By Elof Hammer
Jag hade jobb långt upp över öronen. I princip var det bara till att sträcka ut armen och få sig en grabbnäve full av förbrytare. Fast brottslingar…jag vet inte det. Snarare var det väl förekomsten av hjärnspöken och rädslan att bli bestulen som ökade. För ju fler definitioner av brott, desto fler brottslingar. Jag tröstade mig med att jag åtminstone fick pengar till hyran och att jag kunde avlöna Lucy, min sekreterare, med annat än whisky till kaffet.
Nere i downtown låg dimman tät över Varberg City. Köpmännen hade hyrt mig för ett knäck att kolla upp s.k. snattare i deras butiker. Det var ett smutsigt jobb och det var jag som skulle göra det. Personligen hade jag föredragit ett nappatag på Billy´s istället. Ett hederligt krogslagsmål för att liva upp i tristessen. Men det fick anstå så länge.
Framme vid det kooperativa tog jag ett djupt andetag och fotocellen ovan dörren registrerarade mitt jag. Dörrarna sköts upp. Jag var inne. Trots att jag var a good guy kände jag mig som en loser när jag läste: ”För din skull! Vid larmsignal, kontakta personal! Välkommen!”
Jag skulle inte handla, men jag lade ändå fem kronor i pantavgift för kundvagn – avgift annars stöld. Det finns inget skurkaktigare än en ensam man utan vare sig kundvagn eller korg i en butik. Skyltarna var fler än väntat. Redan vid ingången var det förutom avgift för kundvagn, även magnetvarnare, ilsken skylt, samt påbud att ej bära ryggsäck. Dessutom roterade en röd kamera i taket som såg ut som ett Ufoä på ingående.
Jag slängde ned ett antal konservburkar i kundvagnen och flydde bort mot kassan. En ufokamera registrerade min flykt.
Jag läste den sista skylten vid kassan: ”För din skull! Larmade varor. Du skall inte betala för det som andra stjäl! Snatterier polisanmäles!” Men folk fick betala för övervakning och larm. Och reklam.
Ett skott small genom luften. En svag rökpelare letade sig upp från min pistolmynning upp mot mina näsborrar strax ovanför min torra strupe. Jag hade skjutit ihjäl en ufokamera. Kollegerna på VBGPD kunde nu käka doughnuts istället och Varberg City var några hjärnspöken fattigare.
Jag hade utfört mitt uppdrag.