(M) vill att ”pöbeln” ska hålla sig borta från naturen

Moderaterna i landet och även i Varberg vill försämra eller ta bort strandskyddet och de påstår att det är för allas bästa, för att ”hela Varberg ska leva” som de skriver.
Det är falsk varudeklaration, i bästa krämarstil. Det är bluff rakt igenom och genom dessa ständiga bluffar visar de sitt förakt för folk. Vi kan faktiskt tänka själva.

2020-11-16 / Av Bengt Johansson

Strandskyddet ingår i Allemansrätten och har sitt ursprung i den så kallade Fritidsutredningen 1937. Bakgrunden är bland annat att riksdagen röstade igenom en andra semestervecka. Ni kan säkert gissa att rikemanspartiet Moderaterna röstade emot att folk skulle få en andra semestervecka. Är det bra för alla? Att folk inte ska ha lagstadgad semester? M har röstat emot både den tredje och fjärde semesterveckan. Folk ska tydligen jobba ihjäl sig. Det tycker moderaterna är ”bra för alla”.

Allemansrätten och strandskyddet tillkom för att människor skulle kunna vara i naturen på sin fritid. Innan var det bara rikemansfolk som hade fritid. Moderaterna påstår att Varberg inte kan utvecklas om människor har tillgång till stränder och skogar. Bada på stranden, fritidsfiske med barnen eller plocka blåbär, hotar alltså utvecklingen i Varberg enligt moderaterna.

Alla förstår att det är bluff och båg. Det handlar bara om att ge människor med pengar chansen att få vara ifred från ”pöbel och pack.”

Är det att ”hela Varberg ska leva” när Moderaterna privatiserar LSS och sänker lönerna med minst 4000 kr per månad? Räknas inte omsorgspersonalen som ”människor som ska få leva”?

Eller när de river äldre bostadsbestånd med rimliga hyror och ersätter med svindyra insatslägenheter? Tydligen ska bara vissa få leva och vi andra får klara oss bäst vi kan.

För att landsbygden ska leva krävs det helt andra insatser. Börja med att säkra upp lokalt producerad mat till Varbergs kommuninvånare. Gå inte på moderaternas skitsnack.

I dagarna kommer Varbergs uppköpta politikerelit att besluta om en budget för de nästkommande åren. Man ska spara nästan 300 miljoner kronor. Detta innebär nedskärningar inom skolan, barnomsorgen, omsorgen för äldre, stängningar av viktiga mötesplatser; dagcentraler och matsalar för pensionärerna. Listan kan göras lång.

Det behövs en riktig opposition i Varberg
Den är här nu, folkrörelsen 24:7. En folkrörelse som vägrar gå med på mer social slakt. En folkrörelse som sätter trygghet, rättvisa och demokrati främst. En rörelse som vill aktivera människorna till motstånd. Som förmår ge människorna hopp och styrka igen.

I huvudet på en föreningsmänniska

Möt Bengt Frejd från Göteborg

Möt Bengt Frejd från Göteborg. Föreningsmänniskan som alltid står upp för solidaritet, demokrati och socialism.
TEXT & BILD: Bengt Johansson 2019

– Får vi inte stopp på eländet så får vi väl göra som ungdomarna gjorde när de ockuperade Hagahuset säger en glad och parant äldre dam med spjuveraktig blick.

Jag kommer till Allégården (fd Hagahuset) i Göteborg vid Järntorget strax innan tolv. Jag har stämt träff med Bengt Frejd för ett samtal. Vem är han?

Inne i huset är det många människor i rörelse. Stämningen är välkomnande. På scenen håller ett band på att packa ihop sina instrument. I kafékön är det mycket prat och skratt. Att Allégården är en viktig samlingspunkt för många, inte minst pensionärer, går inte att ta miste på. Nån har sagt att den här typen av samlingsplatser är rena friskvården. Efter bara några minuter i huset är det lätt att hålla med. Denna viktiga verksamhet är alltså ekonomiskt hotad, som så mycket annat i ett Göteborg där alltmer satsas på evenemang och skrytbyggen, medan nedskärningarna duggar tätt i vård, skola och omsorg. Staden delas upp och allt större klassklyftor märks också i medellivslängden för människor i fattiga och rika områden.

Nåväl, efter en stund anländer Bengt Frejd. Vi köper lunch och sätter oss för att prata. Men då ropar ett äldre sällskap på Bengt: ”sätt dig här, sätt dig här”. Vi flyttar och långbordet blir fyllt med glada pensionärer som har mycket att tala om. Det märks att Bengt på kort tid blivit mycket uppskattad bland besökarna på Allégården.

Berätta nu Bengt, hur hamnade du här på Allégården?
– Tja, faktiskt så hade jag aldrig varit här tidigare, kände ingen men fick veta att det var nedskärningar på gång.

Så du gick bara hit?
– Ja, på vinst och förlust. Svårare än så behöver det inte vara.

Bengt berättar om det möte han kom till, där politikerna var inbjudna. Folk var jätteupprörda men ingen tog tag i det.
– Efter pausen hade politikerna gått och jag frågade presidiet om jag fick säga några ord, att jag hade lite idéer på vad som kunde göras. Jag presenterade mig och berättade att jag hade en del erfarenhet av kamp mot nedskärningar. Och att den viktigaste erfarenheten är att man måste gå samman. Att det inte går att vinna om man inte gör motstånd och att man måste göra det tillsammans.

Bengt fick snabbt gehör för sina tankar och till dags dato har Allégårdens besökare och förening anordnat protester och demonstrationer som resulterat i att politikerna backar.
– i Göteborg har ett kommunuppror startats. Det finns en massa smågrupper runt om i stan som protesterar. Det kan gälla hyrorna, utförsäljningar, privatiseringar eller vad som helst och det gäller ju att få ihop dessa grupper i en stor, gemensam rörelse.

Men det som gäller är att vara lyhörd, visa respekt för andra människor och inte bara dyka upp som gubben i lådan och försöka tala om för andra hur det ligger till. Det duger inte och det avslöjas så klart av människorna.

Men dök inte du upp som gubben i lådan på Allégården?
– Jo det kan man säga men samtidigt så har jag ju en hel del rutin i sådana sammanhang och försöker alltid att lyssna in läget. Det är väldigt viktigt och avgörande. Är det nåt jag lärt mig genom alla år av kamp mot social nedrustning så är det vikten av att få de protesterande att hålla ihop. Min person och min position är inte alls viktig i det perspektivet. Men visst är det smickrande att många uppskattar det man försöker åstadkomma, det kan jag inte förneka.

Men vem är han, Bengt Frejd? Det ska sägas med en gång att han inte är ett enkelt intervjuobjekt. Tycker inte om att prata om sig själv. I sitt liv som föreningsmänniska inom idrotten men också som partimedlem i Kommunistiska Partiet sedan tidigt 1970-tal, vill han hellre prata om händelser, eller andra som han mött, och ständigt framhålla hur viktig den kollektiva handlingen är.
– Men tycker du att det är så konstigt? Vem kan åstadkomma något ensam? Visst lever vi i en tid då individualismen på många sätt präglar människorna. Vem kan klandra ungdomarna som växer upp och möter detta? Ändå är det ju genom gemensam handling som vi kan åstadkomma något, vare sig det gäller att få ihop en grupp till ett slagkraftigt fotbollslag eller slåss mot social dumpning.

Bengt Frejd, 72 år, har varit medlem och ordförande i idrottsföreningen Proletären FF under många decennier. Varit delaktig i att föreningen växt från en källarlokal till ett klubbhus som är ett av de största och finaste i Göteborg. När verksamheten var som störst hittills stod både dam- och herrfotboll på programmet, liksom handboll, boxning, friidrott, volleyboll, gymnastik, med mera. Till det kom en stor ungdomsverksamhet som också innehöll ”självförtroendekurser” för flickor, fotbollsskolor på sommarloven. Allt under grundtanken ”idrott åt alla” och att alla är välkomna.

Det sociala engagemanget har alltid varit stort och en bärande tanke i föreningen. Att kombinera idrott med socialt engagemang och rättvisa åt vanligt folk. Att en annan och bättre värld är möjlig.
– Nu är jag ju pensionär och jag avgick som ordförande 2012. Förr eller senare måste det till en generationsväxling och med bland annat Henrik Kjällén som ny ordförande känns det som att vi är på rätt väg. Även vi i Proletären FF har fått känna av den tid vi lever i. Våra verksamheter har bitvis också minskat men nu ser vi att det växer igen.

Tiden går och vi har hunnit förflytta oss till Proletären FF:s klubbhus i Åkered. Stort och gediget, byggt av alla medlemmar i klubben på 1980-talet. Klubbhuset innehåller allt från fik, gymnastiksal, kontor, duschar, bastu men också ett styrkegym i undervåningen. Det märks att Bengt är stolt över klubbhuset och hur det kom till genom allt frivilligt arbete som alla klubbens vuxna medlemmar utförde. Det frivilliga arbetet fortsätter än idag genom den så kallade torsdagsgruppen. Pensionärer, arbetslösa och andra intresserade träffas varje torsdag för att underhålla klubbhuset. Under stort gemyt börjar dagen med gemensam frukost där skratten och historierna rulla fram och tillbaka. Sen åker verktygen fram. Några jobbar med renovering och underhåll medan andra klipper gräset på den träningsplan som finns invid klubbhuset.
– Vi har haft många grupper genom åren som haft nytta av vårt klubbhus. På 1980-talet drog vi igång Fredsloppet och under många år gick det ekonomiska överskottet till ANC i Sydafrika. De sände informationsgrupper till Skandinavien och ofta utgick de från vårt klubbhus. Av dem, och särskilt av Bill Jardine, lärde jag mig att erbjuda och enas brett istället för att avgränsa och fastna i frågor man inte är överens om. En visdom jag burit med mig genom livet. Se till huvudfrågan och ena folk kring det.

Ett sånt exempel är från början av 2000-talet då frågan om konstgräsplaner dök upp. Ishockeyarenan Frölundaborg hade tilldelats 100 miljoner för renovering samtidigt som breddidrotten missgynnades. Kravet, som initierades och drevs av Proletären FF, blev att fotbollen behövde 20 konstgräsplaner till förorterna för…just det, 100 miljoner kr. Detta resulterade i att 176 klubbar av 180 enade sig. Även storlag som blåvitt, Häcken och Gais ställde sig bakom. Trycket blev så stort att kravet gick igenom.

Bengt minns kampen mot Irakkriget 2003. Hans Proletären FF deltog mycket aktivt, just med tanken att alla kan samlas kring ett huvudkrav. Och så blev det. Demonstrationen i Göteborg samlade 20.000 personer.
– Det var ett stort ögonblick som visar att det finns hopp, säger Bengt och ler nöjt.

På samma sätt berättar Bengt om en rad olika händelser och kamper genom decennierna. Det är ofta den ”stora scenen” han berättar om, som den stora skolstrejken i stadsdelen Högsbo i mitten på 1990-talet och den följande stora protesten vid ”börsen” på Gustav Adolfs Torg i Göteborg, där kommunpolitikerna håller till.

Men visst finns även den andra sidan, den mindre och personliga. Som berättelsen om den unga flickan som var så duktig i fotboll, kvotflykting från Kurdistan men helt utan självförtroende. Den glädje som borde sprudla från en ung människa hejdades av hemska minnen av förföljelse, till exempel att tvingas se på medan hennes farbror hängdes. Bengt ägnade mycket tid åt henne som stöd- och samtalspartner. Ett år senare har flickans våndor börjat förbytas i glädje och iver. ”Bengt, tiden räcker inte till” sa hon. En inåtvänd och rädd flickas flykt från förföljelse och fasansfulla minnen, hade förvandlats till glädje och engagemang som ungdomsledare, framträdande i närradion, dansledare för ett folkdanslag. Bengts och andras insats gav resultat och speglar ett Sverige när det är som allra bäst.
– Ja, visst värmer det att se en sådan förvandling, säger Bengt samtidigt som han ändå är lite obekväm med att prata om sina egna insatser.

Men du är också medlem i Kommunistiska Partiet sedan länge. Hur jobbar du där och hur har det påverkat dig?
– Tja, tanken är ju att bygga upp ett ordentligt arbetarparti som kan ha inflytande på samhällsutvecklingen. Jag jobbar på samma sätt där, med folkrörelsetanken i centrum för det jag försöker göra. Vi kan bara åstadkomma ett bättre samhälle om vi gör det tillsammans. Min uppgift är att efter förmåga åstadkomma detta och få folk att känna att de är viktiga, att det de väljer att göra spelar roll.

Vad vill du säga till ungdomar idag?
– Gå inte på individualismen. Gå samman. Ensam är svag. Förena till exempel kampen för att bevara en fritidsgård med tanken på att ett annat och bättre sätt att leva, faktiskt är möjlig. Att vi behöver ett annat ekonomiskt system som ser till människor och behov istället för vinsten för några få.

Har du nåt budskap till de vuxna?
– Ja, att vi har ett stort ansvar att ge våra ungdomar hopp och skäl att leva. Sitt inte hemma, gå ut till ungdomarna och var med dem. Dela deras vardag och problem och hjälp dem att få rätt perspektiv på tillvaron. Det är inte hopplöst, inte om vi går samman.

Hur ser ditt önskesverige ut?
– I mitt önskesverige är det de som jobbar och producerar som är med och bestämmer. Där vi tar ett gemensamt ansvar för samhället, barnen, skolan, den ålderdom som oundvikligen drabbar oss alla. Att vi begriper att vi måste ta ansvar för både oss själva och miljön. Ett sånt samhälle äger vi tillsammans och då finns det alla möjligheter för folk att må bättre och få glädje och harmoni i sina liv.
– Nu hinner jag inte prata mer. Jag måste lasta in ett par hundra bananer i kylen. Om några timmar kommer det 80 ungar till PFF:s ”Sommarkul för barn och ungdomar” som vi ordnar fem dagar i veckan under hela sommaren.

När jag sätter mig i bilen tänker jag att Sverige faktiskt kan vara fantastiskt. Om vi gör det tillsammans.

Föreningssverige

Det svenska föreningslivet är hotat av marknadskrafterna

Det svenska föreningslivet är unikt

Föreningslivet är en brygga till samtal och gemenskap mellan människor från olika sociala miljöer och etnisk bakgrund.

Föreningslivet är en viktig del av
svensk demokrati. Den traditionella svenska ideella föreningen är demokratisk till sin karaktär: en person – en röst.

Föreningslivet ger fördjupade
kunskaper, som leder till bättre förståelse för det okända eller annorlunda. Föreningslivet ger både mental och fysisk folkhälsa och är därmed viktig för såväl den enskilda människan som för samhällsekonomin.

Men detta rika föreningsliv, som omfattar mer än 100.000 föreningar är hotat av marknadskrafterna. I förarbetena till den unika svenska skattelagstiftningen som ger ideella föreningar momsbefrielse för sin tidskrifter, ansågs momsbefrielsen medverka till det demokratiska samtalet i nationen. Sedan länge kommer det krav från EU om att momsbefrielsen skall slopas. Om det sker är det ett dråpslag mot föreningsekonomierna.

Likaså beslutade staten att även postens tjänster skulle anpassas till tanken på det demokratiska samtalet. Därför har det sen många decennier funnits speciella, billiga tjänster för det, t ex B-Föreningsbrev. För att ideell verksamhet ska kunna skicka sina tidskrifter till medlemmar och prenumeranter, till överkomliga priser.

Dessa tjänster är borta idag då Posten ska gå med vinst istället för att utföra en nödvändig samhällstjänst.

Att pengarna tagit över i de flesta idrotter förstör också grundtanken och gör rolig lek och folkhälsa till ett smutsigt geschäft.

Den här sidan vill berätta om denna utveckling och diskutera vad vi kan göra åt eländet.

Du eller din förening/organisation borde berätta hur er verklighet ser ut. Gör det här.