Starta UA-kurser, Unga Anställda

201123 / Av Bengt Johansson, ordf. 24:7

Enligt Entreprenörsskapsforums ”Nationell Rapport 2014” var 8,3% av befolkningen någon slags företagare. Sifforna här har några år på nacken men stämmer ganska bra även idag.

Propagandan för företagande har varit stark under decennier och har också letat sig in i skolan, där det anordnas ”utbildning” i entreprenörsskap.
Ungdomarna får skapa ett så kallat UF-företag och hitta en ”affärsidé”.
Myten om att bli sin egen lyckas smed får en stark plats i ungdomarnas hjärnor eftersom bland annat Skolverket legitimerar detta.

Men i det verkliga livet efter skolan grusas drömmen om att ”lyckas” nästan alltid då konkurrensen obönhörligt verkar för att slå ut mindre och svagare aktörer.

Kvar står en till marken nedslagen människa med stora hål i plånboken och skulder till banken.
Propagandan har gjort sitt och verkligheten har slagit igen framtidens lyckliga dörr rätt i näsan på den lurade människan. Konkurserna räknas i många tusental i Sverige, varje år.

Men vänta nu…
Om ca 8 procent är företagare, betyder ju det att en förkrossande majoritet i samhället är anställda.

Enligt högerns propaganda är dessa människor inte lika mycket värda eftersom de inte ”klarar” att driva företag, eller inte vill.
Stina på Ica, Inger i omsorgen, Maja i skolan, Anders på bygget, Nils på renhållningsverket osv, har alltså misslyckats?

Ändå är det de som håller igång hela vårt samhälle, varje år, varje dag, varje timma. Utan deras arbete skulle landet stanna, omedelbart. Är det inte just detta vi bevittnat under coronakrisen?

Det är hög tid att uppvärdera de anställda.

I Västnytt har snart sagt varje ko, varje höna och varje häst deltagit i något program, men när såg du en vardagsmänniska få tala till punkt om sin verklighet och sina problem?

Syns inte – finns inte. Inte förrän vi slutar arbeta. Då blir det ett herrans liv på överheten.

När hamnarbetarna i Göteborg slogs för normala fackliga rättigheter, skrek ”frihetens försvarare” på strejkförbud. Den socialdemokratiska regeringen lydde och via riksdagsbeslut inskränktes strejkrätten.
Arbetare skall arbeta och hålla käften.

Detta vill vi i 24:7 ändra på. Börja redan i skolan.
Inrätta UA-Kurser. UA-Unga Anställda.
Låt eleverna lära sig om realiteterna som anställd.
Låt kreativiteten flöda hos eleverna när de ska ta reda på hur de ska motverka låga löner, uppsägningar via SMS, lojalitetsförklaringar i anställningskontrakten.

Låt dem ta del av de empiriska kunskaper som finns om att vanliga anställda som är organiserade och agerar i solidaritet med varandra, får ett lyckligare och rikare liv ekonomiskt och inte minst mentalt.

Detta ligger också helt i linje med vad Skolverket skriver att: ”stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt viljan att pröva och omsätta nya idéer i handling.”

Låt kreativiteten flöda – Inrätta UA-kurser.

(M) vill att ”pöbeln” ska hålla sig borta från naturen

Moderaterna i landet och även i Varberg vill försämra eller ta bort strandskyddet och de påstår att det är för allas bästa, för att ”hela Varberg ska leva” som de skriver.
Det är falsk varudeklaration, i bästa krämarstil. Det är bluff rakt igenom och genom dessa ständiga bluffar visar de sitt förakt för folk. Vi kan faktiskt tänka själva.

2020-11-16 / Av Bengt Johansson

Strandskyddet ingår i Allemansrätten och har sitt ursprung i den så kallade Fritidsutredningen 1937. Bakgrunden är bland annat att riksdagen röstade igenom en andra semestervecka. Ni kan säkert gissa att rikemanspartiet Moderaterna röstade emot att folk skulle få en andra semestervecka. Är det bra för alla? Att folk inte ska ha lagstadgad semester? M har röstat emot både den tredje och fjärde semesterveckan. Folk ska tydligen jobba ihjäl sig. Det tycker moderaterna är ”bra för alla”.

Allemansrätten och strandskyddet tillkom för att människor skulle kunna vara i naturen på sin fritid. Innan var det bara rikemansfolk som hade fritid. Moderaterna påstår att Varberg inte kan utvecklas om människor har tillgång till stränder och skogar. Bada på stranden, fritidsfiske med barnen eller plocka blåbär, hotar alltså utvecklingen i Varberg enligt moderaterna.

Alla förstår att det är bluff och båg. Det handlar bara om att ge människor med pengar chansen att få vara ifred från ”pöbel och pack.”

Är det att ”hela Varberg ska leva” när Moderaterna privatiserar LSS och sänker lönerna med minst 4000 kr per månad? Räknas inte omsorgspersonalen som ”människor som ska få leva”?

Eller när de river äldre bostadsbestånd med rimliga hyror och ersätter med svindyra insatslägenheter? Tydligen ska bara vissa få leva och vi andra får klara oss bäst vi kan.

För att landsbygden ska leva krävs det helt andra insatser. Börja med att säkra upp lokalt producerad mat till Varbergs kommuninvånare. Gå inte på moderaternas skitsnack.

I dagarna kommer Varbergs uppköpta politikerelit att besluta om en budget för de nästkommande åren. Man ska spara nästan 300 miljoner kronor. Detta innebär nedskärningar inom skolan, barnomsorgen, omsorgen för äldre, stängningar av viktiga mötesplatser; dagcentraler och matsalar för pensionärerna. Listan kan göras lång.

Det behövs en riktig opposition i Varberg
Den är här nu, folkrörelsen 24:7. En folkrörelse som vägrar gå med på mer social slakt. En folkrörelse som sätter trygghet, rättvisa och demokrati främst. En rörelse som vill aktivera människorna till motstånd. Som förmår ge människorna hopp och styrka igen.

Att läsa en spännande och initierad liberal

Eric Kaufmann, liberal och professor i statskunskap vid Birkbeck college i London, har skrivit en initierad och spännande bok om vithet som begrepp, skiftat från tid till annan. Här presenterar vi en recension av boken.

Vitskiftet eller att vara vit i framtiden – vad kommer det att betyda?

Några rader om en bok igen. En spännande bok, som öppnar en del nya perspektiv, åtminstone för mig. Man håller inte med om allt, och provoceras att tänka. Nyttig läsning alltså.

Jag är inte liberal, väldigt långt därifrån. Tycker att dagens socialister och dagens arbetarrörelse står under alltför starkt inflytande från liberalismen. Men det betyder inte att man inte ska lyssna på vad liberaler skriver. Särskilt inte liberala kättare som utmanar konsensus och tänker fritt utan hänsyn till det som för dagen är politiskt korrekt, vilket sker i den här boken.

Alla ideologiska riktningar har ju sina låsningar, ämnen som är svåra att diskutera öppet mellan åsikts­fränder. Liberaler emellan är det svårt att diskutera klasskillnader och ojämlikhet, företeelser som är intimt förbundna med en liberal samhällsordning, men även av många liberaler upplevs som nega­tiva. Socialister emellan är det svårt att diskutera etnicitet och kulturskillnader. Klasserna är den grund­läggande indelningen av samhället i ett liberalt/kapitalistiskt system, och etnicitet borde egen­tligen inte spela någon roll. Ett socialistiskt medvetande rensar bort primitiva grupphänsyn som inte har sin grund i ens ställning i förhållande till produktionen, är tanken. Samtidigt är etniciteten stän­digt närvarande, och har alltid varit det. De europeiska arbetarpartierna gav 1914 sitt stöd åt kri­get istället för att solidarisera sig med sina klassystrar och -bröder i fiendeländerna, för att ta ett lite ut­tjatat exempel.

Vad de företeelserna – etnicitet och kulturskillnader – spelar för roll idag försöker författaren till den här boken, Eric Kaufmann, utforska. Mera precist ställer han frågan – som i sig bryter mot en hel del ta­bun bland folk som läser DN och röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet – vad det betyder att tillhöra den in­hemska vita majori­teten i västvärlden idag. I inledningen påpekar han att svenska staten kan skaffa sig nya medborgare på en eftermiddag, medan det för den etniskt svenska majoriteten tar gene­rationer av integration och bland­giftermål för att göra de nyblivna medborgarna till medlemmar av den etniska majoriteten. Han bryr sig inte särskilt mycket om politisk korrekthet, som ni märker.

Kaufmann är professor i statskunskap vid Birkbeck college i London, och han sysslar mycket med poli­tisk demografi, dvs. hur förändringar över tiden av befolkningens sammansättning påverkar poli­tiken. Demografi är ju ett spännande ämne på så sätt att man kan göra ganska goda förutsägelser om fram­tiden. Befolkningens sammansättning idag, födelsetal och invandring, bestämmer helt enkelt hur befolkningen i framtiden kommer att se ut.

Och när Kaufmann skådar in i framtiden så ser han vitskiftet, som gett boken dess namn och som han ser som ett oundvikligt öde för den vita majoritetsbefolkningen i västländerna, bl.a. Sverige, även om boken främst behandlar läget i USA, Storbritannien och Kanada. På grund av invandring, invandrares högre födelsetal och blandgiftermål kommer den del av befolkningen som vi idag skulle säga är vita, av helt europeiskt ursprung, att vara en minoritet i västländerna redan i slutet av det här seklet. Grup­pen med blandat ursprung kommer att ta över som den nya majoritetsgruppen. I England och Wales förutspår Kaufmanns framskrivningar att gruppen med blandat ursprung kommer att motsvara över 90 procent av befolkningen år 2200. När Kaufmann talar om vita i detta sammanhang gör han det lite slarvigt, som ett grovt mått på etnicitet, uppfattar jag. Det finns nu många personer i Sverige, bl.a. adopterade, som inte har någon annan etnisk bakgrund än svensk trots att vi inte skulle säga att de är vita.

Vita utan annat ursprung kommer i framtiden – menar Kaufmann – främst att finnas bland grupper som är mera isolerade geo­grafiskt eller kulturellt.

Landsbygden, relativt isolerad geografiskt, domineras fortfarande helt av vita i de länder Kaufmann undersöker medan städerna går mot en allt större mångfald. Inom religiösa grupper som mormoner, isolerade kulturellt, som är i det närmaste helt vita, är födelsetalen höga, och ett starkt socialt tabu råder mot giftermål utanför den egna gruppen. Delstaten Utah är vitare än jämförbara delstater till följd av mormonernas dominans. En dominans som hela tiden förstärks av deras födelsetal, som är väldigt höga i jämförelse med andra delar av den vita majoritets­gruppen i USA.

Hur framtiden kommer att te sig för dagens majoritetsgrupper i västländerna, de vita i USA, engels­män, walesare, och skottar i Storbritannien, svenskar i Sverige, det avgörs av hur den gruppen kom­mer att be­traktas och framförallt avgränsas, menar Kaufmann. Kommer de vita att vara en allt mindre minoritet, främst be­stå­ende av grupper i den kulturella eller geografiska periferin? Eller kom­mer den vita majoriteten att omdefinieras och utvidgas till att även omfatta dem med blandat ur­sprung?

Kaufmann menar att den senare linjen – en vidgning av begreppet vit, ett vitskifte – är mer trolig. Nationerna i Västeuropa är gamla och tätt sammanvävda med den dominerande folkgruppens öden. Frankrike, t.ex., har en nationell mytologi som spårar nationens ursprung till antika galler och franker. Det är därför inte sannolikt, menar Kaufmann, att en ny nationell mytologi, byggd på en ny blandning av ur­sprung, skulle skapas. Detta har däremot skett i nya världen, t ex i Mexiko och Karibien, där flera folk­grupper redan vid de nya nationernas tillblivelse smält samman och bildat en ny etnicitet.

Kaufmann tror att synen på och avgränsningen av den vita gruppen i västvärlden kommer att ut­vecklas på samma sätt som synen på den vita gruppen i USA. Förr var det bara anglosaxiska pro­testanter som räknades till majoritetsbefolkningen i USA. Men i den gruppen har judar, italienare, irländare och östeuropéer inlemmats. Dessa tillhör idag, i de flestas ögon, den vita majoritetsbefolkningen.

Kaufmann själv uppfattas ofta som vit berättar han, trots att han har lite mörkare hudton – ni kan se honom på bilden ovan – och han är av blandat europeiskt, latinamerikanskt och asiatiskt ursprung. Kaufmanns utseende kan kanske om ca 150 år uppfattas som typiskt vitt, om Kaufmanns spådomar besannas.

Vitskiftets orsaker kan sökas i den stora invandringen till västländerna under den senaste 40- eller 50-årsperioden. Kaufmann blickar bakåt i historien och konstaterar att Sverige, Storbritannien och andra länder i Västeuropa så sent som på 40-talet hade en utrikesfödd andel av befolkningen som uppgick till några få procent.

När det gäller USA pekar Kaufmann på den liberalisering av invandringslagstiftningen som skedde 1965 och, senare, under 1980-talet. Ökad invandring följde och den vita gruppens andel av befolkningen började sjunka relativt snabbt. Vitskiftet har därför idag kommit längre i USA än i andra västländer.

Kaufmann undersöker vilka de politiska konsekvenserna blivit av vitskiftet och menar att de varit mycket betydande. Kaufmanns åsikt är att den s k högerpopulismens obevekliga frammarsch i huvudsak förklaras av attityder till och motstånd mot invandring.

Och efter den mycket grundliga genomgång han gör av valresultat och annan statistik är det faktiskt mycket svårt att säga emot honom. Ökad invandring har egentligen över hela västvärlden, med den engelsktalande delen av Kanada som möjligt undantag, lett till ökat stöd för högerpopulistiska politiska alternativ.

Från och med 90-talet får invandringsmotståndet fart inom det republikanska partiet i USA. Efter det att Tony Blair börjat föra en betydligt mer generös invandringspolitik dröjde det inte många år innan Tories började driva på för en mer restriktiv invandringspolitik. Jag minns själv hur Tory-ledaren William Hague under valrörelsen 2001, då jag pluggade i England, i en TV-utfrågning sade att in­vandring riskerade att göra Storbritannien till ”ett främmande land”.

Här hemma i Sverige har stödet för SD formligen exploderat samtidigt som den årliga invandringen under 10-talet har legat på över 100 000 personer årligen. Antalet beviljade uppehållstillstånd 2019 blev knappt 120 000, över en procent av befolkningen. Kaufmann pekar på den höga andelen utrikes­födda i USA kring sekelskiftet 1900, som när den var som högst låg på strax under 15 procent. I da­gens Sverige är andelen 19 procent.

Som jämförelse nämner Kaufmann den trots allt begränsade påverkan på väljaropinionen som blev resultatet av finanskrisen 2008. Finanskrisen har, på det hela taget, vilket får ses som ett stort miss­lyckande för den internationella arbetarrörelsen, inte lett till något ökat stöd för socialistiska politiska alternativ. Den stora invandringen har däremot lett till ett helt förändrat politiskt landskap i Sverige, Danmark, Tyskland, Italien, Frankrike med flera Västländer. Och till stora förändringar inom Tories i Storbritannien och republikanerna i USA.

De människor som reagerar politiskt genom att stödja invandringskritiska politiska alternativ har med Kaufmanns sätt att analysera situationen anammat den första av de fyra strategier som Kaufmann menar att den vita majoritetsgruppen kan välja för att hantera den etniska förändringen, nämligen att slåss mot den. Rösta på politiska alternativ som lovar att hejda den etniska förändringen, eller till och med återställa ett etniskt homogent samhälle genom att kasta ut dem som invandrat.

Men vad är det som framkallar denna motreaktion? Kaufmann ger sig i boken i kast med den frågan, och även frågan hos vilka människor den reaktionen framförallt uppkommer. Han visar i den dis­kussionen upp sin liberala bockfot, men har också en hel del vettigt att säga.

Om man tar det vettiga först så menar Kaufmann att invandringsfrågans laddning till stor del handlar om hur den påverkar samhällets kulturella och etniska sammansättning. Invandringen, särskilt om den är stor, påverkar vilka idéer, värderingar, sedvänjor, familjestrukturer m.m., men även hudfärger, som förekommer och dominerar. Många människor reagerar när de inte känner igen sin barndoms samhälle längre. Känner olust och vilsenhet inför den etniska förändringen. Detta, menar Kaufmann, och jag håller med, är inte något uttryck för rasism utan helt enkelt att vara fäst vid sin hembygd, sitt hem­land, sin egen kultur. Detta måste vara tillåtet för den vita majoritetsbefolkningen likaväl som det är det för olika minoriteter, anser Kaufmann, och jag instämmer. Kaufmann pekar i en välfunnen jämförelse på den svarta befolkningen i London-stadsdelen Brixton, som varit den dominerande grup­pen där under flera årtionden. Men i takt med gentrifieringen har området blivit allt mera ”vitt”. Det måste den svarta gruppen få känna sorg och nostalgi över, och även uttrycka en politisk önskan att processen ska bromsas eller hejdas. Samma känslor och önskningar måste också den vita majoritets­gruppen få hysa.

Kaufmann gör i det sammanhanget en rätt träffande analys av begreppet identitetspolitik och hävdar att det handlar om politik som främjar vissa gruppintressen. För minoriteter handlar identitetspolitiken om att deras intressen, sedvänjor och livsstil ska respekteras och ges utrymme i samhället. För majoriteten är det egentligen samma sak, fast tvärtom. Majoritetetens identitetspolitik handlar om att majoritets intressen, sedvänjor och livsstil ska behålla sin dominerande ställning. I vårt eget fall att Sverige ska fortsätta vara svenskt, för att uttrycka det lite tillspetsat.

Det är bättre, säger Kaufmann, att det rena etniska gruppintresset, som det ju faktiskt är vad det handlar om, kommer upp på bordet. Annars kommer det att förkläs i diskussioner om andra frågor, som brottslighet och sekularism, och diskuteras på ett indirekt, dolt sätt.

Kaufmann går ännu längre, och menar att den vita majoritetsgruppens oro inför invandringen, och den snabba etniska förändring som den fört med sig, kan lindras genom att vitskiftet beskrivs och skildras på ett balanserat sätt i den offentliga debatten.

I egna intervjuer han gjort med medlemmar ur den vita majoritetsgruppen har han beskrivit ett framtidsscenario där den vita majoritetsgruppen behåller sin dominerande ställning men har omdefinierats och utvidgats till att också omfatta dem med blandat ursprung. Därefter har han frågat intervjupersonerna om deras inställning till invandring. Samtidigt har han, för en annan grupp intervjupersoner, beskrivit ett scenario där den vita gruppen är i minoritet och en ny grupp, som definieras som blandad till sitt ursprung, har tagit över som den nya majoritetsgruppen.

Resultaten från Kaufmanns intervjuer visar att attityderna till invandring var mycket mer positiva bland dem som fått en beskrivning av en omdefinierad men fortfarande dominerande vit grupp än bland dem som fått en beskrivning av en marginaliserad men mindre blandad vit grupp.

Jag nämnde ju att Kaufmanns liberala bockfot kom fram på ett par ställen. Hur yttrar sig det då? Jo, genom den totala frånvaron av klassanalys och hänsyn till klassintressen i Kaufmanns framställning.

I Kaufmanns liberala värld är det individens personlighetstyp som avgör hur man ställer sig till invandring. Om man är en auktoritär person (som föredrar ordning och tydliga hierarkier) eller en konservativ person (i den meningen att man ogillar förändring, inte i bemärkelsen anhängare av konservatismen som politisk ideologi), då är det mera sannolikt att man vill se en mer restriktiv invandringspolitik. Om man däremot tillhör den grupp människor som har en mer öppen och tolerant inställning, den tredje personlighetstyp som Kaufmann menar dominerar i befolkningen, då känner man sig trygg och bekväm med den etniska förändringen. Det är för de människorna osannolikt att man ser minskad eller begränsad invandring som en viktig politisk fråga.

Kaufmann hävdar också, och det är väl här som allra senast som en socialist börjar tycka att ett löjets skimmer sprider sig, att de som är toleranta har en högre benägenhet att söka sig till högre utbildning, på grund av större inneboende nyfikenhet. Det skulle i sin tur förklara varför högutbildade är mera positivt inställda till invandring och mindre hugade att stödja invandringskritiska politiska rörelser.

Man har som socialist lust att fråga Kaufmann om han inte ser någon plats för en materiell analys, grundad på klasstillhörighet och hur invandringen påverkar olika gruppers ställning i klasskampen. Spelar det ingen roll att man som medlem av arbetarklassen är den som måste konkurrera med de nytillkomna om arbetstillfällena och bostäderna? Spelar det ingen roll att man är den som hamnar i samma bostadsområden som de? Spelar det ingen roll för arbetarna, de förment auktoritära och konservativa, att möjligheterna till facklig och politisk organisering minskar med ökad etnisk splittring? Är det brist på nyfikenhet som håller arbetarungdomen borta från högre studier? De kraftigt höjda terminsavgifterna för att gå på universitet i Storbritannien och USA, har de inget med saken att göra? Att ställa dessa frågor är enligt min ringa mening att besvara dem.

Klassisk liberal enögdhet eller till och med blindhet från Kaufmann alltså. Som också visar sig i hans bedömning av enskilda politiska händelser. Han menar att Labours relativa valframgång 2017 förklaras av att partiet genom att förklara sig acceptera resultatet i folkomröstningen om EU-medlemskap lyckades vinna över tillräckligt många väljare av de auktoritära och konservativa personlighetstyperna. Inte ett ord om den ekonomiska politiken i Labours valmanifest, den mest radikala på årtionden. Här gör sig Kaufmann helt klart skyldig till att abstrahera bort verkligheten och anpassa sin beskrivning av den så att den stämmer överens med hans förklaringsmodell.

Behöver jag tillägga att Kaufmann också serverar den trötta liberala osanningen om ideologiernas död? Man blir lite matt, men jag varnade er, boken är skriven av en borgare, och då kan den såklart inte vara fläckfri.

Kaufmanns bok innehåller inte bara demografi och befolkningsprognoser. Det finns ett idéhistoriskt tema i den också. Kaufmann spårar upp och beskriver de intellektuella strömningar som politiskt sett möjliggjort den mycket stora invandring som vi sett i Västvärlden under de senaste årtiondena.

Den idéhistoriska inriktning som enligt Kaufmanns mening har varit förhärskande i Västvärlden, åtminstone inom de intellektuellt tongivande skikten inom högre utbildning och massmedia, och som gjort den stora invandringen möjlig, kallar Kaufmann för vänstermodernismen. Den är ett uttryck för och ett utflöde ur 1960-talets kulturella omdaning och betonar starkt modernitet och lika rättigheter. Självklart fanns det starkt stöd för dessa linjer även före 1960-talet, men Kaufmann argumenterar övertygande för att det var först vid den tiden som dessa idéer, som en följd av den allt högre utbildningsnivån hos befolkningen och att de stora massmedierna, TV-sändningarna, nådde ut till alla.

Den har fört med sig sådant som vi idag ser som självklarheter, som jämställdhet mellan kvinnor och män, likabehandling av alla oavsett hudfärg (bl. a medborgarrättsrörelsen i USA), lika rättigheter för sexuella minoriteter, sekularisering.

Inom vänstermodernismen, man tänker bl.a. på sådana figurer som Marcuse, Sartre och Foucault, fanns och finns alltså en sund opposition mot förtryck av kvinnor samt etniska och sexuella minoriteter. Ett sunt fördömande av västländernas kolonialism. Vänstermodernismen har därigenom möjliggjort en andra strategi hos den etniska majoriteten inför den etniska förändringen som in­vandring medför: undertryckande av motståndet mot den.

Vänstermodernismen har helt enkelt fört med sig en ökad tolerans för invandring och etnisk mångfald. Motsatt sida av myntet har varit en minskad tolerans mot vad som setts som förtryck och diskriminering av minoriteter.

Kaufmann ser, skulle man kunna säga, vänstermodernismen som 68-rörelsen utan kraven på samhällsförändring i socialistisk riktning. Som Kaufmann rätt träffande skriver har vänstern gått ifrån att se arbetarklassen som ledare i samhällets marsch mot socialismen till att se etniska och andra minoriteter som ledare i samhällets marsch mot mångkulturen.

Inom vänstermodernismen, menar Kaufmann, och återigen håller jag med, utgår man från att samhället är uppbyggt i en hierarki av grupper där vissa är förtryckare och vissa andra är förtryckta. Den politiska kampen handlar om att stödja dem som är förtryckta, och särskilt dem som för tillfället ses som mest förtryckta. Tydligt är, menar Kaufmann, att kvinnor idag ses som en mindre förtryckt grupp än etniska minoriteter. Tänk bara, tillägger jag, på vänsterns ängslan inför att tala om invandrargruppers överrepresentation när det gäller våldtäkter. Vidare, menar jag, börjar man rätt tydligt kunna urskilja en tendens att transpersoner ses som mer en förtryckt grupp än både kvinnor och homosexuella.

Kaufmann pekar på att opinionen i västvärlden före vänstermodernismens dominans var intolerant på ett sätt som vi idag kallar rasism. Han lyfter alltså fram vänstermodernismens påverkan över tiden. Kaufmann pekar på den amerikanska lagen om utestängning av kineser (Chinese Exclusion Act) från 1882, som uttryckligen – till och med sin rubrik – diskriminerade kineser i utlänningslagstiftningen. Här i Sverige kan vi dra oss till minnes den restriktiva linjen i invandringspolitiken på 30-talet, då det talades öppet om den svenska folkstammens renhet. Sådan öppen och officiellt sanktionerad rasism skulle vi förmodligen se även idag i Västvärlden, tror Kaufmann, om det inte vore för vänstermodernismens genomslag.

Vänstermodernismens påverkan syns inte bara över tiden, menar Kaufmann. Nej, dess inflytande kan framgår också i rummet, vid en geografisk jämförelse. I Västeuropa och Nordamerika har vänstermodernismens inflytande varit starkt och den sociala toleransen för invandring har varit stor, liksom i konsekvens därmed också själva invandringen.

I Östeuropa däremot, som under vänstermodernismens formativa period på 1960-talet befann sig bakom järnridån, med den kulturella avskärmning det innebar, syns dess inflytande inte alls på samma sätt.

Det framgår, menar Kaufmann, av att det inte alls är tabu där på samma sätt att uttrycka en vilja att bevara den samhällets etniska och kulturella sammansättning. Tänk bara på Viktor Orban i Ungern och det regerande socialkonservativa partiet Lag & Rättvisas dominans i Polen, som båda gör bruk av en retorik som – milt uttryckt – inte accepteras bland de rättänkande i Sverige. Eller fundera över det faktum att Alternativ för Tyskland, det dominerande högerpopulistiska partiet i det landet, har sitt absolut starkaste fäste i det gamla DDR, dit vänstermodernismen inte hade tillträde på 60-talet.

Eller fundera på länderna i Ostasien, t.ex. Sydkorea och Japan. Där har vänstermodernismens idéer inte vunnit det insteg de gjort i Västvärlden. Toleransen för invandring och etnisk förändring där är också, i jämförelse med Västeuropa och Nordamerika, i princip obefintlig.

Idag tycks dock vänstermodernismen befinna sig i kris. Strategin att undertrycka oron inför och motståndet mot den etniska förändringen ser inte ut att hålla. Det tabu mot kritik av mångkultur och invandring som tidigare var mycket starkt i de flesta västländer ser ut att rämna. Under 2000-talet har gräns efter gräns passerats ifråga om vad som är tabu i den invandringspolitiska debatten. Kaufmann nämner det bekanta exemplet med det högerpopulistiska partiet ÖVP, som släpptes in i regeringen i Österrike för drygt 20 år sedan, 1999. Det ledde till en storm av fördömanden från övriga EU-länder, och även från många andra håll. Nu, 20 år senare, märks det inte mycket när partier lik­nande ÖVP kommer in i regeringar i Belgien (Vlaams Belang), Italien (Lega) eller Polen (Lag & Rättvisa). Eller ta exemplet Trump. Hans öppet fientliga hållning mot invandrare och mot andra kul­turer var tidigare otänkbar, minns talet om ”shithole countries” t.ex., men han hamnade på presidentposten ändå.

Det grundläggande problem som Kaufmann ser med vänstermodernismen och strategin att under­trycka och tränga bort motståndet mot invandring är att det som trycks ner och trängs bort i själva verket är ett giltigt gruppintresse hos majoriteten att dess seder och bruk, värderingar och kultur ska bevara sin utbredning i samhället. Detta gruppintresse är, som sagt, majoritetens identitetspolitik, och det är inte i sig rasism. Själv tror jag också att vänstermodernismens kris har att göra med själva dess intellektuella innehåll, som jag skrivit om ovan, dess idealism och moralism, dess brist på rationalitet och klassperspektiv.

Undertryckandet som strategi tvingar majoritetens gruppintresse in på av- och bakvägar, skriver Kaufmann, som berörs ovan. Eftersom det inte får sägas öppet att man är orolig för en snabbt ändrad etnisk sammansättning av befolkningen så klär man den oron i en debatt om brottslighet, arbets­löshet och bostadsbrist, t ex. Det betyder såklart inte att en debatt om de frågorna alltid är en förklädd debatt om invandringens storlek. Poängen som Kaufmann vill få fram är att invandringens storlek, utifrån hur den påverkar befolkningens etniska sammansättning, måste få debatteras öppet.

Efter motstånd/kamp och undertryckande går Kaufmann vidare till en tredje strategi som han menar att den vita majoritetsbefolkningen tillämpar för att hantera och tas med den etniska förändring i samhället som invandringen lett till, och det är flykten. Den vita majoritetsbefolkningen flyttar bort från mångfalden till en mer etniskt homogen bostadsort.

Kaufmann lyfter fram ett gediget statistiskt underlag som tycks visa att etnisk mångfald är något som ursprungsbefolkningen i västländerna söker sig bort ifrån. De allra flesta vita i USA och Storbritannien bor i områden med en helt förkrossande vit majoritet. Övriga grupper hamnar i områden, framförallt i storstäderna, som utmärks av väldigt stor mångfald. Man kommer i det sammanhanget att tänka på den studie som gjordes vid Linneuniversitetet 2015, vars rön var att etniska svenskar börjar lämna ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare överstiger 4 (!) procent.

Kaufmann tror inte att flyktbeteendet, eller vad man ska kalla det, har att göra med rasism. Det handlar mera om att medlemmar ur den vita majoritetsbefolkningen söker sig en trygg plats med tätare social sammanhållning när de ska bilda familj. Det är mest i samband med familjebildning som man flyttar till en etniskt mer homogen plats, visar rönen som Kaufmann lägger fram.

Vidare lyfter Kaufmann fram forskningsrön som visar att graden av tillit till främlingar minskar i en mångkulturell miljö. Tilliten, och förmodligen därmed också den upplevda tryggheten och sociala sammanhållningen, är därmed högre i förorts- och landsbygdsmiljöer dit många vita söker sig för att bilda familj.

Än mer iögonfallande är kanske de rön som Kaufmann lägger fram som pekar på att vita som blir kvar i ett bostadsområde där de är i minoritet sluter sig inom sin grupp, utanför arbetsplatsen mest har kontakt med andra vita. Man skulle alltså kunna säga att även dessa flyr, fastän de gör de i sitt sociala umgänge snarare än i geografin.

Segregationen förefaller alltså vara ett självalstrande förlopp. Det verkar vara väldigt svårt att mota den med politiska åtgärder. Kaufmann har inga färdiga lösningar, men bara att ställa oss inför den bistra verkligheten, som han gör, har ett värde i sig.

Och som demograf kan Kaufmann som sagt blicka in i framtiden och spå om vad segregationen kommer att leda till på längre sikt om dagens utveckling fortsätter, ett par generationer framåt, på 2100- och 2200-talen. Den geografiska segregationen kommer helt enkelt att leda till olika hudfärg hos stads- och landsbygdsbefolkningarna. Stadsbefolkningen kommer att ha väldigt blandad härkomst, som Kaufmann själv, och förmodligen likna honom vad gäller hudfärg och utseende i övrigt. Landsbygdsbefolkningen kommer att vara mer lik oss som är vita idag.

Kaufmann spekulerar i vad det kan komma att leda till inom kulturen. Kanske blir det medlemmar av landsbygdsbefolkningen som man kommer att välja som skådespelare i filmer som utspelar sig i i vår tid, dvs. framtidens dåtid. En bagatell förstås, men intressant som försök att blicka in i framtidens människors tänkande. Skilda hudfärger hos stads- och landsbygdsbefolkningarna kommer nog också, tyvärr, att ha allvarligare sidor.

Den fjärde och sista strategin som Kaufmann menar att den vita majoritetsbefolkningen har till hands är anslutning. Den innebär att den vita gruppen omdefinierar och ombildar sig, helt enkelt genomgår vitskiftet. Bildar stommen i en ny vit majoritetsgrupp. Som ser sig som vit men är mer brun än vad den gruppen är idag, många förmodligen som Kaufmann själv ser ut. Idag är de flesta vita personer sådana som vi idag menar ligger nära urtypen för att vara vit, inte har något annat ursprung i sig. I framtiden torde det inte vara så längre.

Kaufmann tror själv att anslutning kommer att bli den dominerande strategin. Och han tror, som jag uppfattar honom, att den kommer att fungera väl. Anslutningsstrategin är ju också den som ter sig mest förenlig med en fredlig och harmonisk samhällsutveckling. Man är öppen med att det finns etnisk majoritet, men gör gränserna för den flexibla, så att fler och fler på sikt kan definiera sig som medlemmar av den, oberoende av hudfärg.

Men för att det ska fungera, menar Kaufmann, krävs att den etniska majoritetens intressen ses som giltiga att diskutera och debattera. Mest central i det sammanhanget är invandringsfrågan, som Kaufmann menar måste demokratiseras, så att majoritetsbefolkningen kan få inflytande över den. Invandringssatser bör inte vara mer kontroversiella att diskutera än skattesatser, menar Kaufmann. Och i den delen håller jag verkligen med. Att invandringens storlek inte har fått debatteras öppet har i förlängningen lett till ett större motstånd mot invandring, och gjort den frågan svårare att hantera. Efter att ha läst den här boken har jag blivit än mer övertygad om att det är nödvändigt med ett i grun­den omdanat asylsystem, som gör det årliga flyktingmottagandet till något man fattar demo­kratiska beslut om, ett kvotflyktingsystem alltså.

Ja, som sagt. Detta är tankeväckande bok. Den kommer att provocera många av dem som företräder den gängse invandringspolitiska uppfattningen i Sverige. Men jag ser det som en förtjänst hos Kaufmanns arbete att obekväma frågor, och tabubelagda sådana, kommer fram i ljuset. Vare sig vi vill det eller inte så kommer den etniska förändringen, och reaktionerna på den, sannolikt att prägla mycket av politiken under de kommande åren och årtiondena. Med mer kunskap om den föränd­ringen kan vi socialister förstå vår samtid bättre och öka våra chanser att navigera rätt i politiken. All hjälp vi kan få för att göra det kommer att behövas.

Textförfattare och recensent av boken:
”Medlem i Socialisterna – Välfärdspartiet”

Myrdal är död – läs Myrdal

Robert Mathiasson, fd ordförande i Kommunistiska Partiet uppmanar till läsning av Jan Myrdal.
Krönikan har tidigare publicerats i Nyheter Idag.

Därför är Myrdal värd att läsas

Så dog till slut Jan Myrdal. Tredje gången gillt kan man säga. På slutet av 1980-talet höll hjärtat på att ta honom. För några år sedan strök han nästan med i blodförgiftning. Men han överlevde och hann uppnå den respektingivande åldern av 93 år och nästan 80 år som politiskt aktiv och intellektuellt verkande.

Det är inte lätt att försöka fånga en människa som varit en produktiv författare och debattör under åtta årtionden. Det bästa man kan göra för att förstå Myrdal är helt enkelt att läsa honom.

Denna text kan bli en ingång till en Jan Myrdal som sällan tilläts komma fram i den offentliga debatten där DN-liberalerna helst ville prata Pol Pot eller Mao.

Men det var knappast våld och död i andra länder som skapade etablissemangsliberalernas hat mot Myrdal. Det som verkligen orsakade ömma tår var han vägran att ”uppträda på dörrvakternas villkor”, som han själv uttryckte det. Han vägrade flyta med strömmen och hålla sig till den offentliga debattens dagordning.

Många av Myrdals skarpaste och argaste ställningstaganden gällde den vänstertradition som han själv ansåg sig komma ur, men där han kände sig allt mer hemlös. Redan 1976 sa han i en Expressenintervju: ”Vänstern och vänstern. Jag tycker egentligen inte om det ordet.”

Hemlöshetskänslan då gällde inte minst debatten om brott och straff. Myrdal varnade för att det som i Sverige ”utger sig för att vara vänsterdebatt har blivit en kletig trasliberal gröt kring brott och brottslighet”.

Han påpekade att arbetarklassen inte är ”liberal och allmänhumanistisk” och ”aldrig accepterat att ’den som har det svårt blir tjuv’.” Och att en vänster som tror ”att lag och ordning hör reaktionen till” kommer hamna i motsättning till arbetarklassen.

”Det finns alltså två linjer. Trasproletariatets och bourgeoisins som utnämnt sig till radikalism. Arbetarklassen och Marx som av trasproletariatet och Dagens Nyheter skälls som reaktionär. Det är bara för vänstern att välja!”

Myrdal formulerade sig inte så enkelt. Men innehållet var klart som kristall. ”Vänstern” gjorde sitt val och anslöt sig till DN-etablissemanget.

1979 skrev Myrdal om skolpolitiken att ”om vi inte lyckas bryta helt med den nuvarande skolpolitiken, erövra kunskapen och göra upp med det flum som hävdar att privata känslor och stämningar har kunskapsvärde då ger jag inte mycket för demokratins överlevnadsmöjligheter och alls ingenting för dess utvecklingsmöjligheter.”

Tre år senare tog Myrdal upp mångkulturalismen: ”Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.” Han menade att ”om man flyttar hit bör man ha flyttat hit. Sverige blir då hemlandet… Rätten att ingå i ghetton och bilda underklassenklaver är ingen rättighet utan en förbannelse”.

1988 skrev Jan Myrdal om Jean-Marie le Pens framgångar i Frankrike. Han skrev att le Pen ”tar upp verkliga problem. Arbetslöshet. Narkotika. Brottsvåg. Ustämpling. Han talar inte mot välfärden; han lovar att skydda de smås välfärd mot den korrupta politiska klassens manövrer. Visst är det demagogi. Men den har verklighetsanknytning. Och där de liberala och den allmänna vänstern talar vänligt om förståelse för andra kulturer och att man inte får röra vid kompisen talar Le Pen om förorternas skitiga verklighet”.

Myrdal betonade att ”kulturkonflikterna är verkliga” och att ”varje gång en liberal intellektuell syntes i TV talande från sina fina värld ner till förorterna om mänskliga rättigheter vann Le Pen tiotusen nya väljare”.

Jag ber om ursäkt för de långa citaten. Men Myrdal är värd att läsa därför att han inte använde marxismen som ”en bygglåda av fraser”, som han skrev, utan som en tanketradition som försöker se verkligheten som den är och de klassintressen som ligger bakom de vackra orden.

I fråga efter fråga hamnade 68-vänsterns grand old-man på kant med sina tidigare lärjungar, som nu hade fullt upp med sina karriärer inom media, akademi och byråkrati.

DN-vänsterns samhällsprojekt innebar att utifrån en verklighetsfrånvänd ”liberal och allmänhumanistisk” flumideologi förvandla Sverige till naivitetens skyltfönster.

Detta projekt hade sin starkaste kritiker i Jan Myrdal. Och den som vill läsa om hur samhällsprojektet genomfördes och vilka klassintressen som ligger bakom bör läsa Myrdal, ”en man, som inte endast vill, utan också förstår att vara marxist”, för att citera den gamle Lenins ord om Franz Mehring.

Yttrandefriheten i fara

Nils Littorin från malmölistan om yttrandefriheten:
”Den liberala elitens sociala media struntar i friheter vunna under århundraden av folklig kamp. ”

Nils Littorin från Malmölistan skriver om hotet mot yttrandefriheten

Trump cencureras i demokratins namn

Sovjetunionens statliga censurbyrå Gavlit strök namn på dissidenter i böcker, suddade bort personer från bilder och förbjöd utgivningen av misshagliga klassiska verk. Allt skedde i den proletära revolutionens namn.

När västvärldens tech-jättar censurerar flödet på internet sker det i demokratins eller folkhälsans namn. Det godkända spektrumet av åsikter blir allt snävare. Vem vet vad som är tillåtet att säga imorgon?

Donald Trumps nästan 90 miljoner följare har blivit vittnen till hur tweet efter tweet döljs eller publiceras med kritiska kommentarer av Twitter. Facebook har stoppat Trumps politiska reklam och raderat inlägg. Inga sådana inskränkningar i yttrandefriheten drabbade rivalen Joe Biden. Som Demokraternas presidentkandidat var Biden favorit hos tech-jättarna i Silicon valley.

De som tycker Trump är odemokratisk tycks inte ha några problem med att icke folkvalda monopolföretag bestämmer vad som får sägas. Vad får det för konsekvenser för yttrandefriheten?
Även relativt obetydliga lokalpolitiker på andra sidan Atlanten kan drabbas, vilket jag är bevis på.

Palaestra media är namnet på en Youtube-kanal med över 50 000 följare. Startad av två svenska nationalister med ett intresse för kultur, migration och yttrandefrihet. När de frågade mig om att göra ett poddavsnitt tvekade jag inte, varför skulle jag? Jag har gett intervjuer till allt från Russia Today, Expo och Sydsvenskan. Budskapet är för mig det centrala, inte avsändaren.
Podden ”Vänsternationalism” publicerades i somras och närmade sig 10000 visningar när den plötsligt försvann från Youtube. Bakgrunden till Youtubes agerande var en rapport från Försvarshögskolan där Palaestra pekas ut som tillhörande en alternativhöger med odemokratiska åsikter. Om det är sant får andra bedöma. Grundläggande i en demokrati är dock att även sådana åsikter som inte smeker eliten medhårs ska få höras.

I dagsläget kan både en fd republikansk president och jag, en fd medlem i kommunistiska partiet, drabbas av jakten på misshagliga åsikter. Så urskillningslös är de sociala mediemonopolens censur.


Förment demokratiska argument om att skydda allmänheten från viss information har under pandemin glidit över i folkhälsofascism. En intervju med engelska författaren Peter Hitchens gjordes icke sökbar av Youtube på grund av kritik mot Storbritanniens lockdown. Andra videos med lockdown kritik har helt sonika raderats, till och med när den kommit från erkända medicinska vetenskapsmän som Karol Sikora, fd rådgivare till Världshälsoorganisationen. Ifrågasättandet av nyttan med att hålla människor isolerade i sina hem i flera månader har plötsligt blivit en verboten åsikt.

Den liberala elitens sociala media struntar i friheter vunna under århundraden av folklig kamp. Antingen det handlar om att få Biden vald, tysta migrationskritiker eller om att trycka ner evangeliet med lockdowns i halsen på en motsträvig populas; Internetcensuren har nått epidemiska proportioner. Att så kallade demokrater i vitt skilda politiska läger rycker på axlarna eller rentav hejar på utvecklingen är oroväckande.

Precis som poeten Claes Andersson diktade så bör vi se upp för dem som bara nickar instämmande. Nästa gång kan nickningen gälla dig.

Bluffhistorikern Henrik Arnstadt

Bengt Johansson skriver om hur ”historikern” Henrik Arnstadt bluffar om ”rasismen” mot det norska folket

2020-11-09 / Av Bengt Johansson

Den så kallade historikern Henrik Arnstadt gör sig allt löjligare.

Se hans tweet (bilden) där han försöker få det till att det svenska folket agerade rasistiskt mot de norska män och kvinnor som flydde undan de tyska nazisterna under ockupationen av Norge under andra världskriget.

Hans resonemang är historiskt grundfalskt men jag antar att han måste ta till lögnen för att kunna knyta ihop beskyllningarna om att dagens svenska folk är rasistiskt.

Bakgrunden är ju att Sverige och Norge på grund av napoleonkrigen bildade union. Den varade mellan 1814-1905. Under denna tid växte en allt större självständighet fram.
De bildade egna instutioner, egen parlamentarism och 1899 tog de fram en egen flagga.

1905 tyckte norrmännen att det var dags att upplösa unionen och bilda ett självständigt Norge. Detta satte sig den svenska överklassen emot. Risken för krig ökade och var nära sommaren 1905.

Det var den svenska arbetarrörelsen som stoppade kriget mot norrmännen. Man hotade bland annat med att vägra värnplikt och att ställa till med storstrejk. Dessa hot var högst reella och överheten backade (för att göra en lång historia kort). Norge blev självständigt.

Under andra världskriget var det den svenska arbetarklassen som arbetade mest mot och avskydde nazismen. Vår svenska överklass däremot, var ordentligt tyskvänlig, även dåvarande kungahuset.

Ett exempel är de tyska trupptransporterna genom Sverige. De möttes på många håll av uppretade arbetare som ville stoppa hjälpen till nazisterna.

När Norge blev ockuperat gick norrmännen över till både gerillakrig och sabotageverksamhet som att spränga broar, tåg, tågräls, båtar, vägar etc, samt försöka ta ihjäl så många tyska soldater och framförallt tyska befäl, som möjligt.

Denna verksamhet ledde till att de jagades av tyskarna, inte minst Gestapo som också var verksamt i Norge. Många var de norska hjältar, både kvinnor och män som tvingades fly till Sverige.

Men i Sverige organiserades hjälplinjer och man tog emot mängder av frihetskämpar. Detta organiserades främst av folk i arbetarklassen.

En av de norska hjältarna var min pappas brors blivande fru. En norska som hade sprängsabotage som specialitet.

Arnstadt påstår att det svenska folket agerade rasistiskt mot norrmännen.

Det är en stor fet lögn. 
Rasismen, eller rättare sagt herrefolksmentaliteten, stod den svenska överklassen för.
Medan arbetarklassen stödde och praktiskt hjälpte frihetskämparna från vårt västra broderland.

Arnstadt ljuger och relativiserar för att få ihop en (lika lögnaktig) berättelse om dagens Sverige och svenska folk så att han och den ”goda” delen av medelklassen kan fortsätta att känna sig god i sin kamp för världens flyktingar och därmed också fortsätta håna den verklighet och den oro över arbetslöshet, sociala nedskärningar med mera som vanligt folk med vanliga inkomster känner i sin vardag.

Arnstadt och hans vänners ständiga försök att utmåla dessa miljoner svenskar som rasister, fäster inte längre. Tolkningsföreträdet håller på att glida dem ur händerna.

Risken är att dessa medelklassmänniskor, som idag lever gott med bra jobb och fina hus, riskerar att utvecklas till de ”goda fascisterna” den dag deras villkor är hotade. Då kan de komma att skylla allt på de ”lågutbildade hillbillies” de redan idag föraktar.

Det är genom att organisera en ny arbetarrörelse som förmår ge människorna både styrka och hopp tillbaka, att en solidarisk och bättre värld är möjlig, som vi tillsammans kan vända en sådan utveckling.

Migrationen och integrationen har misslyckats

Tito Rojas, spårvagnsförare i Göteborg och verksam som idrottsledare inom fotbollen

Den senaste tidens händelser i bland annat Angered i Göteborg, där gängkrigen skördar offer och där klanen Kahn tycks behärska en stadsdel, sätter skräck i människor, tystnad och rädsla sprider sig, ja den kriminella klanen sägs också ha satt upp rena vägspärrar och kontrollerat vem eller vilka som åker in och ut i området. Detta är en förskräcklig utveckling.
Men debatten har tagit fart. Biträdande rikspolischefen Mats Löfving skrädde inte orden i tv utan menar att det finns ett 40-tal organiserade kriminella klaner som kommit till Sverige i syfte att tjäna pengar på kriminalitet. Inslaget kan du ser här.

Men vad säger de människor som har vanliga jobb, bor och verkar i dessa områden? Det är viktiga röster och därför publicerar vi här Tito Rojas debatttext som först var publicerad i Göteborgsposten.

Nu händer det igen! Vi hör från polisen: Vi vet vilka de är, vi känner dem, men ändå kan dessa ”snorungar” upprätta olagliga vägspärrar, hålla möte i lyxiga Posthotellet, kidnappa och misshandla en skolanställd efter att ha larmat polisen. Gängkonflikten är uppenbarligen allt annat än under kontroll, säger Tito Rojas.

Nya skottlossningar, en ny konflikt mellan rivaliserande gäng, och otryggheten ökar. Hur kan detta hända? Vad är orsakerna bakom?

Jag kom till en tryggt Sverige 1987. Då möttes jag av ett fortfarande välfungerande samhälle, arbetslösheten var under två procent, det fanns inga lås på cyklar, inget mynt på kundvagnar, folk lämnade dörrarna olåsta med skorna utanför dörren.

Men vad hände sedan? Sverige började sakta men säkert förändras, kommunaliseringen av skolan under Göran Persson, friskolereformen under Carl Bildt, Sveriges inträde i EU – den nyliberala eran hade börjat. Sverige lade om kursen från ett solidariskt samhälle till ett individualistiskt, marknaden skulle lösa alla problem. I Göteborg leder vi den nyliberala ligan som en av kommunerna som privatiserar mest. Och vi är Sveriges mest segregerade stad. Lägg till den ansvarslösa migrationspolitiken som lade grunden för den segregation som delvis är orsaken till de problem vi ser nu.

Nedmonteringen av välfärden
Jag har sett genom åren genom mitt arbete som ledare inom idrotten och som vikarierande lärare i skolorna i förorten hur nedmonteringen av välfärden har förändrat samhället negativt och hur en skamlös migrationspolitik har spätt på de problem vi ser nu.

Jag tycker ibland att man är så mesig i Sverige att man inte vågar ta tjuren vid hornen, alla är så bra, alla gör sitt bästa, alla är så duktiga, man är så rädd för att säga sanningen högt. Om vi ska ta itu med kriminaliteten måste vi börja tala sanning och säga som det är så vi kan sätta in rätt åtgärder. Ett exempel: då och då för man höra statistik om arbetslösheten som är så mycket högre bland utomeuropeiska invandrare, man slår ihop alla i samma säck. Faktum är att arbetslösheten skiljer sig enormt bland olika invandrargrupper, vi måste börja urskilja så vi kan förstå.

Vilka är det som ligger bakom det grova våldet? I media kan man läsa att unga män står för det grövsta våldet, vilket är helt sant. Men jag skulle lägga till unga män med invandrarbakgrund. Varför är det så? Vad är det som har gått snett för dessa ungar?

Jag kom själv som flykting till Sverige, jag ville ha en bättre framtid för mig själv, för min familj och för mina barn, men ska man komma hit och bli en idiot i det nya landet, det är lika bra att man får en returbiljett dit man kom ifrån.

Ställ krav på nyanlända
Jag har genom åren i och med idrotten kommit i kontakt med denna verklighet i förorten och sett mönstren; arbetslöshet, stora barnkullar, trångboddhet, klanmentalitet, en religiositet som många gånger är skadlig för barnen och ibland en total avsaknad av intresse för det nya landet hos föräldrarna. Vi måste börja ställa hårda krav på nyanlända.

Häromdagen fick jag köra några 8-9 åringar till en fotbollsmatch i den klubb jag är verksam. På väg dit bjuder jag ungarna till fotbollsträning på söndag klockan ett men då får jag höra att de inte kan eftersom de ska på koranskola från nio till ett i Hammarkullen. Killarna är från Tynnered, då frågar jag hur de tar sig dit. Svaret blir: mammorna följer med. Då slår mig tanken, mammorna anstränger sig för att ta sina barn till en koranskola på en söndag, en resa på drygt en timme, vänta i fyra timmar för att sedan resa tillbaka hem. Men jag har aldrig sett dem på en träning eller match.

Skaffa barn av kärlek
För inte så länge sedan hade jag ett samtal med en 19-årig somalisk kille från vårt A-lag som har bott största delen av sitt liv i Sverige. Vi pratade familjeplanering och han säger till mig: Tito, man ska ha många barn då blir man rik. Jag rusade i taket och blev arg på honom och frågade om han tänker skaffa barn av ekonomiska skäl? Och sade till honom: ”jag hoppas att när du skaffar barn gör det av kärlek, man ska ta hand om sina barn.

Idrotten har en viktig funktion i dessa tider, men den gamla idrotten, den fostrande, den demokratiska idrotten, den har våra politiker nästan lyckats utrota i våra mest utsatta områden där den behövs som mest.
Blundat för konsekvenserna

Jag skulle kunna skriva en bok om mina erfarenheter gällande integrationen, hur myndigheter i decennier har nonchalerat problematiken, hur våra politiker har blundat för konsekvenserna som vi bevittnar idag.

Idag tävlar våra politiker om att erbjuda hårdast tag mot kriminella, skärpta straff, fler poliser etc. Men mest för att få rösterna i valet och när makten är uppnådd kan de fortsätta med samma politik som tidigare.

Vi måste reflektera kring hur den extremt liberala politiken som förts har ökat ojämlikheten och som har gjort så många unga kriminella. Till att börja med tycker jag att vi måste satsa på att den svenska kulturen ska stärkas i förorterna. Och vi måste få ungdomar att förstå att varje gång de tar droger bidrar de till gängkriminalitet.

Billiga hyresrätter
Sverige måste också stoppa invandringen tillfälligt, vi måste kunna ta hand om de som finns nu. Vi måste se till att bygga billiga hyresrätter, alla har inte råd att köpa en bostad. Slutligen behöver vi lyssna på polisen och ge dem verktyg för att kunna angripa kriminaliteten mer effektivt.

Det är nu när samhället håller på att falla sönder, som vi alla måste samarbeta, vara solidariska och se efter de mest utsatta. Vi måste ställa upp och hjälpa varandra men framförallt vi måste vara mer mänskliga, empatiska och hjälpvilliga.

Ett brev från Malmö till Sverige

Nils Littorin, läkare och partiledare för lokalpartiet Malmölistan

Ska Malmös förvandling bli Sveriges?

På ett antal decennier har Malmö bytt skepnad från en välmående industristad till en stad i kris. Massarbetslöshet, misslyckad integration och en allt råare kriminalitet gör att frågor måste ställas: Hur bryter man denna negativa utveckling? Riskerar Sverige att följa efter Malmös negativa exempel?

Vill du bidra till debatten? Hör av dig till oss.



Gör inte som vi har gjort. Vi förvandlade en välmående industristad till en bidragsberoende gangsterstad.
Arbetarstaden Malmö byggde en gång båtar som exporterades till hela världen. Hela det Västra hamnområde som nu byggs om till lyxiga bostadsrätter och konferenslokaler var en gång hjärtat i stadens ekonomiska liv och arbetsplats för 6000 kockumsarbetare.

Idag vill den politiska eliten varken se eller höra bullret från mekaniska verkstäder eller ångande skorstenar. Kockumskranen såldes och inte ens vindkraftsfabriken fick vara kvar. Med industrijobben försvann något mer. Hoppet?

Samtidigt som industrin flyttade ut flyttade stora skaror invandrare från fjärran länder och med låg utbildningsnivå in. Hur denna ekvation skulle gå ihop tänkte vi inte på. Idag har vi Sveriges högsta arbetslöshet.

Vi hörde redan för 30 år sedan varningsklockor ringa om stigande kriminalitet i de ghetton som började växa fram. Men utvecklingen mot ett multikulturellt samhälle var viktigare, så vi lät det pågå, år efter år, utan att ha någon plan för integration. Idag toppar vi statistiken för våldsbrott och otrygghet.

Istället för att skapa ordning med kvarterspoliser och lärare lägger vi pengarna på att anställa över 200 kommunikatörer, som ska putsa kommunens fasad. Malmöbilden är viktigare än verkligheten på Malmös gator.

I backspegeln ser det så galet ut. Vi gav generösa kommunala bidrag till islamistiska samfund och etniska föreningar – allt för att visa vår generositet mot de nyanlända. Modersmålsundervisning på över 50 olika språk skulle bidra till att bevara deras kultur. Som man bäddar får man ligga, antar jag. Istället för att alla blev en del av den Malmöitiska gemenskapen möjligjorde vi ”den evige invandraren”, som kan leva hela livet i ett parallellsamhälle utan att lära sig svenska.

”Man kan ta en kille ur Rosengård, men man kan inte ta Rosengård ur killen”, citeras Zlatan på tunneln in till det beryktade området. Hans uppväxt, skildrad i bästsäljaren ”Jag är Zlatan”, beskriver Malmös baksida, den som politiker så ogärna pratar om, än mindre gör något åt. Ett tomt kylskåp. En mage som skriker efter mat. En ensamstående morsa som sliter på ett städjobb för att få mat på bordet till fem ungar. En farsa som, sargad av det pågeånde kriget på Balkan, super och bråkar. Ut från Rosengård tog han sig och köpte den dyraste villan som fanns i andra ändan av stan. Nära Turning torso och med utsikt över stranden. Malmös framsida, dit turisterna vallas. Men i våra utsatta områden finns nöden kvar. Andelen familjer med låga inkomster och barn är 50 procent medan den i riket är 36. Andelen barn med utländsk bakgrund som finns i ekonomiskt utsatta hushåll är 44 procent mot rikets 28.

På socialens kontor hopar sig barn i fara anmälningarna i ouppklarade drivor.

Det sägs att var tionde person som invandrat till Sverige har hamnat i Malmö. Resultatet är enligt kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh: ”ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden. Barn gör läxor i trapphus och folk sover på golvet.” Men i nästa andetag berömmer hon stadens öppenhet, dess mångfald och säljer Malmö som motorn i Öresundsregionen, ”Staden där det händer”.

Och visst händer det saker.

De senaste tre åren har vi haft 131 sprängningar och 124 skjutningar med 22 döda. Förlåt, medan jag skriver detta har en kille skjutits och vi är uppe i 23. En förtvivlad farmor, vars barnbarn nästan sprängts i luften, skrev ett öppet brev till Stefan Löfvén: ”Vårt samhälle har havererat. De kriminella härjar fritt.”

Det brukar sägas att Socialdemokratin föddes i Malmö. Kanske är det här den dör. Ingenstans syns de klassklyftor som arbetarrörelsens pionjärer slogs för att avskaffa så tydligt. Trångboddhet, kriminalitet och passiviserande bidragsberoende i ena änden. Högteknologisk utveckling, IT-jobb, universitet och en bro mot kontinenten i den andra. Malmö är inte en stad utan två. Och det trots, eller kanske på grund av, att vi styrts av Socialdemokrater i ett kvarts sekel.

Samtidigt kan ingen tvivla på kommunens goda hjärta. Trots planerade nedskärningar i skolan ger vi mångmiljonbidrag till illegala migranter och HBTQ-certifierar allt från miljöförvaltningen till biblioteket. Vi vill hjälpa alla och hela världen, trots att vi inte har råd.

I toleransens namn välkomnar vi med öppna armar de mest reaktionära uttrycken av religiöst förtryck och kallar det mångfald. Slöja och heltäckande kläder blir allt vanligare och går ner i åldrarna. Var femte niondeklassare lever under hederskulturens stövelklack. Detta pratar våra politiker helst tyst om. Att röra om i den grytan vore att misshaga alltför många väljare.

Vi är en ung stad. Men hur behandlar vi det dyraste vi har? I rankingen över Sveriges bästa skolkommun hamnar Malmö på en vanhedrande 245:e plats. Det finns skolor där över hälften av lärarna saknar legitimation och två av tre barn inte klarar gymnasiebehörighet. När familjer med jobb hör sånt där så tar de ett lån och flyttar. Till Svedala, Lomma eller Vellinge. Varsomhelst där skolorna fungerar bättre. Där ens dotter löper mindre risk att bli kallad hora och där ens grabb inte behöver oroa sig över att bli rånad.

Men vi har en fantastisk stad. Parkerna, strandbadet, gågatan och Möllevångens charmiga ölhak. Kärleken till Malmö FF svetsar oss samman. Så välkommen! studera på vårt universitet, pendla hit för att jobba eller besök oss när volleybollnäten är uppe och kläderna har åkt av.

Men för allt i världen, gör inte som vi har gjort.

Mordet på 12-åringen. Lars Åberg om kombinationen av individens och samhällets ansvar

Lars Åberg, journalist, författare och flitig debattör om ett Sverige i förändring.

Efter mordet på den tolvåriga flickan i Botkyrka sägs nu samma sak som uttalats efter så många tidigare våldsdåd: ”det är ett misslyckande för samhället”.

Detta kan låta som om en djupare insikt har nåtts, men om inte yttrandet förklaras närmare förblir det grunt och till intet förpliktigande. På vilket sätt? Varför? Vad avses med ”samhället”? Hur hade samhället kunnat förhindra det här mordet?

En rimlig utgångspunkt är att samhällen formas av människor och att de problem som uppstår kan kopplas till människors beteenden, värderingar och beslut. Den som skjuter en tolvårig flicka kan kanske beskrivas som en misslyckad människa, men är det samhällets fel att han fattar ett sådant katastrofalt beslut?
I Sverige finns en utbredd föreställning – i politiken, medierna, akademin, hos myndigheterna – om att människor är offer för omständigheter de inte riktigt bestämmer över. Individen kan då fråntas åtminstone delar av ansvaret för sina handlingar samtidigt som ett destruktivt agerande förklaras med strukturella problem.

Etablerad principlöshet
”Jag har vissa principer, men om ni inte gillar dem har jag andra”. Ungefär så formulerade Groucho Marx principlösheten och den utgör i dag ett etablerat förhållningssätt i svensk offentlighet och myndighetsutövning.

Här har det under de senaste decennierna uppstått en lite märklig kluvenhet i synen på människans autonomi. För samtidigt som hon kan vara ett offer för samhällets misslyckande, förväntas hon fatta beslut i en mängd frågor där de med politiskt ansvar eller professionell kunskap inte längre vill verka alltför principfasta. Utrymmet för kompromisser har ökat och det märks tydligast när lagar stiftas som man inte behöver följa eftersom konsekvenserna uteblir.

Ett exempel på delegeringen av ansvar från politiken via myndigheterna till individen är hanteringen av pandemin.
Det som Folkhälsomyndighetens framfört och rekommenderat har ofta låtit svårbegripligt och motsägelsefullt, men det centrala har varit att människor själva måste få bestämma hur de beter sig.
Trots att det rått, och fortfarande råder, inreseförbud från många länder utanför EU har flyg från en rad städer i Asien och Afrika landat på Arlanda under hela våren och sommaren. Ungefär varannan dag har man kunnat flyga till Sverige från Doha i Qatar och Minsk i Vitryssland, och bara under juni och juli landade tjugo plan från Addis Abeba i Etiopien.
Läser man regeringens och UD:s hemsidor upptäcker man att inreseförbudet och ”avrådan från icke nödvändiga resor” rymmer så många undantag att Groucho Marx skulle ha haft material till en uppföljare.

Än värre med brottsligheten
Att regler kan negligeras och gränser passeras utan påföljd har blivit än mer uppenbart när det handlar om brottslighet. Lagar skärps visserligen och fängelser byggs ut, men människor och verksamheter fortsätter att drabbas och kriminaliteten har, enligt polisens sammanställningar, blivit alltmer systemhotande. Dess drag av obeveklighet, oförsonlighet och obarmhärtighet tycks förstärkas; staten, som ska vara medborgarnas yttersta skydd, har inte längre kontrollen.

Under välfärdsstatens uppbyggnad var Sverige tämligen välplanerat och överskådligt. Nu har principer bytts ut och blivit öppna för förhandling. Det är svårt att inte se kopplingen mellan den brottslighet som flyttat in i landet och de senaste decenniernas oaktsamma och inhumana migrationspolitik, som gynnat ekonomiska migranter på bekostnad av flyktingar, män på bekostnad av kvinnor och tillfälliga lagar, parallellsamhällen och en underjordisk ekonomi på bekostnad av en ansvarsfull integrationspolitik.

Tolerans ersatte solidaritet
Allt detta har ägt rum under en period då tolerans har ersatt solidaritet som ett slags nationell överideologi. Med betoningen av mångfald som centralt värde i statens och kommunernas verksamheter har viljan att ta ställning i värderingsfrågor minskat. Det mesta kan därför accepteras och ifrågasättanden avfärdas som diskriminerande.

Om samhället utgörs av alla oss som bor här är det emellertid inte korrekt att påstå att vi alla har misslyckats. De flesta lever ju tvärtom på ett sådant sätt att samhället faktiskt kan fungera och ansluter sig förmodligen också till Kamomillalagen sådan den formuleras av överkonstapel Bastian i barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:

”Man ska aldrig plåga andra/Man ska alltid bjuda till/Men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Naturligtvis bör man få bestämma så mycket som möjligt när det gäller ens eget liv, men det finns alltid en konflikt mellan individens och samhällets behov. Toleransens innehåll och begränsningar behöver diskuteras. Vilka principer är så viktiga att de inte kan förhandlas bort? Politikens och myndigheternas ansvar för utvecklingen har alltför ofta lösts upp på ett sätt som gjort att Sverige blivit landet där vad som helst kan hända.

Kan Varberg leva upp till benämningen Fredsstad?

Skärmdump från Hallands Nyheter. Varbergsfamiljen El Raai har förlorat släktingar i explosionen i Beiruts hamn. Frågan måste ställas: Finns det förråd av militära sprängmedel och vapen i Varbergs hamn?


Av Bengt Johansson • 2020-08-05

Den förfärliga explosionen i Beiruts hamn har kostat mer än 100 människor livet och upp emot 250.000 sägs ha blivit hemlösa. En enorm tragedi i ett land som redan är hårt prövat av krig, invasioner och global maktpolitik. Enligt SVT-nyheterna idag 5/8 var lagret känt av olika höga ämbetsmän och varningar har kommit men lämnats utan åtgärd.

Varberg har gamla anor som fredsstad. På en internationell fredskonferens som ägde rum i staden 1915, lades grunden till det som kom att bli NF-nationernas Förbund som senare omvandlades till FN.

En anledning till att fredskonferensen hölls i Varberg är att staden då hade en aktiv fredsförening.

Varberg – en stad med fredsanor. Här är standaret för den mycket aktiva fredsföreningen i Varberg som bildades 1913.


1997 hade staden besök av FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, delvis för att hedra minnet av Fredskonferensen 1915.

år 2015 utropades till fredsåret i Varberg. Ett sätt att uppmärksamma fredskonferensen 100 år tidigare. Under Varberg Calling for Peace anordnades diverse tillställningar i staden, allt från brinnande fredstunnor på torget, till föredrag och mingel med högdjuren i Varbergs Arena.

Många högtravande ord uttalades till stöd för fred i vår tid.
Men de högtravande orden och stolta fredsdeklarationerna stämmer inte med stadens handlingar och praktik.

Varbergs hamn är en stor utskeppningshamn för krigsmateriel. Detta vet man. En ny fredsgrupp startades som ansåg att frågan om krigsmaterielexport från hamnen borde bli en valfråga 2018.

Frågan om vad och hur mycket militära sprängämnen och vapen som skeppas ut från hamnen är förstås hemligstämplat.

De politiska partierna i Varberg vill inte ta i frågan. De uttalat borgerliga partierna har inget att invända alls. För dem är det business as usual som är viktigt.

Men även S agerar undflyende och pekar på att vapenexport inte är en kommunal fråga. Då lokala tidningen Hallands nyheter i en intervju påminde Jana Nilsson, sossarnas starke man om att kommunen har möjligheter att påverka vad som skeppas ut och in i hamnen, ville han inte ta mer i frågan.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger sig vara emot vapenexport men inte heller dessa två partier har varit intresserade av att driva frågan eller göra aktivt motstånd mot vapenexporten. Alla gömmer huvudet i sanden.

2016 belades den panamaregistrerade turkiska båten Whiskey Trio med så kallat nyttjandeförbud vid kaj i Varbergs hamn. Anledningen var en rad missförhållanden ombord. Fartyget som anlänt från Sheernes i Storbritannien hade explosiva varor i lasten. Dessa visade sig enligt uppgifter vara militärt materiel, både sprängämnen och vapen av typen MK36. Slutmålet skulle enligt uppgifter vara Jemen och Oman på Arabiska halvön. I Varberg var det Magnusson Shipping som var den lokala agenten för fartyget. Varbergarna fick veta att det fanns risk för explosion.

Frågorna hopar sig. Hur kan varbergarna veta att det inte också i Varberg finns lager av militära sprängämnen och/eller vapen? Tystnaden är ju total och elitens partier och höga tjänstemän tar i första hand hänsyn till näringslivets krav på tystnad kring deras affärer.

Några krav är rimliga att ställa:
• Varberg borde genast upphöra med att låta vapenexport passera hamnen. Det är en enkelt och grundläggande krav om man utan att skämmas vill fortsätta lansera staden som en fredsstad.

• Avbolagisera Varbergs hamnar. Den demokratiska aspekten och möjligheterna till insyn är centrala.

• Varbergsborna ska inte behöva komma i närheten av att riskera det som nu har hänt i Beiruts hamn. Varbergsfamiljen El Raai håller säkert med om det.

• Lägg alla papper på bordet om huruvida det finns lager av militära vapen och sprängmedel i Varbergs hamn.