Ska slöjan förbjudas i skolan och i förskolan?

DEBATT: Förbud att bära slöja har inget med invandrarfientlighet att göra. Slöjan är i grunden ett kvinnoförtryck och är ett uttryck för värderingar och regler som går ut på att mannen är överordnad kvinnan. I grunden är alltså slöjan en symbol för kvinnoförtryck, ett plagg som bärs för att inte kvinnorna skall väcka begär hos männen.

Vad tycker du? Har Ewy Gahnström rätt?
Skicka in din text och delta i debatten. Skicka till:
samtid-framtid@gmail.com

Du kan också kommentera längst ner i artikeln.

Sjal och slöja sexualiserar barn, gör dem till objekt underordnade mannens makt och strävan att kontrollera det kvinnliga könet.

Ewy Gahnström förskollärare/pensionär.
69 år, bor i Uddevalla.
fd kommunalråd för Vänsterpartiet i Uddevalla. Engagerad i VHEK.

Att diskutera hedersförtryck/våld väcker många känslor. Jag tillhör dom som anser att vi inte skall accepterar uråldriga religiösa och konservativa seder och bruk avsedda att hålla kvinnor i järngrepp. Jag anser inte heller att vi skall accepterar de parallellsamhällen runt om i Sverige där reaktionära män stiftar egna lagar sprungna ur klansamhällen och är byggda på uråldriga religiösa traditioner och sedvänjor. Slöjan är en del av detta förtryck.

Jag är oerhört stolt över arbetarrörelsen och dess partier och kvinnoorganisationer som har kämpat och drivit igenom lagar som skall skydda kvinnor och barn från våld och övergrepp. Lagar som bland annat är baserade på mänskliga rättigheter,kvinnokonvention och barnkonvention med grundläggande värderingar om jämlikhet och jämställdhet, liksom synen på familj och barnuppfostran.

Den svenska lagstiftningen med styrdokument och läroplaner betonar och understryker att förskolan och skolan skall främja jämställdhet mellan könen. Förskolan och skolan har också ett ansvar att säkerställa varje barns frihet och integritet.

Men när man sätter sjal på barn sexualiserar man dem blir objekt och berövas på sin barndom och sin rätt all leva på samma villkor som andra barn. Flickor blir trakasserade och hotade av sina bröder och andra manliga släktingar då de vägrar bära slöja. Jag vet att det förekommer att föräldrar ringer till förskolor och skolor och kontrollerar att slöjorna sitter på.

Förbud att bära slöja har inget med invandrarfientlighet att göra. Slöjan är i grunden ett kvinnoförtryck och är ett uttryck för värderingar och regler som går ut på att mannen är överordnad kvinnan. I grunden är alltså slöjan en symbol för kvinnoförtryck, ett plagg som bärs för att inte kvinnorna skall väcka begär hos männen. Men om nu gubbarna blir så upphetsade så får de väl låta bli att gå ut.

Det kan aldrig bli så att vi skall vara så toleranta att vi tolererar det intoleranta.

I Sverige har alla barn samma rättigheter och inte bara på papperet. Barnen lever här och nu och vi är skyldiga att låta dem få en barndom och ungdomstid utan inflytande från reaktionära gamla religiösa seder och bruk. Vuxna kvinnor får väl själva ta ställning till att bära slöjor men freda barnen.

Ett förbud för flickor och unga kvinnor att bära slöja i förskolan och skolan upp till de är 18 år tycker jag vore bra. Då är det samhället som tar konflikten med familjerna och inte barnen.

Hur försvara yttrandefriheten?

DEBATT: Läkaren och partiledaren för Malmölistan, Nils Littorin vill försvara yttrandefriheten med utgångspunkt från Bard-affären.
Vad tycker du? Har han rätt?

Delta i debatten med din text. Skicka till: samtid-framtid@gmail.com

Av Nils Littorin | 2020-06-18

Avskedandet av Bard får inte skrämma oss till tystnad!

Nils Littorin
Läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Under spanska inkvisitionen betydde en nickning från Tomas de Torquemada att hoppet var ute. Som drottningens inquisidor general var hans makt över folkets själar oinskränkt. Bålet stod redo på Sevillas torg. Där väntade en galen folkmassa som ville se judar, muslimer och andra kättare brinna. En modern version av förföljelsen drar som en mörk skugga över Sverige. Nu är gudlösa hovnarren Alexander Bard i skottgluggen. Om vi inte försvarar hans rätt att twittra är allas vår yttrandefrihet i fara.

Det var inte innehållet i Bards tweet som fick TV4 att sparka honom. I sak var den inte olik Martin Luther Kings tal 1961 om problemen med svartas höga brottslighet: ”We must stop blaming the white man”. Men de moderna inkvisitorerna läste twitter som fan läser Bibeln och placerade Bard i samma fack som NMR – en ”rassejävel” (Nour El Refai). Mot denna beskyllning stod statligt delägda Telia/TV4 inte pall. Sådan är alltjämt kraften i den vänsterliberala elitens desperata kamp för att behålla tolkningsföreträdet.

Nu saknar Bard, med över 100 000 följare på Twitter, varken självförtroende eller resurser för att slå tillbaka. Det är ett privilegium som han delar med den politiska och mediala eliten. Värre är det på arbetsplatserna, där det öronbedövande ljudet av tystnad breder ut sig. Varannan lärare i Sverige vittnar om en tystnadskultur där kritik av ledningen bestraffas. Barnskötare i uppropet #pressatläge berättar om hur cheferna tvingar de anställda att ljuga så att inte föräldrarna får veta hur illa det är. Problem skapat av underbemanning, oro och bråk i barngruppen sopas under mattan. Samtidigt har Facebook tagit fram ett specialdesignat verktyg för att underlätta kväsandet av facklig organisering. Chefen skaffar sig med Facebook Workplace överblick och varnas om vad de anställda chattar om. Ord som uinionize ”organisera” kan blockeras. Storebrorssamhället i George Orwells 1984 känns plötsligt inte längre som en avlägsen dystopi.

Den tidiga arbetarrörelsens hjältar slogs, fängslades och dog för de friheter vi lärt oss ta för givet – rätten att organisera oss, yttrandefrihet och meddelarfrihet. Oavsett om Bards anställningskontrakt omfattas av Lagen om anställningsskydd (LAS) eller inte så är principen om saklig grund för uppsägning viktig. Arbetsgivare ska inte godtyckligt kunna sparka folk som torgför avvikande åsikter. När Annie Lööf (c) med S tysta medgivande nu strimlar LAS är hon självklart medveten om att otryggheten skapar lydnad. Inkvisitionen behöver inte bränna alla kättare. Bara tillräckligt många för att rädslan att förlora jobbet ska sprida sig, så tar sig resten frivilligt på sig en munkavel.

Efter århundraden av krig var syftet med utrensningarna i Spanien att ena landet under en enväldig katolsk monark. För storföretag som Facebook är tystandet av fackliga röster krass ekonomisk – organisering är ett hot mot ägarnas profiter. I skolan kläms lärarnas yttrandefrihet mellan budgetkrav och rektorernas behov av en oskadad skol-image. Tendenserna samverkar med den svenska traditionen. Vi har sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 fostrats i socialdemokratisk samförståndsanda. Konflikter ska lösas genom eftergifter, inte genom kamp. Avlönade fackombudsmän för arbetstagarnas talan, och gör upp med arbetsgivaren bakom lyckta dörrar. Men när dessa klättermöss alltmer sällan tar fighten och istället prioriterar sin egen karriär inom parti, stat och fack står de anställda ensamma och övergivna kvar med mössan i handen. De låter sig tystas. För att travestera den famösa tweeten om Black Lifes matter: Om svenska folket vill att deras liv ska betyda något så får de ta sig i kragen och börja säga ifrån! Inte lita på att någon annan ska försvara deras rättigheter utan göra det själva. Bli frispråkiga hjältar istället för överkörda som självutnämnda offer. Det betyder något!

Varför har det blivit fult att vara nationalist?

Annicka Burman spanar efter en svunnen arbetarrörelse och vänster som var patrioter, älskade sitt land utan borgerlig eller rent fascistisk ideologi. En vänster som också helhjärtat stödde kampen för demokrati och frihet ute i världen, som de internationalister de var.

Annicka Burman, pensionerad barnmorska. Bor i Sundsvall sedan 45 år. Varit medlem i Vänsterpartiet sedan 1998 och haft politiska uppdrag i Sundsvall samt i Region Västernorrland, uteslöts ur partiet 2018 efter politiska meningsskiljaktigheter.
Var med i Malmö FNL-grupp från 1971.

Ordet nationalist används idag ofta som ett skällsord, inte sällan tillsammans med fascist eller nazist.
Nationalism är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser.
En nationalist har en idé om en gemenskap med nationens kultur, historia och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Nationalismen uppkom Europa under 1700-talet och ledde till att det under 1800-talet skapades nationalstater.

Nationalismen kan ha många ansikten och människor som på sin tid stod upp för Vietnams folk mot den amerikanska imperialismen och andra länders kamp mot sina kolonialherrar brukar kallas vänsternationalister.

USA napalmbombar den vietnamesiska befolkningen

Det var också i stor utsträckning vänsternationalister stred på Nej-sidan inför folkomröstningen om ett EU-inträde i mitten av 1990-talet.

Vänsternationalismen har sina rötter i Franska revolutionen med sina viktiga ledord som nationellt självbestämmande, social rättvisa och folksuveränitet. Antiimperialism är omistlig för en vänsternationalist.

Hur har då detta synsätt blivit ”fult” och kommit att förknippas med fascism och nazism?
Fascismen och nazismen har ingen idégemenskap med vänsternationalismen utan kan snarare benämnas chauvinism där de ser den egna nationen som överlägsen andra nationer och de som hänger sig åt detta synsätt är inte främmande för att bekriga andra nationer för att gynna den egna nationen. I sin överlägsenhet har man rätt att ta det man behöver på andra nationers bekostnad.

Nazityskland var en expansiv, imperialistisk nation vars mål var att lägga andra länder under sig för att gynna det tyska folket. Rasgemenskapen var också central i nazityskland, judar kom att utpekas som ansvariga för det umbäranden Tyskland fått utstå i mellankrigstiden och utsattes för en förföljelse och utrotning av sällan skådat slag. Romer råkade ut för samma öde då de sågs som undermänniskor, inte heller för homosexuella eller handikappade var önskvärda i det tredje riket. Kommunister och socialdemokrater förföljdes av ideologiska skäl.

Det fascistiska Italien hade liknande självbild och bedrev erövringskrig i Nordafrika. Fascismen är en elitistisk, auktoritär, korporativistisk underkastelseideologi, man menar att det inte finns någon motsättning mellan arbete och kapital.

Mussolinis plan var att återskapa romarriket. 1935 infriades löftena om territoriell expansion då den italienska armén säkrat herraväldet över Libyen där Mussolini utropade sig som islams beskyddare. Fascismen var till skillnad mot nazismen inte rasistisk eller antisemitisk till sin karaktär men underordnade sig nazismens rasideologi 1940 då man anslöt sig till kriget på Tysklands sida.
Fascismen och nazismen är båda imperialistiska ideologier som strävar efter att utöka sitt territorium.

Under 70- och 80-talen talades det sällan om nationalism, däremot om nationellt oberoende. Hos vänsterrörelsen, i vid bemärkelse, fanns ett starkt engagemang för den internationella solidariteten och den nationella oavhängigheten var ett ledord i solidariteten med de stater som frigjort sig från kolonialt och imperialistiskt förtryck.

Efter kalla krigets slut 1989 började globalismen och nyliberalismen att formera sig på allvar, bland annat genom att eliten började kratta manegen för ett svenskt medlemskap i EU.

1994 genomfördes en folkomröstning om svenskt medlemskap i EU, även i Finland och Norge genomfördes omröstningar samma år. Omröstningen föregicks av en lång kampanj där Ja-sidans ekonomiska muskler var oerhört mycket starkare än Nej-sidans men Nej-sidan hade kulturen och många uppskattade artister på sin sida. Ronny Erikssons ”Jag ska städa i Europa” är ett oförglömligt exempel på kulturkampen mot EU.

Inom nära nog alla partier fanns anhängare av både Ja och Nej till EU, med undantag för Vänsterpartiet som kämpade in i det sista för ett Nej, lika entusiastiska var Folkpartiet för ett Ja.

Nej-sidan hade länge en knapp majoritet bakom sig. Ja-sidans vulgärpropaganda blev mer och mer desperat, billigare mat, slippa pass i Europa, större alkoholransoner vid resa inom EU. En del lovade närapå medelhavsklimat om vi sa ja.
Ja-sidan tog på sig en allvarlig min och talade om fredens Europa, allt medan Balkankriget pågick med aktivt deltagande av EU-länder som Tyskland och Frankrike.
Nej-sidans viktigaste argument handlade om det nationella självbestämmandet, alliansfrihet och neutralitet.

Kort tid före omröstningen trädde Kommunals dåvarande ordförande Lillemor Arvidsson fram och vädjade till Kommunals medlemmar att rösta Ja. Det kan varit det som blev ett dråpslag för ett Nej till EU och Ja-sidan vann med en knapp majoritet.

Därefter etablerades nyliberalismen och globalismen på allvar i Sverige.
Självbestämmandet har därefter successivt urholkats medan allt mer makt förflyttats till EU.
Medlemskapet har bland mycket annat inneburit minskad självförsörjningsgrad, avskaffad krisberedskap och avskaffande av värnpliktsförsvaret.

Åter till nationalismen och nationen Sverige.
Sverige är en gammal nationalstat. Redan under medeltiden började man överge klan- eller ättesamhället..
Sverige som vi känner det idag blev manifest i och med att Gustav Wasa blev kung år 1523.
Sverige hade under lång tid därefter stormaktsambitioner, ambitionerna gick slutligen om intet i och med att man förlorade Finland 1809 och Norge som utan strid fick nationellt självbestämmande 1905.
År 1921 gick svenska folket till allmänna och lika val för första gången, Sverige blev genom detta en parlamentarisk demokrati.

Mitt under den stora depressionen när kampen mellan arbete och kapital stod på sin spets höll Per-Albin Hansson sitt berömda folkhemstal. Välfärdsbygget tog sin början. Arbetarrörelsen var stark, strejker var vardagsmat, kapitalet tvingades till eftergifter och de styrande var hela tiden medvetna om att en rysk utveckling, det vill säga en revolution, även skulle kunna ske i Sverige.

Den ekonomiska eliten har alltid haft ett vidare intresse än nationalstaten och i och med EU-inträdet har det blivit allt mer tydligt att nationen Sveriges gränser och lagar är en hämsko för det internationella kapitalet.

1980-talet blev årtiondet då postmodernism och nyliberalism pö om pö implementeras som överideologi. I England hade man Margaret Thatcher som premiärminister i USA var Ronald Reagan president och Milton Friedman var ekonomins häxmästare. I Sverige läste överklasslynglar Ayn Rand och drömde om en värld där varje människa var en atom som satsade på sig själv och var sin egen lyckas smed.

I Sverige har vi präglats av nyfikenhet och öppenhet inför impulser utifrån och vi har drillats i att vara och känna oss moderna och under 80-talet blev vi till och med postmoderna.
Gamla sanningar och institutioner ifrågasattes, individen kom i allt högre grad att överordnas kollektivet.
Vi strävade efter självförverkligande och sökte våra identiteter. Slagord som ”Träd har rötter, människan har fötter” och ”Wherever I lay my hat that’s my home” eller Mona Sahlins famösa uttalande, ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker” kom i scwung, vi ville inte vara stationära, vi ville bli kosmopoliter.

Billiga flygresor och massturism tog oss till fjärran länder. Nya smaker, ny musik, nya umgängesformer. Många ägnade sig åt cherrypicking och tog hem till synes häftiga bitar av andra kulturer och svensk folkdans började te sig ännu töntigare än den varit tidigare. Och i jämförelse med en pinchobar i Bilbao ter sig en svensk skolmatsalslunch som ganska beige.

Många strävade efter ett liv som liknade den världsvana elitens i en lågbudgetvariant. Dessa anywheres har fått det lite jobbigt under senare år då klimatkrisen hamnat på agendan, det har blivit svårt att ursäkta flygresor kors och tvärs över klotet flera gånger per år. Och resorna blir ju lite meningslösa om vi inte kan berätta om dem.

80-talets maningar om att satsa på oss själva har gjort oss till navelskådande individualister. Ibland, när vi känner behov av att visa oss solidariska blir vi ofta solidariska med en företeelse långt ifrån oss själva. Vi demonstrerar gärna för palestiniers och kurders rätt till nationell oberoende att stå upp för Sverige anses vara ytterst reaktionärt.

Just nu, mitt i en pandemi där myndigheterna gett direktiv om att inte fler än 50 personer får samlas och alltid hålla avstånd till andra människor, passar, företrädelsevis unga människor, på att anordna massdemonstrationer för att visa solidaritet med en svart, amerikansk man som blivit dödad i samband med ett polisingripande. Naturligtvis innebär detta beteende en ökad risk för smittspridning med ökad risk för sjukdom och död för framförallt äldre människor.
Det är lättare att visa solidaritet med en människa på andra sidan jordklotet än med äldre människor i vår närhet. Jag tolkar denna solidaritet som en egotripp.

Med detta vill jag visa att det skett en idéförskjutning de senaste 20-30 åren, en förskjutning som passar den internationella ekonomiska eliten som hand i handske. Under 70- och 80-talen var det en mainstream uppfattning att ställa sig bakom en icke chauvinistisk, antiimperialistisk nationalism.

Ärligt talat begriper jag inte hur de tänker som inte i någon måtta är nationalister.
Inför nationaldagen såg jag en affisch från Feministiskt initiativ som krävde slopande av nationsgränserna och att alla människor har rätt att bo där de vill. MP har en liknande skrivning i sitt partiprogram, ”länder ska inte få välja människor, människor ska ha rätt att välja länder.”
Dessa drömmar är förstås inte genomtänkta som om de genomfördes skulle innebära laglösa territorier.

Vi har blivit utsatta för de små stegens tyranni som nästan osynligt lett fram till en syn på nationen som endast är till gagn för en lika osynlig elit.

Dessa frågor behöver komma upp i ljuset och vi som fortfarande har modet att stå upp för vår nation ska sluta ducka när någon blandar ihop nationalism med totalitära ideologier och fråga hur de har tänkt sig framtiden.

Genom tystnad ger vi SD ytterligare jordmån att växa

Internationell solidaritet går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia och så även genom mitt 55-åriga politiska liv. Stöd till organisationer, befrielserörelser som har slagits för en rättvisare värld/land fritt från utsugning och förtryck.

En spaning om samhällets förfall under nyliberalism, hedersförtryck och ständigt utanförskap.

Ewy Gahnström förskollärare/pensionär.
69 år, bor i Uddevalla.
fd kommunalråd för Vänsterpartiet i Uddevalla. Engagerad i VHEK.

Internationell solidaritet går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia och så även genom mitt 55-åriga politiska liv. Stöd till organisationer, befrielserörelser som har slagits för en rättvisare värld/land fritt från utsugning och förtryck. Stöd till länder där människor valt nya progressiva regeringar med hopp om ett värdigt liv.

Det har också alltid varit självklart att försvara att människor som flyr från krig och förtryck skall på ett organiserat sätt kunna få möjlighet att stanna i Sverige och ha samma rättigheter och skyldigheter. Däremot är jag precis som arbetarrörelsen heller ingen förespråkare för fri invandring eller öppna gränser.

Jag vet nämligen att en annan värld är möjlig där människor kan bo kvar i sina hemländer. Människorna behövs också i kampen där för rättvisa sociala och ekonomiska villkor.

En förutsättning är då att USA omedelbart upphör med sin krigspolitik runt om i världen. En krigspolitik som bombar sönder och samman länder och människor tvingas lämna sina hemländer som varit deras trygghet. Då måste vi också göra upp med och inte tillåta imperialister/kapitalister att roffa åt sig själva, cementera fattigdom, ohälsa och korruption.

Återigen vill jag säga att jag står upp för människors rätt att komma till Sverige och söka asyl. Det är en mänsklig rättighet.

Men jag tar mig rätten att ifrågasätta och kritisera orättfärdiga/ uråldriga seder och bruk som andra människor tar med sig hit till Sverige. Jag tänker på det hedersrelaterade förtrycket där mänskliga rättigheter för kvinnor och barn inte respekteras.

Jag ifrågasätter om det är rimligt att man på CSN, statliga skattepengar, kan resa till Saudiarabien och studera Islam eller att ge kommunala statliga bidrag till sammankomster där salafister föreläser. Jag ifrågasätter och är orolig över de radikala våldsbejakande miljöerna som finns i en del svenska förorter.

Jag tar mig också rätten att tala om de svårigheter det innebär att ta emot många människor från andra länder utan att rimliga förutsättningar finns. Det är också en anledning i min syn på att vi behöver en reglerad invandring.

Vi ser en hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, och höga ohälsotal i dessa segregerade utanförskapsområden. Vi ser människor som bott i Sverige länge och som fortfarande inte talar svenska. Här finns människor som gått flera utbildningar av olika slag men som inte leder till arbete utan är i långvarig arbetslöshet.

Vi ser segregerade förorter men vi får också ta del av hopp, kraft och vilja till integration.

Här har samhället ett stort ansvar och bidra med vissa förutsättningar men människor har också skyldigheter och ett personligt ansvar. Och det är just genom att tiga som vi ger SD ytterligare jordmån att växa i.

Varför är vi så rädda?
Vi är ju de som har de demokratiska och människovärdiga svaren på dessa svåra frågorna.

På jakt efter socialismen i Småland

Mitt landsbygdens Rydaholm i ett socialistiskt Sverige – hur ser det ut?

Ulf Sandberg
Smålands Rydaholm
Obotlig landsbygdsoptimist men också tidigare medlem i VPK och avbytare i riksdagen på Gudrun Schymans tid, går på spaning efter socialismen i Småland

Smålands Rydaholm – ett i många stycken typiskt litet landsbygdssamhälle.
Det ligger på Sydsvenska höglandet mitt i den djupaste Smålandsskogen – i Jönköpings län på gränsen till Kronoberg. Och här bor 1 500 människor.
Utmaningen – att måla upp en bild av detta lilla landsbygdssamhälle i mitt framtida socialistiska Sverige!

Tre mil norrut ligger kommunens centralort, Värnamo – tre mil söderut ligger Växjö, Kronobergs huvudstad. Infrastruktur god med två riksvägar och E4 ett par mil bort. Järnvägen en del av Borås – Kalmar, men SJ-tågen stannar inte här längre. Det gör regiontåget ”Krösatåg”. Trafikerar Värnamo – Alvesta, en av Sveriges stora järnvägsknutar.
Arbetsplatser i form av träindustri, sängtillverkare (ingår i Europas största koncern), trucktillverkning samt offentlig sektor och ett antal små entreprenörer. Många fåmans företag inom lant- och skogsbruk.

Stolt historia och frikyrkobygd
Bygden har en mycket stolt historia – mycket bronsålder och medeltid. Centralort då tack vare sitt strategiska läge – många sjövägar samt vägsystem på åsarna. Traditionell frikyrkobygd där Ebbas KD har 20% av rösterna. Störst sossarna och näst störst SD. Ett ”segregerat” bostadsområde med många somalier. Skjutningar har förekommit kopplat till kriminaliteten i Värnamo.

Framtiden utstakad
Så är de lokala förutsättningarna och framtiden i kapitalismens ålderdom som vi lever i utstakad. En av kapitalismens inneboende förutsättningar är – koncentration. Koncentration av den ekonomiska makten – ett fåtal personer äger mer och mer, bolagen blir större och ett fåtal globala aktörer styr varje bransch. Den politiska makten centraliseras, och det ultimata är en global världsstyrning.
Eftersom allt i ett kapitalistiskt samhälle räknas och värderas i pengar, så är det stora koncentrationer av människor inom begränsade geografiska ytor som är intressanta – alltså lönsamma. Landsbygden och dess innevånare blir för dyra. Särskilt om man ser det ur ett kortsiktigt perspektiv.

Professorn hade rätt
Så visst hade den stockholmske professor Nordström rätt när han för ett par år sedan fastslog att landsbygdens framtid är att bli en ekonomisk skräpzon som bara några få vill bo i.
Den globala utvecklingen talar sitt tydliga språk. Idag bor 55% i städer om 15 år är det 68% och år 2050 75% ! Megastäder, över 10 miljoner, kommer att vara jordens puls och centrum. Sveriges utveckling ser likadan ut. Ett fåtal mycket stora megacentrum, 5-10 mil i omkrets – med lyx i överflöd till ghettoliknande områden kommer att dominera.

Landsbygden har förutsättningarna för samhällsbyggandet
Detta trots det faktum att det inte finns några älvar och vattenkraft i Stockholm, inga gruvor på Hisingen i Göteborg, inga skogar på Möllevången och inga livgivande åkrar i Upsala. Och var om inte på landsbygden sätts alla tusentals miljöovänliga och förfulande vindkraftverk upp ?
Detta är en av kapitalismens många motsägelser som också skapar de återkommande kriserna.

Socknen den socialistiska grundstenen
När folket en gång organiserade riket som skulle bli nationen Sverige så var det socknen och landskapet som var byggstenar. Påhittet län var kungens sätt att bygga egen makt. Nyordningen påbörjades under Gustav II Adolf och Sveriges stormaktstid.
Så en socialistisk socken blir grundstenen – som har mycket stor egen makt inom de nationella regelsystem som beslutats. För självkänsla och historisk identitet så lyfts begreppet Småland fram. Svenskar i Småland boende i Smålands Rydaholm sitter fint.
På sockenplanet är det givet att det röstas på personer. Gärna att civilsamhällets olika aktörer, ex föreningar förordar olika personer.

Civilsamhället och medborgerlig organisering är navet
Grunden för socknen Smålands Rydaholms vardag såväl som utveckling – är byggd kring civilsamhället, den medborgliga organiseringen och arbetsplatserna.
Hur de stora företagen sköts är en nationell angelägenhet. Däremot finns någon form av organisering som garanterar de anställda direkt makt över sin arbetsplats.

Människans frigörelse och medvetenhet
Människor skall frigöras i mitt socialistiska Sverige och Smålands Rydaholm. Det är inte det dagliga slitet i ”Grottekvarnen” eller identitet som ”konsument” som är livets innebörd.
Det kräver ett medvetande om varje persons rättigheter och skyldigheter – gentemot sina medmänniskor i det samhälleliga sammanhang de är en del av.
Den inneboende kreativa förmågan hos oss människor känner inga gränser. Det räcker att vi ser oss omkring, så ser vi vad människor som kommer samman kan åstadkomma. När de ser sig som en individ tillhörande ett kollektiv.
Skapandet av detta är en helt avgörande del i mitt socialistiska Sverige, såväl i stad som på landsbygden.
Vill vi hitta en historisk jämförelse är det bara att se vilken sprängkraft – de levande, okorrupta Folkrörelserna hade och vad de åstadkom. Och vilket språng folkets medvetandegörande tog.

Dagliga varor och tjänster – och lokala aktörer
ICA-affären, ägs inte av en privat entreprenör och är inte ”livegen” som del av en jättekedja – den är flyttad och ligger utmed stretan i samhället, där ligger också den del där privata aktörer erbjuder dagligvaror. Vad som erbjuds beror på årstid. Andra lokala entreprenörer som erbjuder service och varor finns, privata som olika kollektiv och andra organiseringsformer. Fastigheterna i de centrala delarna ägs av socknens medborgare.

Utvecklingsbolag och bank
Utmed stretan ligger också kontoret för det lokala utvecklingsbolaget och den lokala banken. Utvecklingsbolaget har stort ansvar att utveckla den lokala socialismen. Mycket av utemiljö, allmän skötsel sköts av civilsamhället mot ersättning.
Banken är samhällets finansieringscentral – den är understödd av nationell nivå som reglerar eventuella underskott. I uppgifterna ingår att samarbeta med alla lokala entreprenörer samt ha en bild av entreprenörernas behov och att de följer uppsatta regler för skötsel och vinstinvesteringskrav. Privata aktörer har krav att del av vinsten går till investeringar i samhället och till det offentliga. Jord och skog kan vara privatägd med målet att privata inte innehar dominerande ställning.
En viktig uppgift för banken är att göra bygdens lokala handelsbalans.
Här finns också huset som inrymmer Rydaholms ordningscentral. En organisation där polis och civilsamhället samarbetar – även ute på fältet.

I blickfånget
Socken- och Medborgarhuset intar en central plats vid den idag tomma platsen kring nedlagda järnvägsstationen. Detta är socknens politiska centrum. En fråga för ständig diskussion är relationen mellan offentligt och privat ägande. En annan tillämpningen av den nationellt beslutade lönesättningen som utgår från begrepper – Samhällsnyttig.
I blickfånget finns Folkbildnings & kulturhuset. Byggnadens centrala del fylld av folkbildning kring bygden. Olika lokaler där föreningar har kansli och mötesrum samt andra aktivitetslokaler finns.
Offentlig konst – alltid kopplad till bygden på något sätt – möter besökaren överallt. Den levandegörs genom utförlig information.
Dåtid – nutid – framtid förmedlas som ett helt budskap.

Hela människan
I skolorna ingår att se platsen som allas arbetsplats med rättigheter och skyldigheter. Anställda som elever gör även praktik på arbetsplatser.
I Livskvalitéhuset finns hälso-, sjuk- och äldrevården. Det är synen på hela människan som är utgångspunkten. Innevånarnas behov och personalens arbetsmiljö utgör grunden för allt arbete. Alla har en husläkare, äldre möter alltid samma personer.
Infrastrukturen förbättras. Riksvägen byggs ut och järnvägen görs dubbelspårig. De viktiga småvägarna är fortsatt Vägsamfälligheters ansvar, men med planlagt utvecklingsarbete. Elförsörjningen är en nationell fråga.
Så kan framtiden för den dödsdömda landsbygden se ut.

I ett samhälle byggt på devisen – Av var och ens förmåga – till var och en efter behov.

Iraks sista prinsessa har dött

Christer Sfeir
Civilingenjör med över 25 års erfarenhet av att bo och arbeta i MENA-regionen, skriver om hur historien av Syrien och irak hänger ihop med dagens problem.


Hur hänger Syrien, Irak och dagens problem med Hijaz?
Häng med som Aschberg skulle ha sagt!

Prinsessan Badiya Ali

Iraks sista prinsessa avled i lördags i London, 100 år gammal. Hon var kusin till kung Faisal i landet som ”skapades för hans skull” och som jag skrivit om förut om tillblivelsen av Syrien, Irak och Jordanien.

Hijaz, denna mytomspunna provins i arabiska halvön, styrdes av Hashimiterna, en ätt som är i rakt nedstigande led släkt med Profeten.
I början av 1900-talet styrdes Hijaz av al-Sharif Hussein, där Sharif är titeln som visar släktskapet med Profeten. Hussein hjälpte britterna att bekämpa Ottomanerna mot ett löfte om självständighet.
Hans trupper av beduiner tågade in med general Allenby både i Jerusalem och Damaskus runt 1917.

al-Sharif Hussein

Hans son Faisal utropades till Syriens första kung. Han regerade till 1920 men utvisades av fransmännen.
Fransmännen åberopade nämligen 1920 sin del av tårtan som var resultatet av Sykes-Picot avtalet som slöts i hemlighet 1916 mellan Frankrike och Storbritannien.
Faisal flyttade till England och levde rövare med sina engelska bundsförvanter till den grad att de tyckte att han skulle bli kung över det som blev Irak, vilket så skedde 1921.

Resultatet av Sykes-Picotavtalet

Pappa Hussein surade i Hijaz och araberna protesterade. Löftet var ju ett självständigt Syrien och Libanon som styrdes av Faisal.
Engelsmännen, återigen för att blidka massorna, karvade ut en ny stat, kallat Jordanien där Husseins andra son Abdullah fick bli kung. Abdullahs barnbarn är nuvarande kungen av Jordanien, Kung Abdullah II gift med palestinskan Rania, numera drottning.

General Goraud

Araberna blev förda bakom ljuset när stormakterna delade upp regionen i hemlighet redan 1916. Många idag minns med bitterhet facit när fransmännen tågade in i Damaskus 1920 under ledning av generalen Gouraud.
Han gick raka vägen till Umayyad-moskén där korsriddarkrossaren, kurden Saladin ligger begravd (och Johannes döparen men det är en annan historia). Gouraud går fram till graven och säger: ”Saladin, nous voici!” (ung. Vi är tillbaka Saladin).

The rest is history som man säger…

Minsta lilla seger kan betyda allt

Bengt Johansson, tidigare organisationssekreterare och partisekreterare för kommunistiska Partiet, skriver om betydelsen av 1:a maj.

Idag är det 1:a maj. Arbetarnas högtidsdag. Men vad betyder den för människor idag?

Här skulle man kunna berätta om kampen för människovärdet, rösträtten, drägliga bostäder och levnadsvillkor, kampen för demokrati och socialism.

Det ska inte jag göra. Det blir så lätt ett nostalgiskt tillbakablickande till tider då demonstrationstågen fylldes med människor och kamplust. Viljan att visa var styrkan egentligen fanns i samhället. Så sent som på 1980-talet var det fortfarande ganska välfyllda tåg, och människor var också ute i stor utsträckning för att från sidan följa tågen och kanske lyssna på talen.

Idag är gatorna för det mesta tomma. Folk gör andra saker på denna lediga dag. Demonstrationstågen på vänsterkanten blir allt glesare. Slagord och paroller hör oftast inte längre ihop med någon verklig rörelse i arbetarleden för rättmätiga krav i samhället. Hela tillställningen blir istället ett slags nostalgi där fanor smattrar som en påminnelse om svunna tider.

Idag lever vi i ett genomindividualiserat samhälle. Ett samhälle där överheten bit för bit tar tillbaka de smulor som en svunnen socialdemokrati på nåder kunde fördela i samhället genom reformer.
Sedan åtminstone början av 1990-talet ser vi att samhället återigen präglas av allt större klassklyftor.

Arbetarklassen är modstulen och känner sig maktlös. Den kollektiva kraften och självmedvetandet har försvunnit i takt med att klassens organisationer; arbetarpartiet och LO har kapats och styrs av maktfullkomliga byråkrater som gör upp mellan skål och vägg med överheten. Vår klass, som är mer än halva befolkningen, syns inte och finns inte i den offentliga debatten.
Så har tankesmedjan Katalys kunnat visa att mediautrymmet för vanligt folk är endast 5%.

Den vänster som i detta läge borde växa, har istället gjort sig alltmer irrelevant. Dels genom gammal sekterism och dogmatism, där de vackra flosklerna står som spön i backen, men också genom att kapitulera för nyliberalismen.

En kapitulation som tar sig bisarra uttryck i form av identitetspolitik och ett klasslöst förhållningssätt till avgörande frågor som EU-medlemsskapet, nationens betydelse, den lönedumpande och välfärdsförstörande arbetskraftsimporten, migrationspolitiken, etniska enklaver, hedersförtryck med mera.

Det är inte arbetarklassen som övergett vänstern, utan precis tvärtom.

Detta är avgörande faktorer som har lämnat fältet fritt för högerextrema krafter att locka till sig röster från arbetarklassen.

Jag tillhör inte nostalgikerna, inte heller floskelmakarna som med näbbar och klor mässar de gamla sanningarna och misstänksamt vakar över de gamla regalierna, likt överstepräster som inte får bli ifrågasatta. Ni vet, de som talar till och inte med människor.

I Coronans tidevarv blir vi övertydligt påminda om att det är vanligt hederligt arbetande folk som håller igång samhället och den välfärd som ännu finns kvar.
Det ska vi inte glömma igen.

• Vi ska ta fasta på att om vi går hem, så stannar samhället med en gång. Vi ska komma ihåg att det egentligen är vi som har makten i våra händer.
• Vi ska hylla de gula västarna i Frankrike som vecka efter vecka slåss för demokrati och välfärd.
• Vi ska stödja de arbetare i Italien och Spanien som gått i strejk för att det saknas skyddsutrustning mot Coronan.
• Vi ska hylla de arbetare som ockuperat McDonalds i Frankrike då företaget inte ville ställa om produktionen nu i coronatider, till att förse fattiga med mat.

Detta är arbetarrörelse – arbetare i rörelse – för sina och folkets krav.
Det är vad vi behöver.

Vi ska sluta med att se oss själva som offer. Som offer blir vi hjälplösa villebråd för den överhet vars enda drivkraft är att leva gott på vårt arbete. Som offer kan vi inte ta makten, knappt ta över och driva en glasskiosk.

Vi måste räta på ryggarna igen och skapa en ny röd och okorrumperad arbetarrörelse som förmår sätta social rättvisa och socialism på dagordningen. En rörelse som förmår ge människorna hoppet tillbaka.

Det börjar med dig och mig.

Amineh Kakabaveh utmanar nyliberalismen i riksdagsmotion

Amineh Kakabaveh lämnade Vänsterpartiet efter motsättningar främst rörande hedersförtrycket i landet. Hon betecknar sig som riksdagens enda socialistiska ledamot. Nu lägger hon en motion som går tvärs emot den nyliberala politiken som, enligt henne själv samtliga riksdagspartier står bakom på ett eller annat sätt. Motionstexten är lång men vi väljer att publicera den i sin helhet här.

Motion till riksdagen
2019/20:3601
av Amineh Kakabaveh (-)

med anledning av proposition 2019/20:100 2020 års ekonomiska vårproposition

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner förslaget till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen och tillkännager detta för regeringen.

En ekonomisk politik för folket och för framtiden

Följdmotion till 2020 års ekonomiska vårproposition (prop. 2019/20:100) av Amineh Kakabaveh (oberoende socialis­tisk riksdagsledamot)

  1. Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen godkänner förslaget till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen och tillkännager detta för regeringen.

  1. Corona-krisen – början av en ny era i den ekonomiska politiken

Vi står i mitt i vad som förmodligen är den allvarligaste kris som vårt folk och vårt samhälle har mött se­dan andra världskriget. Corona-viruset drar som en stormvind över Sverige, och över värl­den. Den murk­na nyliberala samhällsordningens oduglighet och folkfientlighet kan nu tydligt ses av alla. De ny­liberala dogmerna – om budgetbalans, förbud mot statsstöd, privatiseringar – visar sig, när det verk­ligen gäller, inte kunna försvaras. Vi ser tydligt hur skör och instabil kapitalismen är, inte bara i Sverige, utan över hela världen. Det internationella kapitalets institutioner – EU, IMF, Världsbanken – klarar inte av att hålla systemet under armarna när det blåser. Näringslivet, det privata ka­pi­talet, som om det bara tilläts re­glera sig självt skulle ge oss välstånd och ekonomisk tillväxt, ropar nu på hjälp från det offentliga. Samma näringsliv visar sig inte kunna infria sina för­plik­telser att till­handahålla medicin och sjukvårdsmateriel, och fortsätter samtidigt att dela ut pro­fiter till ä­gar­na. Det som sades vara den närande sektorn visar sig nu vara den tärande. Det som sa­des vara den tärande sektorn visar sig nu vara den bärande. 

När stormen nu drar fram, då avslöjas bluffen. Den nyliberala ekonomiska politiken är inte nöd­vän­dig, det är inte ”den enda vägens politik”. Den politiken står i vägen. Den ska bort, inte bara tillfälligt, under krisen, utan för gott. Nu gäller det att fullständigt och per­ma­nent omorientera den eko­no­miska politiken. Mot full sysselsättning och offensiv väl­färds­politik. Vi ska nu styra Sverige mot målen om arbete, trygghet och bostäder åt alla. 

  1. Fruktan och hopplöshet i Corona-krisens spår

Läget i den svenska ekonomin är mycket dystert. En våg av varsel och konkurser sköljer över landet. Fram till den 29 mars hade under den månaden 36800 personer varslats om uppsägning, vilket är det högsta varsel­tal som Arbetsförmedlingen någonsin sett under en enskild månad. Konkurserna ökade redan i mars med 9 procent, men har redan mer än fördubblats i restaurangbranschen och inom trans­port­nä­ring­en. Konjunkturinstitutet spår att arbets­lös­heten kom­mer att stiga till 8,7 procent i år och ännu högre, till 8,9 procent, nästa år 2021. Regeringen spår i den ekonomiska vårpropositionen att arbetslösheten i år kommer att stiga till 9 procent och förbli på den nivån nästa år 2021. Finans­ministern menar att arbetslösheten kan komma att stiga ännu mer, till omkring 11 procent. Närdet gäller den svenska eko­nomin som helhet, spår Kon­junk­tur­in­sti­tutet att brutto­national­produkten kom­mer att krympa med sex procent under detta kvartal,andra kvar­talet 2020, och med 3,2 procent sett över hela året 2020. Regeringen räknar med ett fall i BNP om 4 procent i år, följt av en åter­hämt­ning 2021 då BNP väntas växa med 3,5 procent. 

Bakom detta torra siffermaterial döljer sig en våg av förtvivlan och otrygghet. Många människors till­varo skakar i sina grundvalar. Det är skrämmande frågor som nu tränger sig på. Har jag något jobb så att jag kan försörja mig och min familj? Får jag någon ersättning om jag blir arbetslös, och i så fall hur länge? Kommer jag att förlora allt om det blir konkurs? Har jag råd att bo kvar?

Krisen hotar att slå sönder familjer, rycka undan tryggheten för tio­tu­sen­tals barn, vars barndom för alltid kommer att präglas av den eko­nomiska käftsmäll som deras för­äldrar nu står inför. Tiotusentals unga, som nu står i begrepp att läm­na gymnasier, högskolor och universitet, kommer inte att kunna slå sig in på en stenhård ar­bets­mark­nad, där arbetsgivare kan välja och vraka mellan ett överflöd av desperata arbetssökande. De som ratas i det urvalet kommer att stå inför en sämre in­komst­ut­veck­ling, inte bara nu, utan under hela sina yrkesliv. 

Man önskar också att man kunde säga att Corona-krisen stötte på ett Sverige som stod väl rustat att möta den. Tyvärr är det närmast motsatsen som är fallet. Redan innan Corona-viruset nådde vårt land hade vi bostadslösa pensionärer och barnfamiljer till följd av den havererade, avreglerade bo­stads­marknaden. Redan före Corona-krisen gick sjukvården på knäna till följd av underbemanning och ned­skärningar. Redan före pandemin hade vi massarbetslöshet, särskilt bland unga och utrikes födda. Redan före pandemin gjordes om­fat­tande besparingar i skolor, förskolor och äldreomsorg runtom i kom­munerna och regionerna. Redan före Corona-kri­sen saknades mediciner på de pri­vatiserade apo­teken. Redan före smittspridningen var pension­ärerna en riskgrupp, för fattigdom, till följd av rege­ringens och de borgerliga partiernas politik på pensions­området. Vi kan inte fortsätta van­vårda vårt land på detta sätt. Nu är det dags att slå in på en ny väg. Nu är det dags för en ny ekonomisk politik. 

  1. Åtstramningskontraktet ska rivas, dags för offensiv ekonomisk politik

En total nyliberal konsensus råder i riksdagen. Den ekonomiska politiken ska bygga på åtstramningar och nedskärningar. Alla riksdagspartier vill att statsbudgeten ska gå med överskott. Staten och resten av den offentliga sektorn ska dra in mer pengar än den gör av med. De allra flesta riksdagspartierna står bak­om den finanspolitiska överenskommelsen (det finanspolitiska ramverket). Enligt det ram­verket ska budgetöverskottet upp­gå till 0,33 procent av BNP i genomsnitt över en kon­junk­turcykel. Endast Sverigedemokraterna, den så kallade opposi­tionen, skiljer ut sig, men på fel sätt. SD vill att överskottet, och därmed åtstram­ning­arna, ska vara än­nu större, och motsvara en procent av BNP. 

Ett åtstramningskontrakt är alltså skrivet, som alla inblandade håller sig till. För att uppfylla kon­trak­tet har det ”sparats i ladorna”, och samhällsbygget har fått förfalla. Vi lever nu i krisen med kon­se­kven­serna.

Åtstramningskontraktet vilar förstås på en nyliberal grundtanke, att statens och det offentligas roll i eko­nomin ska begränsas och det privata kapitalet ska ges utrymme att skapa tillväxt och välstånd. Det förs sedan en debatt mellan de partier som står bakom det finanspolitiska ramverket om hur mycket eller lite som ska omfördelas från vinnarna till förlorarna. I grunden är ekonomin till för att privatkapitalet, näringslivet, ska kunna generera vinster, inte för folkets väl och ve. 

Som socialist står jag i total opposition till det finanspolitiska ramverket och den nyliberala ideologi som är dess grundval. Ekonomin finns till för folket, inte tvärtom. Den ska tjäna folket, inte pri­vat­kapitalet. Folkets väl går före storfinansens, som Socialdemokraterna uttryckte saken en gång för länge sedan. 

Därför är det nu dags att övergå till en offensiv ekonomisk poli­tik för arbete, trygghet och bostäder åt alla. Åtstramningskontraktet, den finanspolitiska över­ens­kom­melsen, ska nu rivas. För alltid. Åt­stram­nings­regimen ska inte återupprättas efter denna kris. Kravet på överskott i de offentliga finanserna ska slo­pas, liksom kravet på begränsning av statsskulden. 

Den ekonomiska politiken ska orienteras mot full sysselsättning av alla produktivkrafter. Stats­bud­geten ska tillåtas gå med så stora underskott att det målet nås. Nu, under krisen, kommer det att krä­vas mycket stora underskott för att kompensera för den stora och snabba nedgången i privat sek­tor. Sett över en lite längre tids­horisont, bortom den nuvarande krisens akuta fas, kan underskotten för­modligen minska i storlek. Dock får vi förvänta oss att betydande budgetunderskott kommer att be­hövas under lång tid, med tanke på hur långt ifrån fullt resursutnyttjande Sverige idag står. I ar­bets­kraftsundersökningarna för februari 2020, dvs. redan vid tiden före Corona-krisens utbrott, mot­svar­ade det outnyttjade arbetskraftsutbudet (dvs. arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande) 510000 heltidsarbeten. 

Ledordet är alltså full sysselsättning. När vi ser att alla de som kan arbeta också gör det, och att alla andra tillgängliga resurser nyttjas fullt ut, då bör statens ut­gifter inte ytterligare driva på efterfrågan, eftersom det riskerar att leda till oönskad inflation. Det är i verkligheten vi ska hämta vägledning för hur finanspolitiken ska skötas. God­tyck­liga mål för bud­getunderskott och statsskuld – som de som finns i det finanspolitiska ramverket och i EU-för­draget – ska avvisas helt, som de uttryck för uttjänt nyliberal normpolitik de är. 

Arbete åt alla, full sysselsättning. Det ska vara målet för den ekonomiska politiken. 

  1. Arbete åt alla

Rätten till arbete ska nu garanteras. Arbetslösheten ska bort, så långt det över huvud taget är prak­tiskt möjligt. Det ska nu bli slut på 30 år av mass­ar­bets­löshet, ett slöseri med samhällets resurser och människors liv och förmågor som helt enkelt inte kan tolereras.

Det är, som sagt, dags att övergå till en politik som ger arbete åt alla. Full sysselsättning ska, som an­ges i avsnitt 4, vara det över­ordnade målet för den ekonomiska politiken. Alla som vill och kan ska ha ett arbete, ett heltids­arbete med en lön som ger en trygg och anständig tillvaro. 

En ny offensiv finanspolitik enligt vad som anges i avsnitt 4 är förmodligen i de flesta lägen tillräcklig för att nå målet om full sysselsättning, även om det inte kommer att ske över en natt utan vara en process som löper över ett antal år. Som komplement till den offensiva finanspolitiken bör dock ett program för offentliga beredskapsarbeten inrättas – ett sysselsättningsprogram inom offentlig sektor där alla de som inte kunnat hitta ett arbete på annat håll ska erbjudas anställning, fast sådan på hel­tid till en av­tals­enlig lön. På så sätt säkerställs att den fulla sysselsättningen blir bestående över tiden och över kon­junk­tur­svängningarna. Arbetslöshet i delar av landet kan då under perioder av struktur­omvandling mö­tas med en aktiv, riktad sysselsättningspolitik. Det ska inte ske någon utarmning eller formlig ned­lägg­ning av hela landsändar, som varit fallet under de senaste årtiondena av ny­liberal ekonomisk politik. 

Kostnaderna för det allmänna sysselsättningsprogrammet kommer att variera över tiden. I ett sämre konjunkturläge kommer fler att få sitt uppehälle från det. I ett bättre konjunkturläge kommer det att vara färre. Inrättandet av ett offentligt sysselsättningsprogram kommer att spara pengar ge­nom minskat be­hov av a-kassa och annat offentligt stöd. Behovet av många gånger meningslös och för­ned­rande arbets­lös­hets­förvaltning (Fas 3, Arbetslivsutveckling, Plusjobb, Instegsjobb, Nystartsjobb, Jobb- och ut­veck­lings­garantin), det försvinner. En mängd samhällsnyttigt arbete kommer att bli utfört som annars inte skulle bli det. De som arbetar inom det allmänna syssel­sätt­nings­pro­grammet får kompetens och arbetslivserfarenhet, i stället för att i arbetslösheten tappa vanan att arbeta och se sin kompetens urholkas. Arbetslöshetens alla negativa sociala följdverkningar (psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, ökad kriminalitet) faller därmed bort – både rent mänskligt och som upphov till kostnader för det offentliga. Vi har råd att sätta folket i arbete. Vi har däremot inte längre råd att av­stå från det.

Arbete åt alla är en jämställdhetsfråga. Den nu förda arbetslöshetspolitiken slår hårt mot kvinnor. Särskilt undersysselsättningen, ofrivillig deltid, är något som kvinnor är särskilt drabbade av. Dagens politik är också ett oförlåtligt slöseri med resurser. Om kvinnor arbetade heltid i samma utsträckning som män skulle Sveriges BNP öka med cirka 500 miljarder kronor per år. Om utrikes födda kvinnor ar­betade i samma utsträckning som inrikes födda kvinnor skulle de offentliga finan­serna stärkas med 37 miljarder kronor. Den fulla sysselsättningen och det allmänna sysselsättnings­programmet kommer att göra slut på detta slöseri. Det kommer också att göra konkret skillnad i kvinnors liv och göra Sverige till ett mer jämställt samhälle. 

Rätten till arbete är också en integrationsfråga. Arbetslösheten bland utrikes födda är mer än tre gång­er så hög som bland inrikes födda. När vi går mot full sysselsättning är detta därför en sam­hälls­förändring som kommer att särskilt gynna de utrikes födda.

Att bekämpa och undanröja arbetslösheten är även en ungdomsfråga. Regeringens ar­bets­lös­hets­politik slår särskilt hårt mot de unga, och gör deras inträde på arbetsmarknaden till en rå hugg­sexa om få, otrygga jobb som inte erbjuder någon fast eller tillräcklig försörjning. Detta bryter ned våra unga, som ju är vår framtid. Full sys­sel­sättning är vad våra unga förtjänar. Den fulla syssel­sättningen kommer att innebära sot­döden för det moderna daglönarsystemet, den s.k. gig-eko­no­min, dit ung­domen idag många gånger hän­visas. Om man inte som arbetsgivare kan erbjuda en trygg och fast an­ställning till god, avtalsenlig lön, då har man ingen framtid på svensk arbetsmarknad.

Full sysselsättning är också en central maktfråga på arbetsmarknaden. Idag kan krav på högre löner och bättre arbetsvillkor motas med hotet om arbetslöshet. Om du inte går med på lägre lön och sämre villkor så blir du av med jobbet. Det hotet är verkningsfullt idag, när vi har mass­arbets­löshet. Om vi däremot har full sysselsättning, och det alltid finns ett nytt arbete att gå till om man blir av med det man har, då tappar hotet om arbetslöshet sin kraft. Och då har arbetarnas ställning stärkts.

När alla genom en politik för full sysselsättning får arbete, och får bidra till samhällsbygget, då kan vi också fortsätta förkortningen av arbetstiden, en frigörelseprocess som alltför länge tillåtits stå stilla. Steg för steg, i en takt som säkerställer personalförsörjningen inom de samhällsbärande sektorerna, ska arbetstiden förkortas. Målet ska nu ställas upp att en arbetsvecka inte ska vara längre än 30 tim­mar. Timme för timme ska människor ges mer tid att leva sina liv. Denna process ska inte få avstanna igen. I takt med att produktiviteten i ekonomin stegras kan arbetstiden förkortas ytter­ligare.

Mot den politik som beskrivs i detta avsnitt står otrygghetens, ofrihetens och ofärdens politik. Den arbetsmarknadspolitik som återfinns i regeringens och dess samarbetspartiers januariprogram: upp­luckrad arbetsrätt, slopade turordningsregler, sön­dertrasande av anställningstryggheten. Den poli­tiken är en skam för Sverige. Den bygger på en lögn, att otrygghet skapar arbetstillfällen. Den poli­tiken ska nu avvisas helt och för­passas till his­toriens avskrädeshög. Ingen del av arbetarrörelsen, ingen fackligt förtroendevald, ska ta i den poli­tiken med tång. Den som gör det, får stå med skammen av att ha svikit när det verkligen gällde.

Arbete åt alla, full sysselsättning, förkortad arbetstid. Detta är en politik för folkets framtid, för fol­kets väl. 

  1. Bostad åt alla

Rätten till en bostad ska nu garanteras. Bostaden är social rättighet, inte en handelsvara eller en källa till profiter för privatkapitalet. En god bo­stad till en rimlig hyra är något som ska komma alla till del. Bostadslösheten är en skamfläck som ska tvättas bort. Vi ska inte behöva läsa i nyheterna om barn­familjer som flyttar runt på vandrarhem eftersom de inte kan hit­ta någon bostad, eller om pension­ärer som lever på gatan efter ett långt yrkesliv. Bostadsförsörjningen är ett ansvar för samhället och för staten. Det är nu dags att åter ta det ansvaret. 

När vi överger den åtstramande nyliberala finanspolitiken (se avsnitt 4) så har vi plötsligt råd med omfattande offentliga investeringar i bostadssektorn. En del av det statsfinansiella utrymme som ska­pas när det finanspolitiska ramverket överges ska användas till sådana investeringar. Hyresgäst­för­ening­ens krav om minst 200000 nya hyres­rätter fram till 2025 är ett minimum. På lite längre sikt be­höver Sverige ett nytt miljonprogram. Sveriges befolkning har ökat kraftigt under senare år, utan att bo­stadsbyggandet har hängt med. Nu måste vi komma ifatt. 

Allmännyttan ska rustas upp och en stor nyproduktion ska ske av allmän­nyttiga hyresrätter. Ett stat­ligt bygg- och bostadsbolag ska inrättas. Även kommunerna ska ges incitament att skapa egna bygg­bolag. Vi kan inte förlita oss på att privatkapitalet, ens med offentlig finansiering, kommer att förse oss med det antal bostäder som behövs. Det finns också starka oligopoltendenser inom bygg­sektorn som behöver motas.

Inom bostadsproduktionen kommer naturligtvis också många nya jobb att ska­pas. Därför blir en ny bostadspolitik också ett sätt att uppnå och bibehålla den fulla syssel­sättningen och rätten till arbete (se avsnitt 5). Utbyggnadstakten i bostadssektorn måste dock an­passas till resursutnyttjandet i eko­nomin. När målsättningen om full sysselsättning har upp­nåtts (se avsnitt 4) kan det upp­komma situ­ationer då det inte finns reala resurser att tillgå för att ytterligare öka bostads­pro­duktionen. Då kom­mer det att krävas utbildningsinsatser, planering och produktivitetshöjningar för att komma till rätta med resursbristen. 

Rätten till en bostad är en jämställdhetsfråga. Den rådande bostadsbristen gör det svårt för kvinnor som separerar att hitta en ny bostad. När vi säkerställer att det finns trygga och bra hyresbostäder så främ­jar vi därigenom kvinnors frihet och oberoende.

Bostadsfrågan är en integrationsfråga. Utrikes födda och de med utländsk bakgrund är betydligt hård­are drabbade än befolkningen i allmänhet av trångboddhet och bostadsbrist. En fungerande bostads­för­sörjning är därför något som kommer att ha särskild betydelse för utrikes födda och dem med utländsk bakgrund. 

Rätten till en bostad är också en helt central ungdomsfråga. Idag finns, enligt Hyresgästföreningens beräkningar, ca 238000 unga i åldern 20–27 år som bor hemma hos sina föräldrar trots att de hellre skulle vilja bo på annat sätt. Dessa unga är Sveriges framtid. De behöver komma igång med sitt vuxen­liv, bli oberoende av sina föräldrar, arbeta, studera, bilda familj. Den pas­siva, nyliberala bo­stads­politiken, som förs av regeringen liksom av alla andra regeringar de senaste 30 åren, den för­stärker tvärtom dessa ungas be­ro­ende av sina föräldrar och försenar deras inträde i vux­en­livet. När vi ger de unga rätten till en bostad så hjälper vi dem att öppna dörren till sin – och vår – framtid.

Hyrorna på den svenska bostadsmarknaden ska vara rimliga och hårt reglerade. Alla förslag om mark­nadshyror ska kategoriskt för­kastas. Regeringens planerade nyliberala reformer av hyres­sätt­ningen ska stoppas. Be­sitt­nings­skyddet – rätten att bo kvar, att känna sig trygg i sitt hem – det ska försvaras kom­promisslöst. Ock­ret och utsugningen ska bort från bo­stads­marknaden. Om man inte som hyres­värd kan erbjuda en god bostad till en rimlig hyra, då har man ingen framtid på svensk bostads­mark­nad.

  1. God sjukvård, skola och omsorg åt alla

Corona-krisen visar oss vilka som är de verkliga samhällsbärarna. Det är de som arbetar inom vård, skola och omsorg. De är de, inte Jacob och Marcus Wallenberg, som stödjer och bär oss i denna svåra tid. Detta ska också synas i hur Sverige som samhälle väljer att agera. Från och med nu är nedskär­ning­arnas tid förbi. Nu ska välfärden byggas ut. Detta har vi plötsligt råd med när vi överger åt­stram­nings­doktrinen i det finanspolitiska ramverket. Välfärdspolitiken ska vara sådan att vi kan säga att vi ger trygghet åt alla. Konkret innebär detta att statsbidragen till kommunerna nu stegvis ska öka så att dessa välfärdspolitiska mål nås.

Corona-krisen sätter bristerna inom sjukvården i blixtbelysning. Den nyliberala politiken under de senaste årtiondena har tagit från oss den trygghet det innebär att ha en väl fungerande sjukvårds­sektor. I den hårt nedskurna sjukvården saknas till och med ordentlig skyddsutrustning åt per­so­nalen. Underbetalda och överbelastade medarbetare springer mellan patienterna. Sjukskrivningarna inom vårdyrkena har ökat. Sjuk­vården ska nu rustas upp, stå stark och redo att sörja för oss när vi behöver den. Standarden inom svensk sjukvård ska inte bara bibehållas, den ska höjas. En lärdom från Corona-krisen är också att det måste finnas en viss överkapacitet i sjukvården, en be­redskap för att vårdbehov snabbt kan stiga. Som ett första steg ska vi tillbaka till de be­man­ningsnivåer som rådde inom sjukvården före 90-talskrisen, vilket också är ett led i att uppnå målet om full syssel­sättning (se avsnitt 4 och 5). Utbildning och forskning inom medicin ska ges ökade resurser. Ut­rust­ning, sjuk­vårds­bygg­nader och IT-system ska hålla högsta internationella klass. 

Arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom sjukvården ska förbättras radikalt, genom ökad bemanning men även genom andra åtgärder. Annars kommer vi inte att kunna rekrytera och behålla den arbets­kraft som krävs för sjukvårdens återupprustning. Förkortad arbetstid (se avsnitt 5) är en annan del av förbättringen av sjukvårdspersonalens arbetsvillkor. 

I krisen ser vi nu också tydligt att apoteksverksamhet inte lämpar sig som en vinstdrivande affärs­verk­sam­het. Lagren gapar tomma. Samhället försörjs inte med nödvändiga läkemedel. All apo­teks­verk­samhet ska därför övergå i offentlig regi.

Även inom barn- och äldreomsorg ska standarden höjas och stora satsningar göras, både genom ökad bemanning och på andra sätt. Svensk barnomsorg ska vara världsledande. Inom den ska barn från alla typer av bakgrunder mötas och tillsammans ges det bästa välkomnande ett samhälle kan ge sina minsta. Äldreomsorgen ska på motsvarande sätt ge våra gamla det goda omhändertagande de förtjänar.

Ökad bemanning inom barn- och äldreomsorg är naturligtvis i första hand en fråga om kvaliteten i om­sorgen och om god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för dem som arbetar där. Men en upp­rustad barn- och äldreomsorg är också en del av den nya ekonomiska politik som nu ska föras. Sats­ning­ar på ökad bemanning i dessa sektorer bidrar till att uppnå målet om full syssel­sätt­ning (se av­snitt 4 och 5). 

En väl­fungerande barn- och äldreomsorg underlättar också för många, framförallt kvinnor, att för­värvs­ar­beta. På så sätt är återuppbyggnaden av barn- och äldreomsorgen också en del av en jäm­ställd­hets­politisk agenda. 

Liksom satsningarna i bostadssektorn (se avsnitt 6) måste åtgärderna inom välfärdssektorn an­passas till resursutnyttjandet i ekonomin. För att bemanningen och kvaliteten ska kunna öka krävs att det finns utbildad personal, utrustning, byggnader och annan infrastruktur. För att sats­ning­arna ska kunna genomföras kommer det, liksom i bostadssektorn, att krävas utbildningsinsatser, plan­ering och produktivitetshöjningar.

Den svenska skolan ska bli en institution i världsklass. Ökade resurser till skolan och mer per­so­nal där gör det möjligt att göra klasserna mindre. Utökade sats­ningar på läro­medel och lokaler måste också göras. 

Skolans uppdrag är centralt, att ge barnen den kunskap de behöver för att bli fullvärdiga samhälls­medborgare, och att ge kunskaper och fär­digheter som vi behöver i samhällsbygget (se avsnitt 10). Att detta uppdrag fullgörs är så av­görande för oss att skolan bör drivas i statlig regi. Alla måste tillförsäkras en likvärdig utbildning, och då är privat eller kom­munalt huvudmannaskap inte någon lämplig ordning. Även SFI (svenska för invandrare) är en så viktig verksamhet, och så central för in­te­grationen, att den bör drivas i statlig regi.

Som en del av förstatligandet av skolan ska de religiösa skolorna tas bort. År 2020 är det inte dogmer och vid­skep­else som barnen behöver, utan vetenskapligt baserad under­visning. Privatiseringen av skol­orna och etablerandet av religiösa skolor har cementerat segre­gation­en. Vi kan inte fortsätta betala de re­ligiösa skolorna för att upprätta könsapartheid och heders­nor­mer. Skolan ska i stället motverka segre­gationen, inte som religiösa skolor sortera människor efter tro och etnisk till­hörighet. 

Vinstintresset ska bort ur välfärden som helhet, inte bara från skolan. Med­bor­garnas trygghet och bild­ning är ingenting som vare sig kan eller bör överlåtas på privat­kapitalet, det har välfärds­kapi­talisterna gett oss otaliga bevis på under de senaste årtiondena. Detta är också en fråga om demo­krati. När offentliga verksamheter såsom vården och skolan privatiseras så genom­för man en av­de­mo­kratiseringav samhället. När fler och fler samhällsbärande verksamheter drivs privat så finns det till slut ingenting kvar för folkvalda politiker att fatta beslut om, utom struntsaker som inte betyder nå­got för samhällsutvecklingen. Samhälls­utvecklingen sköts i stället av privata företag, vars led­stjärna är att maximera sina vinster.

Skolan, vården och omsorgen är till för folket, inte för storfinansen. Välfärdskapitalisterna har ingen fram­tid i Sverige. 

  1. Ekonomisk och social trygghet åt alla, i livets alla skiften

De sociala trygghetssystemen ska reformeras i grunden. Sjuk- och arbets­lös­hets­försäkringarna ska ge trygghet i sjukdomens och motgångens stund. Den trygg­heten ska också förhindra att den som är desperat går med på att sälja sin arbetskraft till under­pris, dvs. att fattigdom och förtvivlan sätter press nedåt på löner och arbetsvillkor. 

Med en ny ekonomisk politik kommer kostnaderna för de offentliga trygghetssystemen att bli mycket lägre än vad de är idag. Med en ny expansiv finanspolitik enligt avsnitt 4 och när ett offentligt sys­sel­sätt­nings­program inrättas enligt avsnitt 5 så kommer be­tydligt färre att behöva utnyttja ar­bets­lös­hets­försäkringen. De som ändå gör det kommer också att behöva förlita sig på försäkringen under kortare tid än idag. Med bättre arbetsmiljö och kortare arbetstid så kommer färre att bli sjukskrivna, vilket kom­mer att minska kostnaderna för sjukförsäkringen. 

Väl fungerande socialförsäkringar fyller en viktig funktion som automatiska stabilisatorer i sam­hälls­ekonomin. Om sjuka och arbetslösa genom socialförsäkringarna får tillräckliga inkomster som de spen­derar, så bidrar socialförsäkringarna därigenom till att upp­rätt­hålla efterfrågan i ekonomin och uppnå målet om full sysselsättning (se avsnitt 4). 

En del av den sociala tryggheten är också en god, utbyggd socialtjänst som kan ge hjälp åt dem som behöver det. Samhällets skyddsnät ska bli mer finmaskigt och ta väsentligt bättre hand om dem som av olika skäl råkar illa ut. Socialtjänsten har en oerhört viktig roll att spela i det samman­hanget. Bland grupper som är starkt beroende av att socialtjänsten fungerar väl kan nämnas de som är utsatta för hedersförtryck samt missbrukare och barn till missbrukare. Dessa och andra utsatta grupper ska kun­na lita på att samhället håller sin skyddande hand över dem genom socialtjänstens försorg. Resurser för att göra det ska aldrig saknas. 

En politik för full sysselsättning och ett allmänt sysselsättningsprogram (se avsnitt 4 och 5) minskar radikalt minskar behovet av försörjningsstöd som inkomstkälla. Därmed lättar trycket mot social­tjänsten, som i högre grad ägna sig åt omsorgerna om dem som har särskilda behov (missbrukare, familjer i kris, hedersförtryckta osv.).

  1. Goda och trygga pensioner åt alla

En god och trygg pension ska vara en självklarhet. Ingen ska behöva känna oro över att stå utan till­räcklig försörjning när man på ålderns höst har lämnat arbetslivet. Ord som fattig­pensionär och pensionsångest, de ska aldrig behöva ut­talas. Den skamliga politik som förs nu, som till och med i vissa fall tar ifrån de äldre matenpå bor­det och taket över huvudet, den ska nu be­gravas. Fattig­doms­kontraktet – den så kallade pensions­överenskommelsen mellan S, M, C, L, KD och MP – det ska rivas. Ett nytt pensionssystem ska ut­formas.

Man vill inte tro att det är sant, men i dag har mer än var tionde svensk över 65 års ålder en inkomst som ligger under EU:s fattigdomsgräns på 12100 kronor i månaden före skatt. En kris som den vi nu ge­nom­lever riskerar också att slå ytterligare mot pensionärernas försörjning genom den så kallade bromsen i pensionssystemet. När färre människor arbetar på grund av ökad arbetslöshet och in­be­talningarna till pensionssystemet minskar, då kan bromsen slå till och minska pensions­ut­betal­ning­arna. Om bromsen slår till nu så kan vi alltså räk­na med att Corona-krisen spär på pensionärs­fattig­domen än mer.

De allmänna pensionerna ska nu höjas kraftigt. Ingen ska vara fattig föratt man är pensionär. Ut­gångs­punkten ska vara att pensionen ska motsvara 80 pro­cent av slutlönen. Särskilda satsningar ska riktas mot dem som idag har allra lägst pensioner. 

En sådan reform av pensionssystemet som beskrivs här kommer att initialt öka kostnaderna för sta­ten, det är sant. Men man ska inte se snävt på de medel som utbetalas som pensioner. När pension­ärerna i de breda folklagren får en rimlig pension så spenderar de den. Detta bidrar till att öka efter­frågan i sam­hälls­ekonomin. På så sätt medverkar de höjda pensionerna till att uppnå målet om full sys­selsättning (se avsnitt 4). En stor del av de höjda pensionerna återvänder också till staten som öka­de skatte­in­täkter. Om vi utformar pensionssystemet rätt, och tar bort den så kallade brom­sen, blir pensionerna oberoende av konjunktursvängningarna, och fungerar då i en konjunktur­ned­gång som en automatisk stabilisator, en källa till efterfrågan som håller ekonomin uppe. Bromsen fun­ge­rar tvärtom, tar bort efterfrågan i samhällsekonomin när den som bäst behövs, och förstärker därmed den ekonomiska nedgången. 

Det dysfunktionella premiepensionssystemet ska avvecklas. Det har visat sig endast gynna finans­kapitalet, inte pensionärerna. Allmänna pensioner ska inte alstra ytterligare spekulation på börsen. 

Goda pensioner är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. De allra flesta fattig­pension­ärer är kvinnor. Kvinnor får många gånger betala väldigt dyrt som pensionärer för att de tagit ett större an­svar för barn och familj än män, tvingats till ofrivillig deltid, och arbetat inom underbetalda yrken inom vård, skola och omsorg. Denna orättvisa ska vi nu råda bot på. Kvinnors pensioner ska suc­ces­sivt höjas och föras upp i nivå med mäns.

  1. Investeringar i vår gemensamma framtid

Under de galna årtiondena från mitten av 80-talet och framåt har vi blivit inbillade att om vi bara ger näringslivet fritt spelrum så kommer marknadskrafterna att själva skapa välstånd och ordna sam­hället på bästa sätt, bara vi avreglerar, sänker skatter och privatiserar. I denna tid av kris och smitt­sprid­ning kan vi alla se vilka falska löften detta var. Kris avlöser kris, samhällsbygget eroderar och förfaller. Själva demokratin har inskränkts genom att fler och fler sektorer förts över till privat­kapi­talet och undandragits demokratisk styrning och kontroll. 

Nu ska den utvecklingen vändas. Samhällsbygget ska återupprättas och återupptas. Sto­ra offentliga investeringar ska göras på ett flertal områden. Sjukhus och andra vård­in­rätt­ningar, skolor, för­skolor och äldreboenden ska byg­gas ut och rustas upp, vilket redan har berörts i avsnitt 7. Mycket stora investeringar ska göras i nybyggnad, modernisering och renovering av bo­städer, som berörs i avsnitt 6. Investeringarna i bostadssektorn ska bland annat inriktas på energieffektivisering av befintliga bo­städer, vilket bidrar till att vi kan uppfylla klimatmålen. Väg- och järnvägsnätet ska upp i yttersta in­ter­nationella toppklass, genom satsningar både på nybyggnad och på förbättrat och utökat under­håll.

Energi- och transportsektorerna ska genom investeringar bli fossilfria så snart det över huvud taget är möjligt. Klimatomställningen ska ske dels genom offentliga satsningar, som förutom att min­ska kol­dioxid­ut­släppen också skapar jobb och ekonomisk utveckling. Dels ska den ske genom hårdare miljökrav på storföretag, som i alla år tjänat stora pengar på kilmatskadliga utsläpp. Rege­ringens linje, att genom re­gres­siva punkt­skatter på allt från plastpåsar till bensin lägga en alltför stor del bördan av omställningen till ett håll­bart sam­hälle på vanliga män­niskor, den linjen ska bytas ut. 

En särskild lärdom som vi måste dra av Corona-krisen är hur stort behovet är av en god kris­bered­skap verk­ligen är. Beredskapen har många dimensioner. Vi behöver beredskapslager av läkemedel och medi­cinsk ut­rust­ning och fältsjukhus. Likaså behöver den inhemska produktionen kunna stå för en mycket större del av våra livsmedel. Vi vet nu att vi inte kan förlita oss på internationella dis­tri­butions­kedjor när krisen slår till. 

Ett stort offentligt investeringsprogram ska alltså sjösättas, som bland annat ska ta sikte på de nyss nämn­da om­rå­dena. Allt kan inte göras på en gång, utan investeringsprogrammet behöver löpa över år och till och med årtionden. Hänsyn behöver hela tiden tas till vilka lediga resurser som finns i sam­hälls­eko­nomin i form av rätt utbildad arbetskraft och andra produktionsfaktorer. Prioriteringar be­höver göras löpande utifrån var behoven är som störst. På kort och medellång sikt är det inves­te­ring­ar i bo­städer, åter­ställd krisberedskap och i utfasning av fossila bränslen från energi- och transpor­tsektorn som fram­för­allt behöver ges företräde.

Det offentliga investeringsprogrammet är intimt förbundet med målet om arbete åt alla, full sys­sel­sättning (se avsnitt 4 och 5). I bygg- och energisektorerna kommer många nya arbeten att skapas när investeringarna inom programmet genomförs. Detsamma kommer att gälla även andra sektorer, som IT, sjukvård och industri. Alla krafter kommer att behövas i bygget av framtidens Sverige.

Ett viktigt led i förverkligandet av det offentliga investeringsprogrammet och i uppfyllandet av målet om arbete åt alla är att utbildningsväsendet på alla nivåer fungerar väl. Detta har redan nämnts i av­snitt 7 när det gäller grundskolan, men det är lika sant när det gäller gymnasieskolan, vuxen­ut­bild­ningen, hög­skolan och annan utbildning. Utbildningssektorn i vid bemärkelse är därför ytterligare ett område som behöver tillföras mer resurser och där investeringar behöver göras för att vi kunna få den kun­skap och kompetens som krävs i samhällsbygget.

  1. Skattepolitik för jämlikhet och mer makt åt folket

Den finanspolitik som ska föras enligt avsnitt 4 bryter helt med den nyliberala normen att offent­liga finanser inte ska gå med underskott. Det är inte budgetbalans som är målet med den ekonomiska poli­tiken utan samhällsekonomisk balans, fullt resursutnyttjande och full sysselsättning. Genom att tillåta så stora budgetunderskott att det målet nås, finansieras de satsningar och investeringar som ska ske enligt avsnitt 5–10. 

Detta betyder att skatterna inte behöver höjas för att vi ska nå målen för den ekonomiska politiken. Skattehöjningar i den storleksordning som skulle krävas är inte heller önskvärda, då de skulle behöva riktas mot breda folklager och inte bara mot samhällets toppskikt. Vi ska absolut skärpa be­skatt­ning­en av toppskikten i samhället, men vi ska inte inbilla oss att skatte­höj­ningar som riktas mot de mest förmögna skulle inbringa de mycket stora summor som krävs för att finansiera den nya bo­stads-, väl­färds- eller pensionspolitiken. Vidare skulle den finans­politiska stimulansen utebli om vi med ena han­den ökade efterfrågan i ekonomin genom en offensiv politik för offentliga investeringar, höjda pensioner och utbyggd välfärd, och med andra handen drog in lika stora medel – hundra­tals mil­jar­der kronor årligen – i ytterligare skatter. Då skulle efterfrågan i samhällsekonomin sammantaget inte öka, vilket skulle leda till att målet om full sysselsättning inte kan nås.

Stor restriktivitet ska gälla i fråga om höjning av punktskatter och andra skatteförändringar som inte tar hänsyn till skattebetalarens inkomst och därför har en negativ fördelningsprofil. Mervärdes­skat­ten ska inte höjas, särskilt inte på mat och andra dagligvaror. Skatten på bensin bör i nuläget inte höjas ytterligare. Klimatpolitiken ska omorienteras så att uppfyllelse av klimatmålen sker genom of­fent­liga investeringar och hårdare miljökrav på verksamhetsutövare (se avsnitt 10) snarare än genom punktskatter som slår stenhårt mot vanliga män­niskors köpkraft och vardagsekonomi. Ränte­av­dragen för bolån ska som huvudregel inte tas bort. Väl­digt många vanliga familjer har fattat beslut om bostadsköp utifrån förutsättningen att rän­te­av­dragen finns. Den förutsättningen ska inte rubbas i efterhand. I de allra högsta inkomst­skik­ten ska dock ränteavdragen fasas ut. Den del av en årlig räntekostnad (underskott av kapital) som överstiger tio prisbasbelopp (för närvarande ca 470000 kronor) ska inte få dras av.

Skattepolitiken ska alltså inte användas som medel att finansiera den förda politiken. Däremot har den andra viktiga funktioner att fylla. 

Genom riktade åtgärder på skatteområdet ska vi radikalt öka jämlikheten i samhället. Den gro­teska utvecklingen mot ökad inkomstspridning har tillåtits gå alldeles för långt och ska nu brytas. Det finns ingen samhällsnytta i att en verkställande direktör tjänar lika mycket som 61 industri­ar­betare, vilket är fallet numera. Ingen kan på allvar hävda att direktören gör ett drygt sex gånger bättre jobb nu än 1980, då en VD ”bara” tjänade lika mycket som nio industriarbetare. Inte heller finns det någon sam­hällsnytta i det rådande förhållandet att topp­kapitalister som Antonia Ax:son Johnson och Finn Rausing betalar en mindre andel av sin in­komst i skatt än en vanlig löntagare. Att det har blivit så här har självklart sin grund i att kapi­talet har flyttat fram sina positioner i klasskampen och använder sin ökade makt för att tillskansa sig en större del av det mervärde som produceras.

Genom riktade skattehöjningar mot de stora privata kapitalintressena ska vi också gradvis ta ifrån dem deras förmåga att köpa sig politiska fördelar. Skattehöjningar på privatkapitalet fyller därmed en grund­läggande demokratisk funktion. Ojämlikheten och privatkapitalets ökade makt har urholkat folk­styret. Politiker från alla läger, borgare såväl som socialdemokrater, har siktet inställt på väl­av­lönade lobbyistkarriärer efter det att de avslutat sina politiska gärningar. Se bara hur Filippa Reinfeldt i sitt nya välavlönade uppdrag hos Wallenberg-ägda fastighetsbolaget Vecturamedverkar till att Region Stockholm, där hon tidigare var förtroendevald, säljer Bromma sjukhus till just Vectura. Se bara hur Göran Hägglund som, när han var minister, såg till att avreglera och därigenom förstöra den svenska apotekssektorn, nu som PR-konsult driver lobbying åt vårdkapitalisten OneMed, som tillhör Kamprad-sfären, mitt under brinnande Corona-kris. Se bara var vi har vår före detta statsminister Göran Persson: nu styrelse­ordförande i den skandaldrabbade storbanken Swedbank.

Vi ser tydligt hur väl kapitalet lyckats i sin strävan att köpa våra makthavare. Förändringar som en stor majoritet av folket vill se, som förbud mot vinster i välfärden, saknar helt stöd i riksdagen. För­änd­ringar som en stor majoritet av folket däremot inte vill se, som marknadshyror och uppluckrad arbetsrätt, har däremot brett stöd i riksdagen. 

Ett flertal kraftfulla åtgärder ska nu vidtas för att bryta utvecklingen mot större ojämlikhet och för att dika ut det träsk av korruption som hotar den svenska demokratin. 

Progressiviteten i in­komst­beskattningen ska stegras i de högsta inkomstskikten. En bra riktpunkt är att årsinkomster över fem­tio prisbasbelopp (för närvarande ca 2,4 miljoner kronor per år eller ca 200000 kronor per månad) ska vara förenade med 75 procents inkomstskatt och årsinkomster över 100 pris­bas­be­lopp (för närvarande drygt 4,7 miljoner per år eller knappt 400000 kronor per månad) ska vara för­ena­de med 100 pro­cents inkomst­skatt. En högre inkomst än så är helt enkelt inte en rimlig ersättning för nå­got arbete utan avspeglar endast möjlig­heten att utifrån en maktposition i klass­hierarkin tillgodo­göra sig mer­värde. Dessa förändringar är också jämställdhetspolitiskt moti­verade. I de allra högsta inkomstskikten är männen kraftigt överrepresenterade. Skärpt pro­gres­sivitet i inkomstbeskattningen bidrar därigenom även till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Skatten på inkomst av kapital ska utformas på motsvarande sätt som skatten på inkomst av arbete. Det betyder att skatten ska vara kraftigt progressiv i de högsta inkomstskikten. Däremot ska skatten inte höj­as för kapitalinkomster som kan uppkomma bland bredare folklager, till exempel till följd av en bo­stads­försäljning. Syftet är som sagt inte att få in så mycket som möjligt i skatt utan att jäm­lik­heten i sam­hället ska öka och att minska storkapitalets förmåga att köpa våra makthavare. Ka­pi­tal­inkomst­erna är även de mycket ojämnt fördelade mellan könen. Kvinnor har i genomsnitt hälften så stora kapi­tal­inkomster som män. Även i kapitalbeskattningen kommer därför en ökad progressivitet att bidra till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

En förmögenhetsskatt ska införas. Även denna ska vara progressiv och tas ut på sådana förmögen­het­er som förekommer i de allra översta skikten i förmögenhetsfördelningen. Var exakt de olika bryt­punkterna ska ligga är något som behöver utredas närmare. En riktpunkt är dock att den hög­sta nivån ska bestämmas så att den delen av en förmögenhet som överstiger tusen prisbasbelopp (för närvarande ca 47 miljoner kronor) ska be­skattas med fem procent årligen. 

Arvs- och gåvoskatt ska införas. Den ska, liksom förmögenhetsskatten, riktas mot gåvor och arv som förekommer i de högsta inkomstskiktens i samhället. Det får utredas närmare var exakt bryt­punk­terna för skatteuttag ska ligga och hur hög skattesatsen ska vara.

Skatterna har också en funktion att fylla i bekämpandet av destruktiv spekulation på finans­mark­nad­erna. En skatt på finansiella transaktioner ska därför införas (en s.k. Tobin-skatt) för att motverka kort­siktig spekulation som inte är till nytta för samhället.

Amineh Kakabaveh, oberoende socialistisk riksdagsledamot

När ska vi tala om liberalismens brott, krig, folkfördrivningar och folkmord?

Den 28 mars i år skrev Liberala Ungdomsförbundets ordförande Romina Pourmokhtari i Expressen där hon försvarade aktieutdelningar och det privatas rofferi av allmänna skattemedel även under coronakrisen. Jag skrev ett svar som Expressen tyvärr inte tog in. Därför publicerar jag det här istället.

Visst är det märkligt. Hos Burke och Mill har borgerligheten sina ideologiska rötter, de som i dag skäller socialister och okorrumperade företrädare för arbetarrörelsen för att ställa oseriösa krav på solidaritet och rättvisa i samhället. Men hade vi levt på 1800-talet så hade de skällt oss för att vi är demokrater! Då var nämligen begreppet Demokrat det värsta skällsordet en borgare kunde frammana.

Liberalismens anfader John Stuart Mill var hatisk till demokratin. Mill avfärdade demokratin som ”den simpla massans tyranni över individens frihet”.

Så stod också slaget om rösträttens införande i Sverige. Arbetarrörelsen slogs för denna självklara demokratiska rätt medan Romina Pourmokhtaris liberaler villkorade den med bland annat årsinkomsttak. Och kvinnlig rösträtt var de också emot.

Ur demokratisk aspekt har ni liberaler inget alls att skryta över. Det har alltid varit arbetarrörelsens olika delar som slagits för frihet och demokrati i vårt land.

Romina Pourmokhtari skryter över liberalismens överlägsenhet och hytter med fingret åt dem som tycker det är oanständigt med aktieutdelningar i miljardklassen under den coronakris vi just nu genomlever. Hon skriver:
”…i dag så agerar näringslivet fritt utan att ta hänsyn till vad politiker vill. Det är bra.”

Men är det bra? Nej naturligtvis inte. Det visar trettio års ohämmad nyliberalism bortom alla tvivel. Välfärdsstaten så som vi kände den avvecklas och istället får vi en anorektisk vård, skrotade vårdplatser så att Sverige ligger i botten per capita, en personal som går på knäna.  Att arbeta till pensionen är inte längre att tänka på för alltfler inom vården, byggen och andra branscher.

Lönen är ett hån och pensionsvillkoren rena skämtet, privatiserade apotek och sjukhus, en eroderande trygghet i samhället och i arbetslivet.

Det är en arbetsmarknad som förslummas med sämre villkor, lågbetald arbetskraft som inte alltför sällan lever som djur i baracker som Romina Pourmokhtari menar när hon skriver: ”Marknadsekonomin gör att pengar flyttas dit de gör mest nytta”

Ett näringsliv som agerar fritt utan att ta hänsyn till vad politiker vill. 
Och det är enbart bra för kapitalägarna och dåligt för den överväldigande majoriteten av människor i vårt samhälle. 

Läs bara vad en före detta ledande moderat sa:
”Aktiebolagslagen tvingar ett företags ledning att välja lönsam produktion och lönsamma kunder. Således krockar aktiebolagens vinstmål med välfärdsstatens principer.”

Orden är Anne-Marie Pålssons, nationalekonom och fd riksdagsledamot för M. Hennes klarsyn i beskrivningen av systemskiftet är stor, ja tydligare än vad de flesta sossar och vänsterpartister lyckas prestera.

Vad vi borde prata om är liberalismens brott, ända fram i våra dagar.
Den liberala politiken kostade Kina mellan 50 och 73 miljoner människoliv under loppet av 25 år – mellan 1876 och 1901.

Ska vi prata om alla övergrepp som begåtts i liberalismens namn?
Exempelvis de tidigare militärdiktaturerna i Chile, Argentina, Uruguay, Brasilien, Guatemala, El Salvador, Nicaragua, Honduras, Spanien, Portugal, Grekland, Turkiet, Filippinerna, Indonesien, Uganda, Centralafrikanska republiken, de tidigare apartheidregimerna i Sydafrika och Rhodesia (Zimbabwe), apartheidregimen i Israel och många fler militärdiktaturer över hela världen. Nu pratar vi massiv ofrihet och död för kanske 100 miljoner människor. När ska ni ta avstånd?

De är alla resultatet av den liberala ideologin. Precis som koloniseringen av Afrika inklusive medföljande folkmord och efterföljande apartheid, folkmorden i Indonesien och Rwanda.

Och idag, när den nyliberala framgångsvågen gått i stå i världen så börjar liberala tankesmedjor givetvis tala om ”det postdemokratiska samhället” som en nödvändighet. Kort och gott att vanliga människor är för outbildade och okunniga för att få utöva demokratin. Folkföraktet hos liberalerna är faktiskt monumentalt.

Idag dör 7000 barn varje dag i världen. De dör av undernäring, uteblivet eller otjänligt dricksvatten, utebliven sjukvård, landgrabbing och Brain Drain.

Befolkningarna tvingas stanna i fattigdom och länderna blir omöjliga att bygga upp. De dör på den liberala ”framgångens” hänsynslösa altare.

Bryr du dig om det Romina Pourmokhtari? Eller går aktieutdelningarna alltid före människornas livsvillkor och behov? När får vi en upplysningskampanj om liberalismens brott?

Er liberala frihet vilar på att några få äger det mesta och lever på andras arbete. De många människornas frihet, bygger på utökad demokrati och gemensamt ägande. 

Socialismen kan inte existera utan demokrati, då dör den. Det är vår lärdom.  Är det verkligen för mycket begärt att även liberaler nån gång drar de rätta erfarenheterna från sin egen historia.

Under tiden som du förhoppningsvis funderar på detta gör vi andra i samhället vårt gemensamma bästa i den coronakris som nu plågar oss. 

Du får hemskt gärna hjälpa till istället för att skydda aktieutdelningar till de som redan har alldeles för mycket.

(Romina Pourmokhtari debattartikel i Expressen hittar du här)

Bengt Johansson
Verksam i den nya arbetarrörelsen

%d bloggare gillar detta: