Ett rån mot svenska folket – dags för Swexit

Robert Mathiasson, tidigare ordförande för Kommunistiska Partiet ger sin syn på vad den så kallade coronaöverenskommelsen i EU betyder för svenska folket.
Slutsatsen är tydlig: Sverige bör lämna denna rikemansklubb så fort det går.

Om du vill veta vad som är syftet med EU bör du titta på toppmötet i Bryssel. Glöm pratet om en återhämtningsfond efter coronakrisen. Det som nu beslutats i Bryssel är en gigantisk pengaöverföring från skattebetalare i norra Europa som via länder i södra och östra Europa slutligen hamnar i fickorna på främst tyska och franska industrijättar och storbanker.

Det vi bevittnar är ett av världshistoriens största rån. Rånbytet blev 7.700 miljarder kronor. Sverige ska betala 148 miljarder till fonden. Dessutom höjs beskyddaravgiften för svensk del med sex miljarder kronor årligen, till 45 miljarder kronor. Det är tio miljarder mer än vad staten lägger på ekonomisk trygghet vid ålderdom och nästan lika mycket som statens utgifter för rättsväsendet.

Samma politiker som hävdat att det saknas pengar och resurser till att rejält förbättra för Sveriges pensionärer eller ta krafttag mot gängkriminaliteten öppnar nu villigt skattekistan när Bryssel och bankerna ropar efter pengar.

EU är och har alltid varit eliternas och storföretagens politiska projekt. Det gäller inte minst Tysklands och Frankrikes jättar som likt förvuxna gökungar äter övriga ur boet.

De som snackar om att fonden handlar om att svenskarna nu ska betala för en massa lata italienare fattar inte vad det hela handlar om. Den som inte tänker längre gör sig till en nyttig idiot åt EU-eliten, spelar med i mörkläggningen av vad EU-projektet egentligen handlar om.

Italien tillhör EU-projektets verkliga förlorare. Det är ett land i djup kris. 97 procent av de italienska hushållen har kunnat se sina inkomster stagnera eller sjunka efter eurons införande, de som läst på Handelshögskolan kallar det att försöka göra landet konkurrenskraftigt.

Men även ett konkurrenskraftigt land (d v s låglöneland) måste konsumera. Lösningen har varit att låta skuldsättningen skjuta i höjden. I Italien finns en större andel så kallade toxic loans än många andra länder och sedan länge har en italiensk bankkris hängt som ett hotfullt moln över den europeiska kontinenten.

Sedan krisåret 2008 har Italien förlorat nästan sju procent av sin BNP, det största tappet efter Grekland av alla EU-länder. En fjärdedel av den italienska industriproduktionen har slagits ut. Resultatet är en enorm arbetslöshet, en skyhög statsskuld och som sagt en banksektor i kris.

Men det finns även vinnare. Vinnarna är dels de tyska industrijättarna som konkurrerar ut den italienska industrin och dels de franska storbankerna som fullkomligt invaderar Italien.

De franska bankerna har runt 300 miljarder euro investerade i Italien, mer än alla andra EU-länder tillsammans. Inte att undra på att franska presidenten Emmanuel Macron är en av de EU-ledare som ropar på mest pengar.

Det är detta – att rädda euron och det tyska och franska storkapitalet – som toppmötets beslutade storrån handlar om. Som alltid i EU sammanhang kläs eliternas politik in i flufford som solidaritet och gemensamt ansvar.

EU är eliternas sammansvärjning mot folket för att kunna driva en politik som saknar folkligt stöd och råna folk in på bara skinnet. Och de visste vad de ville redan från början!

1988 skrev den ansedda tyska tidningen Der Spiegel att de ”sociala och demokratiska framsteg” som vissa länder uppnått ”kommer under trycket av de frigjorda marknadskrafterna att smälta samman till ett minimum på den internationella konkurrenskraftens altare”.

Även i Sverige var målet med EU och ett kommande svenskt medlemskap klart. Sommaren 1991 förklarade dåvarande Volvochefen PG Gyllenhammar att målet med EG/EU var återhållna löneökningar i åratal, sänkta skatter, nedmonterad offentlig sektor och sänkta ersättningar till sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Peter Wallenberg, som då var det svenska näringslivets överstepräst, skrev i Dagens Industri den 18 april 1991 att ”EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna för Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”

Den avlidne Peter Wallenberg ler säkert i sin himmel över det Brysselbeslutade rånet, för det krävs inget snille för att räkna ut vilka samhällssektorer som kommer skäras ner för att betala räkningen.

Krönikan publicerad först i nättidningen Nyheter idag

Krisens visselblåsare

Gunnar Lyckhage spanar om framtiden efter corona

Gunnar Lyckhage. Framtidsspanare, upphandlingsexpert, medförfattare till boken ”Beredskap i kris” 2015. Utgiven av Civilförsvarsförbundet

Den kinesiske läkaren Li Wenliang som larmade om Coronaepidemin i Wuhan redan i slutet av december 2019 blev trakasserad av lokala myndigheter och polis för att ha spritt falska rykten. Innan erkännandet för sin insats hann han själv avlida av sjukdomen. Han var en visselblåsare i ordets klassiska betydelse, en som vågar säga sanningen även när den är obekväm och när det kan stå en dyrt att våga säga ifrån.

Även vi kände oss lite som visselblåsare, Susanne Gäre och jag, när vi skrev ”Beredskap i kris” 2015, även om det enda vi riskerade var att väldigt få begrep vad vi pratade om. Stolta var vi ändå, och dessutom glada att Civilförsvarsförbundet och Blå Stjärnan satsade på vår bok.

I den europeiska inledningen av pandemin fick ordet visselblåsare en helt ny betydelse. Följande citat ur DN om det som hände vid after ski i Ischgl belyser eländet.

” – Vid ett tillfälle beställer vi 100 shots. De bärs in till visslingar och tomtebloss. Alla bartenders har en visselpipa runt halsen som de använder för att hålla festen igång. Jag tar en visselpipa och blåser i den, jag vill liksom hjälpa till att höja stämningen.
Den och andra pipor vandrar sedan runt bland gästerna på baren. Allt är alltså som det brukar vara i Ischgls pulserande nattliv. Det ska dröja flera dagar innan baren och alla andra after ski-barer på orten stänger. Men då är det redan för sent. Från Ischgl har smittan spridits till stora delar av världen.”


Men det som händer inom hemtjänst och äldreomsorg i Stockholm och andra svenska städer är minst lika eländigt, med brist på framsynthet och brist på respekt för personalen och för de äldre som förtjänar ett värdigt liv och bemötande. Stor personalrotation och mängder med timanställda ungdomar, med bristfällig utbildning, dålig betalning, stressiga scheman, avsaknad av både skyddsutrustning och social trygghet, exempelvis ersättning från Försäkringskassan då man är sjuk, ger närmast idealiska förutsättningar för smittspridning. Resultatet med alldeles för många dödsfall, har vi redan sett. ”Bekymmersamt” säger myndigheter, medan människor med engagemang i vård och omsorg protesterar. ”Detta är inte bekymmersamt, det är katastrofalt”. (Se gärna Åsa Plesners rapport Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö, www.arenaide.se/rapporter)

Man blir inte gladare av det den erfarne agronomen Sture Larsson beskriver. Jordbruksverket har av smittskyddsskäl förbjudit luftutbyte mellan rum i djurstall. Men flertalet större byggnader i Sverige bryter mot Miljöbalkens kapitel 2 och är omöjliga att säkert använda av smittskyddsskäl. Ingen skyddsbärande myndighet på den humana sidan har ens har försökt tänka i smittskyddstermer sedan cirka 1975. Varken riksdag, regering, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, MSB, Boverket, länsstyrelser eller kommuner! Det tar kanske tio minuter från nysning i ett rum till droppsmitta i ett annat rum på grund av den ventilationsteknik vi använder i Sverige. Roterande värmeväxlare återför den skit som skulle ut. Därför kan vi inte hantera coronasmittan varken momentant eller på sikt. Sverige har ingen metod att bryta smittkedjan inom nuvarande system. (https://www.komin.in/2020/04/05/ventilation-djur-battre-skyddade-an-manniskor/)

Bägge dessa exempel visar på en närmast osannolik brist på analys av verkligheten, från ansvariga svenska myndigheter och politiker. I den bok Susanne Gäre och jag skrev beskriver vi MSB´s analys från 2012 av olika möjliga katastrofer som kan inträffa. Det finns ett mycket brett spektrum av risker. Ytterst få av dem har med krig att göra. Överst på den 27 punkter långa listan finner vi begreppet pandemi. Därmed blir det helt ofattbart att man kan lägga ner alla former av beredskap, antingen det handlar om livsmedel, om medicinsk beredskap och ett stort antal fältsjukhus eller ånglok runtom i Sverige om elektriciteten skulle fallera, bara för att ”det kalla kriget” avslutats. Att EU i stället skulle stå för beredskapen var ett påstående, en from förhoppning, utan koppling till vare sig faktaanalys eller någon form av avtal.

Enligt Jordbruksverket kostade livsmedelsberedskapen 20 kr per invånare och år, alltså ca 200 miljoner kronor. 2002 sålde man 695 000 ton livsmedel i prima skick för ca 1:75 kr per kilo i snitt. Men beredskapen skapade också en inhemsk produktion av livsmedel, höll landsbygden levande och vi behövde inte importera alls så mycket livsmedel som i dag. (Exempelvis gick fram till 1991 allt smör som producerades i Sverige till beredskapsförråden innan det slussades vidare till handeln efter ca ett år.)

Vi granskade också Finlands robusta agerande och deras noggranna arbete med försörjningsberedskap. Deras utgångspunkt är att alla funktioner i samhället måste fungera oberoende av situation. Man skriver:

”… Det kan också ske något oväntat. Exempel på plötsliga förändringar som kan ske är:
• att klimatförändringen utvecklas snabbare och kraftigare än väntat och att människor tvingas fly på grund av förändringarna i miljön,
• att askmoln ger upphov till avbrott i flygtrafiken eller har en avkylande effekt på klimatet,
• att en politisk kris drivs till sin spets,
• att en växt- eller djursjukdomsepidemi sprids snabbt,
• att en pandemi som är farlig för människor uppstår,
• att någon del av världen drabbas av radioaktivt nedfall.”


Det andra citatet handlar om etiskt och moraliskt tänkande, det ligger mycket långt från den svenska marknadsstrategin och handlar om hur man skall tänka kring inhemsk livsmedelsproduktion:

”Framtidens hållbara livsmedelsförsörjning kommer inte att grunda sig på global centralisering och utläggning, utan på lokal produktion och konsumtion i ett globalt nätverk. För folket innebär det här såväl rätten som skyldigheten till egen matproduktion. Framför allt borde vi hålla oss borta från de fattigas risskålar. Den globala livsmedelssituationen och utsikterna för den ålägger också Finland en skyldighet att sörja för den inhemska produktionen.”

För ett fungerande och solidariskt Sverige efter coronakrisen kommer mycket stora politiska förändringar att krävas.