, demokratiskt och jämställt.

Vi vill att våra barn skall få uppleva glädjen i att få lära sig saker, att växa och utvecklas med sin kunskap.

Ibland har vi en dröm om hur det var förr när samhället var så oproblematiskt att vi inte behövde låsa dörren, när våra barn själva kunde traska till skolan, när fröken var en trygghet och en auktoritet, någon vi litade på och såg upp till. När den närmsta skolan var lika bra som alla andra och kunde utgöra en möjlighet till klassresor.

Det är faktiskt inte så länge sedan det var ungefär så. Ca 30 år för att vara noggrann. Visst fanns det skolor även då, med klasser och lärare av varierande kvalitet, visst fanns det en stelbenthet i frånvaron av alternativ och en del barn hade säkert mått bättre av att gå i en annan typ av skola än den som tillhandahölls. Men i stort var den bra och trygg.

Det skapades också alternativ allteftersom, Montessori, Waldorf, föräldrakooperativ, personalkooperativ och andra stiftelser som fortfarande driver skolor.

Sedan vet vi vad som hände, vi fick världens mest marknadslojala skolsystem. Jag tänkte inte uppehålla mig kring det.

Det jag funderar över är vad de här förändringarna har för inverkan på samhället i stort och för vår känsla av att kunna känna oss trygga. Det finns mycket forskning på vilka faktorer som skapar ett tryggt samhälle. Basfunktionerna skall vara uppfyllda, arbete, mat på bordet och bra bostäder. Bra skolor och en generell välfärd är andra. Det här vet vi.

Vi vet också att bra skolor innebär, om inte vaccin, så i alla fall stora möjligheter att förhindra kriminalitet.

Varför går vi då emot större segregation, mer uppdelning i skolor med bra och dåliga förutsättningar, det som vi vet leder till ett mer otryggt samhälle? Ett samhälle som leder till ett “vi och dom” där “vi” måste skydda oss från “dom”.

Det byggs “gated communities i Sverige”, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva uppleva. Istället för att reformera bort problemen bygger vi in oss. Tryggheten blir inom gruppen och den valfrihet vi värnar blir i förlängningen till en ofrihet.

En förklaring till att vi inte riktigt tar till oss det här är att vi värnar grupptillhörighet framför fakta.

– Vi stärker gärna sammanhållningen genom att aktivt särskilja oss från andra. Särskilt gruppstärkande är det att förhålla sig negativt till andra grupper, till exempel genom att undervärdera eller förringa deras insikter. Kommer ny fakta från motståndargrupper är vi extra obenägna att lyssna. Blandade grupper och andra strukturer i samhället kan dämpa tendensen, enligt professor Klintman vid Lunds universitet.

Precis detta upplever jag just nu när det gäller skolan, när fakta i form av statistik blir för besvärlig tar man helt enkelt bort möjligheten till insyn. Det är faktiskt helt obegripligt och gör mig livrädd.

Det här borde inte vara en komplicerad fråga alls. Alla vill ha ett tryggt samhälle. Alla vill ha en så låg kriminalitet som möjligt. Alla vill ha en bra skola. Alla vet att skolan innebär ett samhällsskydd och en beredskap för trygghet och demokrati. Alla vet detta.

Det finns egentligen inget som hindrar Sverige för att återigen gå i den riktningen om vi bara bestämmer oss för det. Tänk om vi kunde utvidga vår tillhörighet till hela samhället istället för till den egna gruppen. Så bra det skulle kunna bli.

Heja Sverige! Hela Sverige!

%d bloggare gillar detta: