Varför har det blivit fult att vara nationalist?

Annicka Burman spanar efter en svunnen arbetarrörelse och vänster som var patrioter, älskade sitt land utan borgerlig eller rent fascistisk ideologi. En vänster som också helhjärtat stödde kampen för demokrati och frihet ute i världen, som de internationalister de var.

Annicka Burman, pensionerad barnmorska. Bor i Sundsvall sedan 45 år. Varit medlem i Vänsterpartiet sedan 1998 och haft politiska uppdrag i Sundsvall samt i Region Västernorrland, uteslöts ur partiet 2018 efter politiska meningsskiljaktigheter.
Var med i Malmö FNL-grupp från 1971.

Ordet nationalist används idag ofta som ett skällsord, inte sällan tillsammans med fascist eller nazist.
Nationalism är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationens gränser.
En nationalist har en idé om en gemenskap med nationens kultur, historia och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Nationalismen uppkom Europa under 1700-talet och ledde till att det under 1800-talet skapades nationalstater.

Nationalismen kan ha många ansikten och människor som på sin tid stod upp för Vietnams folk mot den amerikanska imperialismen och andra länders kamp mot sina kolonialherrar brukar kallas vänsternationalister.

USA napalmbombar den vietnamesiska befolkningen

Det var också i stor utsträckning vänsternationalister stred på Nej-sidan inför folkomröstningen om ett EU-inträde i mitten av 1990-talet.

Vänsternationalismen har sina rötter i Franska revolutionen med sina viktiga ledord som nationellt självbestämmande, social rättvisa och folksuveränitet. Antiimperialism är omistlig för en vänsternationalist.

Hur har då detta synsätt blivit ”fult” och kommit att förknippas med fascism och nazism?
Fascismen och nazismen har ingen idégemenskap med vänsternationalismen utan kan snarare benämnas chauvinism där de ser den egna nationen som överlägsen andra nationer och de som hänger sig åt detta synsätt är inte främmande för att bekriga andra nationer för att gynna den egna nationen. I sin överlägsenhet har man rätt att ta det man behöver på andra nationers bekostnad.

Nazityskland var en expansiv, imperialistisk nation vars mål var att lägga andra länder under sig för att gynna det tyska folket. Rasgemenskapen var också central i nazityskland, judar kom att utpekas som ansvariga för det umbäranden Tyskland fått utstå i mellankrigstiden och utsattes för en förföljelse och utrotning av sällan skådat slag. Romer råkade ut för samma öde då de sågs som undermänniskor, inte heller för homosexuella eller handikappade var önskvärda i det tredje riket. Kommunister och socialdemokrater förföljdes av ideologiska skäl.

Det fascistiska Italien hade liknande självbild och bedrev erövringskrig i Nordafrika. Fascismen är en elitistisk, auktoritär, korporativistisk underkastelseideologi, man menar att det inte finns någon motsättning mellan arbete och kapital.

Mussolinis plan var att återskapa romarriket. 1935 infriades löftena om territoriell expansion då den italienska armén säkrat herraväldet över Libyen där Mussolini utropade sig som islams beskyddare. Fascismen var till skillnad mot nazismen inte rasistisk eller antisemitisk till sin karaktär men underordnade sig nazismens rasideologi 1940 då man anslöt sig till kriget på Tysklands sida.
Fascismen och nazismen är båda imperialistiska ideologier som strävar efter att utöka sitt territorium.

Under 70- och 80-talen talades det sällan om nationalism, däremot om nationellt oberoende. Hos vänsterrörelsen, i vid bemärkelse, fanns ett starkt engagemang för den internationella solidariteten och den nationella oavhängigheten var ett ledord i solidariteten med de stater som frigjort sig från kolonialt och imperialistiskt förtryck.

Efter kalla krigets slut 1989 började globalismen och nyliberalismen att formera sig på allvar, bland annat genom att eliten började kratta manegen för ett svenskt medlemskap i EU.

1994 genomfördes en folkomröstning om svenskt medlemskap i EU, även i Finland och Norge genomfördes omröstningar samma år. Omröstningen föregicks av en lång kampanj där Ja-sidans ekonomiska muskler var oerhört mycket starkare än Nej-sidans men Nej-sidan hade kulturen och många uppskattade artister på sin sida. Ronny Erikssons ”Jag ska städa i Europa” är ett oförglömligt exempel på kulturkampen mot EU.

Inom nära nog alla partier fanns anhängare av både Ja och Nej till EU, med undantag för Vänsterpartiet som kämpade in i det sista för ett Nej, lika entusiastiska var Folkpartiet för ett Ja.

Nej-sidan hade länge en knapp majoritet bakom sig. Ja-sidans vulgärpropaganda blev mer och mer desperat, billigare mat, slippa pass i Europa, större alkoholransoner vid resa inom EU. En del lovade närapå medelhavsklimat om vi sa ja.
Ja-sidan tog på sig en allvarlig min och talade om fredens Europa, allt medan Balkankriget pågick med aktivt deltagande av EU-länder som Tyskland och Frankrike.
Nej-sidans viktigaste argument handlade om det nationella självbestämmandet, alliansfrihet och neutralitet.

Kort tid före omröstningen trädde Kommunals dåvarande ordförande Lillemor Arvidsson fram och vädjade till Kommunals medlemmar att rösta Ja. Det kan varit det som blev ett dråpslag för ett Nej till EU och Ja-sidan vann med en knapp majoritet.

Därefter etablerades nyliberalismen och globalismen på allvar i Sverige.
Självbestämmandet har därefter successivt urholkats medan allt mer makt förflyttats till EU.
Medlemskapet har bland mycket annat inneburit minskad självförsörjningsgrad, avskaffad krisberedskap och avskaffande av värnpliktsförsvaret.

Åter till nationalismen och nationen Sverige.
Sverige är en gammal nationalstat. Redan under medeltiden började man överge klan- eller ättesamhället..
Sverige som vi känner det idag blev manifest i och med att Gustav Wasa blev kung år 1523.
Sverige hade under lång tid därefter stormaktsambitioner, ambitionerna gick slutligen om intet i och med att man förlorade Finland 1809 och Norge som utan strid fick nationellt självbestämmande 1905.
År 1921 gick svenska folket till allmänna och lika val för första gången, Sverige blev genom detta en parlamentarisk demokrati.

Mitt under den stora depressionen när kampen mellan arbete och kapital stod på sin spets höll Per-Albin Hansson sitt berömda folkhemstal. Välfärdsbygget tog sin början. Arbetarrörelsen var stark, strejker var vardagsmat, kapitalet tvingades till eftergifter och de styrande var hela tiden medvetna om att en rysk utveckling, det vill säga en revolution, även skulle kunna ske i Sverige.

Den ekonomiska eliten har alltid haft ett vidare intresse än nationalstaten och i och med EU-inträdet har det blivit allt mer tydligt att nationen Sveriges gränser och lagar är en hämsko för det internationella kapitalet.

1980-talet blev årtiondet då postmodernism och nyliberalism pö om pö implementeras som överideologi. I England hade man Margaret Thatcher som premiärminister i USA var Ronald Reagan president och Milton Friedman var ekonomins häxmästare. I Sverige läste överklasslynglar Ayn Rand och drömde om en värld där varje människa var en atom som satsade på sig själv och var sin egen lyckas smed.

I Sverige har vi präglats av nyfikenhet och öppenhet inför impulser utifrån och vi har drillats i att vara och känna oss moderna och under 80-talet blev vi till och med postmoderna.
Gamla sanningar och institutioner ifrågasattes, individen kom i allt högre grad att överordnas kollektivet.
Vi strävade efter självförverkligande och sökte våra identiteter. Slagord som ”Träd har rötter, människan har fötter” och ”Wherever I lay my hat that’s my home” eller Mona Sahlins famösa uttalande, ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker” kom i scwung, vi ville inte vara stationära, vi ville bli kosmopoliter.

Billiga flygresor och massturism tog oss till fjärran länder. Nya smaker, ny musik, nya umgängesformer. Många ägnade sig åt cherrypicking och tog hem till synes häftiga bitar av andra kulturer och svensk folkdans började te sig ännu töntigare än den varit tidigare. Och i jämförelse med en pinchobar i Bilbao ter sig en svensk skolmatsalslunch som ganska beige.

Många strävade efter ett liv som liknade den världsvana elitens i en lågbudgetvariant. Dessa anywheres har fått det lite jobbigt under senare år då klimatkrisen hamnat på agendan, det har blivit svårt att ursäkta flygresor kors och tvärs över klotet flera gånger per år. Och resorna blir ju lite meningslösa om vi inte kan berätta om dem.

80-talets maningar om att satsa på oss själva har gjort oss till navelskådande individualister. Ibland, när vi känner behov av att visa oss solidariska blir vi ofta solidariska med en företeelse långt ifrån oss själva. Vi demonstrerar gärna för palestiniers och kurders rätt till nationell oberoende att stå upp för Sverige anses vara ytterst reaktionärt.

Just nu, mitt i en pandemi där myndigheterna gett direktiv om att inte fler än 50 personer får samlas och alltid hålla avstånd till andra människor, passar, företrädelsevis unga människor, på att anordna massdemonstrationer för att visa solidaritet med en svart, amerikansk man som blivit dödad i samband med ett polisingripande. Naturligtvis innebär detta beteende en ökad risk för smittspridning med ökad risk för sjukdom och död för framförallt äldre människor.
Det är lättare att visa solidaritet med en människa på andra sidan jordklotet än med äldre människor i vår närhet. Jag tolkar denna solidaritet som en egotripp.

Med detta vill jag visa att det skett en idéförskjutning de senaste 20-30 åren, en förskjutning som passar den internationella ekonomiska eliten som hand i handske. Under 70- och 80-talen var det en mainstream uppfattning att ställa sig bakom en icke chauvinistisk, antiimperialistisk nationalism.

Ärligt talat begriper jag inte hur de tänker som inte i någon måtta är nationalister.
Inför nationaldagen såg jag en affisch från Feministiskt initiativ som krävde slopande av nationsgränserna och att alla människor har rätt att bo där de vill. MP har en liknande skrivning i sitt partiprogram, ”länder ska inte få välja människor, människor ska ha rätt att välja länder.”
Dessa drömmar är förstås inte genomtänkta som om de genomfördes skulle innebära laglösa territorier.

Vi har blivit utsatta för de små stegens tyranni som nästan osynligt lett fram till en syn på nationen som endast är till gagn för en lika osynlig elit.

Dessa frågor behöver komma upp i ljuset och vi som fortfarande har modet att stå upp för vår nation ska sluta ducka när någon blandar ihop nationalism med totalitära ideologier och fråga hur de har tänkt sig framtiden.

Hjälp till självhjälp – kamp för den egna jorden

Hjälp till självhjälp – kamp för den egna jorden. Så stödde vi Vietnamesernas kamp för nationell självständighet och frihet.

Av Bengt Johansson | 2020-05-30

Ur hyllorna hemma: Vietnambulletinen nr 5-1969

Stödet till vietnams kamp mot imperialismen i form av Frankrike och sedan USA blev stort i världen, även hemma i Sverige. Många är de svenskar som någon gång lagt pengar i FNL-bössan.

Vietnamkriget räknas som det första tv-kriget och vi hatade intensivt USA för att de gav sig på den fattiga befolkningen och ville behärska dem.

I Sverige var stödet organiserat runt om i lokalgrupper. Utbildning stod på schemat men framförallt det praktiska solidaritetsarbetet.

I Göteborg vid ett tillfälle, samlades det in pengar under kampanjnamnet: Skänk en luftvärnskanon till Nordvietnam. Det upprörde liberalerna. Plåster gick bra men stöd till militärt motstånd gick inte för sig.

Vid ett annat tillfälle ville många organisera sig i en flera hundra man stor stridsgrupp och åka till Vietnam för att hjälpa till i striderna.

De stackars vietnameserna i Sverige blev förlägna och visste inte hur de skulle stoppa detta utan att göra de unga arga svenskarna förlägna. Men meddelandet blev i alla fall: Tack så mycket men stanna hemma och stöd oss härifrån med pengar och upplysningsarbete. I djungeln är ni mest i vägen och till besvär.

Stödet som utvecklades runt om i världen gick ju ut på att stödja vietnamesernas rätt till sitt eget land, till sin självständighet.
Därför stod det också på banderollerna så här: Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet.

Idag tycks den sista meningen: ”Arbetarklassens kampenhet” vara bortglömd. Kvar blir en klasslös internationell solidaritet som förfaller till liberal tycka-synd-om politik.

I dagens värld med krig, proxykrig och en skenande ekonomisk migration är det mer än lämpligt att påminna om rätten till det egna landet, till den egna jorden, till att kämpa för människovärdiga villkor i sitt hemland.
Till det ska det ges allt stöd.

Det är mitt bästa sätt att stödja tanken på den så kallade hjälp-på-platsen.

Ölutköraren som blev talman

Läs om Ingemund Bengtsson, mannen som startade som ölutkörare och slutade som rikets talman.

Ingemund Bengtsson (S). Han startade som ölutkörare och blev Riksdagens talman.

Av Bengt Johansson. Intervjun gjordes 1997 och återpubliceras idag 20-05-11
Ingemund Bengtsson avled den 12 april, 2000, i Varberg

– Du får ringa mig på fredag kväll när jag kommit hem från Stockholm så får vi se.

Myndigt men vänligt låter han förstå att han inte har tid just nu. Ingemund Bengtsson, relativt nybliven 76-åring, är en aktiv människa som ofta är engagerad på något uppdrag. Väl hemma igen tar han emot för ett samtal i sin lägenhet på Hantverksgränd i västkuststaden Varberg. Det är samma kvarter där Ingemunds föregångare, s-riksdagsman Sven Larsson bodde. 

– Hit flyttade jag och min fru efter pensioneringen. Varberg är ändå min stad men jag brukar säga att hjärtat har två kammare och tiden i Stockholm har satt djupa spår.

Tiden som riksdagsman, hela 37 år, har omöjliggjort ett normalt familjeliv. Makarna Bengtsson har till stor del levt åtskilda geografiskt på grund av av de många engagemangen. Som liten undrade dottern Ingegerd ibland över vad pappa sysslade med och frågade en gång:

– Pappa, kan du inte skaffa dig ett riktigt jobb, som mina klasskamraters pappor… ?

Makan Anna-Lisa drabbades av cancer och avled 1991. Sedan dess bor Ingemund ensam i den stora fyrarummaren.

Förlusten av en livskamrat är alltid svår att bära och  Ingemund är inget undantag. Att bli äldre innebär ett sorts närmande till döden som var och en bearbetar på sitt vis. Att försöka ha ett aktivt liv är ett sätt att klara sorgen efter en älskad.

– Jag saknar henne oerhört mycket, säger Ingemund med stark rörelse i rösten.

Hur ser din vardag ut?
– Tja, om jag är hemma ser den väl ut som för de flesta andra pensionärer. Jag stiger upp och äter frukost. Det brukar bli några koppar kokkaffe och ett par smörgåsar och så läser jag tidningen (Hallands Nyheter). Idag har jag torkat golv och städat. 

Du får ingen hjälp med det praktiska?
– Nej, än så länge behöver jag inte det och det är jag glad för. Jag sköter mig själv och stryker mina egna skjortor. Att vara frisk betyder mycket i min ålder. 1987 fick jag blodförgiftning. Efteråt har jag haft lite problem med hjärtat, därför måste jag vara lite försiktig. Men jag cyklar fortfarande. Idag t ex har jag cyklat till biblioteket och lämnat tillbaka en bok.

Du är medlem i Rotary i Varberg?
– Ja, det är mycket trevligt. Ibland när jag varit nere på stan slinker jag in och äter min lunch där, så slipper jag laga mat hemma den dagen.

Du lagar alltså mat själv för det mesta?
– Ja naturligtvis men jag äter inte alltid ensam. Häromdagen bjöd jag min syster på middag: Panerad torskfilé med potatismos och lingon.

“Ingemunds recept”, har ju dykt upp i media med jämna mellanrum?
– Haha, jo det är väl så. En gång lämnade jag ut ett fiskrecept och blev nerringd av damer som ville tacka. Skämt åsido: Idag finns så mycket halvfabrikat att köpa så det är ingen match att laga maten själv. Jag har frysen full.

Så här kunde det se ut när forna tiders ölutkörare var i farten.
Ingemund Bengtsson var en av dem.

– Riksdagsmannajobbet innebär mycket stillasittande. Utan träning hade jag inte klarat det.

I lägenheten vid Erik Dahlbergsgatan och tidigare Upplandsgatan i Stockholm blev det alltid ett morgonpass gymnastik innan det var dags att gå till jobbet.

1962 Var Ingemund med och bildade idrottsföreningen Helgeandspojkarna, en unik förening enbart för riksdagsmän och statsråd. Bakgrunden var en språngmarsch till Stockholms Central.

– Vi var sent ute för att hinna med tåget. Jag kan säga att andningen var inte normal förrän i Södertälje. Då beslutade jag och några andra att bilda en förening där vi riksdagsmän kunde förbättra vår kondition.

Det blev Helgeandspojkarna. Föreningen är fortfarande verksam och har nu i över tre decennier låtit beslutsfattare svetta av sig ett och annat kilo.

– Men de första testresultaten var katastrofala. Många hade så dålig kondition att de borde varit pensionerade, berättar Ingemund som var 43 år när föreningen bildades.

Det berättas också att Tage Erlander fick reda på att det tränades och ville komma och titta.

– Var har du träningskläderna, ropade Ingemund men fick inget svar. Senare blev han utnämnd till idrottsminister.

Idag motionerar uppemot 60 s-riksdagsmän med Helgeanspojkarna. Ett resultat Ingemund är stolt över.

” Varje tid skapar sina politiker efter de förutsättningar som råder just då men en sak kan jag säga: Om du hör en riksdagsman säga att han kan allt så ljuger han. Tiderna är sådana att man måste specialisera sig, den saken är klar.”

Saknar du tiden i riksdagen?
– Nja, var sak har sin tid och nu är jag ju pensionerad. Men det är klart, 37 års riksdagsarbete kan man inte bara glömma. Visst saknar jag det ibland.

Om du jämför politiker nu och förr. Finns det några stora skillnader?
– Varje tid skapar sina politiker efter de förutsättningar som råder just då men en sak kan jag säga: Om du hör en riksdagsman säga att han kan allt så ljuger han. Tiderna är sådana att man måste specialisera sig, den saken är klar.

Genom åren har du mött många stora politiker?
– Ja det har blivit en och annan. En del glömmer man aldrig. Människor som Tage Erlander, Torsten Nilsson och Indira Gandhi.

Som talman träffade han många internationella storheter också. Margaret Tatcher, Ronald Reagan och George Bush har alla dinerat med Ingemund Bengtsson.

– Margaret Tatcher träffade jag flera gånger när jag besökte min engelska talmanskollega. En charmerande dam med stor utstrålning men också en tuffing. Annars går det inte att leda ett parti där.

I USA, i samband med 350 – års jubileet av den första, och enda, svenska kolonin i Amerika träffade Ingemund Ronald Reagan. Firandet skedde i Wilmington samtidigt som Ingvar Carlsson hade uppmanat den amerikanska kongressen att rösta emot mer stöd till contras i Nicaragua. Men president Reagan bjöd på flott middag och låtsades som ingenting.

– Vi satt vid samma bord och samtalade i flera timmar. Han skrattade mycket och verkade vara vid god vigör. Bosse Parneviks “Reagangubbe” är väldigt trovärdig, kan jag säga.

Om du fick bli arbetsmarknadsminister en gång till, vad skulle du göra?
– Det är inte lätt att svara på. Det finns inga enkla svar. Jag tror att EU-medlemskapet är bra för oss. Där tvekade jag aldrig. Vi kan inte reda ut problemen själva längre. Vet du att när jag började i riksdagen var totalbudgeten på fem miljarder kronor. Dessutom behövde vi inte låna. Det var en helt annan situation. Nationalstaten har tappat i betydelse. Men arbetslösheten måste bekämpas. Den leder till klyftor mellan människor som inte är bra för samhället.

Sparpaketen?
– Det går inte att enbart spara, man måste satsa också. Som det är nu går personalen i vår gemensamma sektor på knäna. Ta sjukvårdspersonalen. De gör ett fantastiskt jobb men de kan ju inte orka hur länge som helst.

Att Ingemund Bengtsson har ett stort socialt patos går inte att ta miste på. Så var det ju en gång orättvisorna i samhället som drev honom in i politiken.

– Men jag är övertygad om att Ingvar Carlsson gör vad som står i hans makt. Jag har inte talat med honom om just detta men han är medveten om problemen.

Du var noga med formerna som talman.
– Det måste man vara och det handlar inte om mig som person, utan respekt för riksdagen som landets högsta beslutande organ. Man kommer t ex inte klädd hur som helst. Mona Sahlin tillrättavisade jag flera gånger när hon smög in i jeans.

Nydemokraternas grevar och tivoliägare? (syftar på Ny Demokrati, reds anm)
– Dem hade jag satt på plats, utan tvekan! Det är skönt att de åkte ur. 

” Förlusten av Palme var svår. Han var en lysande politiker. Otroligt skicklig i debatten och med ett djupt engagemang för de svaga i samhället kunde han ibland pulvrisera sina motståndare. Det var något som inte minst Thorbjörn Fälldin fick känna på.”

Du var ju talman när Olof Palme blev mördad. Hur upplevde du dådet?
– Det hela var ju osannolikt. Det kändes overkligt. Vid tidpunkten för mordet befann jag mig i Spanien. På natten bankade det på min dörr: “Vakna! Du måste genast bege dig till Sverige. Olof Palme har blivit mördad”

Som du förstår blev jag alldeles omtumlad. I ilfart fördes jag till Malagas flygplats där Felipe Gonzáles tillställt mig ett flygplan. Jag flög till Sverige, ensam i ett flygplan för 18 personer och när jag klev av planet på Arlanda blev jag genast omringad av svensk säkerhetsvakt. Du förstår, i det läget var jag som talman Sveriges viktigaste person. Ingen visste något heller. Det kunde lika gärna varit statskupp.

Ingemund tystnar en stund, sen fortsätter han:

– Förlusten av Palme var svår. Han var en lysande politiker. Otroligt skicklig i debatten och med ett djupt engagemang för de svaga i samhället kunde han ibland pulvrisera sina motståndare. Det var något som inte minst Thorbjörn Fälldin fick känna på.

Thorbjörn Fälldin och Olof Palme hade många hårda debatter.
– Ja och Thorbjörn hamnade ofta i svårigheter. Jag känner Fälldin personligen och vet att det är en ärlig och rekorderlig karl. Tage Erlander sa en gång att: “Palme pratar fortare är Fälldin tänker”. 

Tror du mordet någonsin blir uppklarat?
– Det kan jag naturligtvis inte säga men det har varit väldigt underliga turer. Jag tror mordet utfördes av en lejd mördare som idag ligger på havsbottnen.

Vad var din största tillgång som politiker och talman?
– Jag var ju gruppledare för socialdemokraterna i andra kammaren, enhälligt vald förresten. Tiden som gruppledare värderar jag väldigt högt därför att jag lärde mig att handskas med folk på ett annat sätt. Utan den kunskapen hade jag nog inte klarat talmansjobbet. Framförallt lärde jag mig skilja på pratmakare och de som var något att satsa på. Att vara gruppledare innebär också att ha förmåga att jämka ihop stridande viljor, en ovärderlig kunskap.

Dina språkkunskaper?
– Jo det är klart. Jag intresserade mig tidigt för språk. Engelska och franska behärskar jag, även esperanto. Jag har naturligtvis haft stor nytta av mina språkkunskaper.

Tror du det blir en koalition med Centern?
– Det är inte omöjligt. Det har vi haft förut, när de hette Bondeförbundet. Det är viktigt att skapa starka beslutsunderlag.

Hur tror du Folkpartiet och Moderaterna kommer att reagera?
Ingemund funderar en stund, sen säger han:

– Valet av Leissner tror jag är en katastrof för Folkpartiet, och Carl Bildt… , det enda jag kan säga om honom är att han är en verbal begåvning. Jag hoppas att Ingvar Carlsson klarar denna svåra tid.

Att Ingemund Bengtsson ogillar moderat (läs alltför marknadsvänlig) politik går inte att ta miste på. Hans livslånga engagemang  för de svagaste i samhället, gör att han har svårt att svälja försvagningar i de trygghetssystem han själv varit med att skapa.

– Det kommer att leda till ökade klyftor och socialt elände. Titta bara, som de sliter inom vår gemensamma sektor. Det borde anställas fler människor. Det tycker jag alldeles bestämt!

Blev ditt liv som du tänkt dig?
– Nej verkligen inte! När jag som ung började på Monark kunde jag inte drömma om den tillvaro som senare blev min vardag. Tiden på Monark var en bra skola för en ung grabb. Det politiska engagemanget bland många av arbetskamraterna var stort och det har påverkat mig mycket. Sen har det ena gett det andra. 

Ingemund Bengtsson kom till riksdagen 1951. Han har varit Gruppledare för Socialdemokraterna, jordbruksminister, industri- och arbetsmarknadsminister. 1972 hölls FN:s första konferens om miljövård i Stockholm. Där blev Ingemund vald till president. Karriären kröntes av talmansuppdraget mellan 1979-1988 som blev hans sista uppdrag. 

Från ölutkörare till rikets talman. Det låter nästan som en saga.

Iraks sista prinsessa har dött

Christer Sfeir
Civilingenjör med över 25 års erfarenhet av att bo och arbeta i MENA-regionen, skriver om hur historien av Syrien och irak hänger ihop med dagens problem.


Hur hänger Syrien, Irak och dagens problem med Hijaz?
Häng med som Aschberg skulle ha sagt!

Prinsessan Badiya Ali

Iraks sista prinsessa avled i lördags i London, 100 år gammal. Hon var kusin till kung Faisal i landet som ”skapades för hans skull” och som jag skrivit om förut om tillblivelsen av Syrien, Irak och Jordanien.

Hijaz, denna mytomspunna provins i arabiska halvön, styrdes av Hashimiterna, en ätt som är i rakt nedstigande led släkt med Profeten.
I början av 1900-talet styrdes Hijaz av al-Sharif Hussein, där Sharif är titeln som visar släktskapet med Profeten. Hussein hjälpte britterna att bekämpa Ottomanerna mot ett löfte om självständighet.
Hans trupper av beduiner tågade in med general Allenby både i Jerusalem och Damaskus runt 1917.

al-Sharif Hussein

Hans son Faisal utropades till Syriens första kung. Han regerade till 1920 men utvisades av fransmännen.
Fransmännen åberopade nämligen 1920 sin del av tårtan som var resultatet av Sykes-Picot avtalet som slöts i hemlighet 1916 mellan Frankrike och Storbritannien.
Faisal flyttade till England och levde rövare med sina engelska bundsförvanter till den grad att de tyckte att han skulle bli kung över det som blev Irak, vilket så skedde 1921.

Resultatet av Sykes-Picotavtalet

Pappa Hussein surade i Hijaz och araberna protesterade. Löftet var ju ett självständigt Syrien och Libanon som styrdes av Faisal.
Engelsmännen, återigen för att blidka massorna, karvade ut en ny stat, kallat Jordanien där Husseins andra son Abdullah fick bli kung. Abdullahs barnbarn är nuvarande kungen av Jordanien, Kung Abdullah II gift med palestinskan Rania, numera drottning.

General Goraud

Araberna blev förda bakom ljuset när stormakterna delade upp regionen i hemlighet redan 1916. Många idag minns med bitterhet facit när fransmännen tågade in i Damaskus 1920 under ledning av generalen Gouraud.
Han gick raka vägen till Umayyad-moskén där korsriddarkrossaren, kurden Saladin ligger begravd (och Johannes döparen men det är en annan historia). Gouraud går fram till graven och säger: ”Saladin, nous voici!” (ung. Vi är tillbaka Saladin).

The rest is history som man säger…

Pellerins Margarinfabrik

Pellerins Margarinfabrik i Göteborg var nordens största margarinfabrik. Betydelsen av margarin är en intressant historia som börjar med Kejsar Napoleon den tredje.

Av Bengt Johansson | 2020-05-10

Arbetarrörelsens tillväxt i industrialismens barndom finns beskriven i en rad böcker, avhandlingar, fotoserier osv.

När människorna i allt större omfattning samlades i städerna för att arbeta i fabriker levde de trångt, med mycket små ekonomiska medel. Sjukdomar härjade. I spåren av detta föddes också ett alltmer organiserat motstånd mot ett omöjligt och ovärdigt sätt att leva. De sociala spänningarna tilltog.

Detta skrivet som en mycket kort och grov förhistoria till inläggets egentliga syfte: Pellerins Margarinfabrik och en kokbok, skriven av Gerda Hallgren från Jönköping, utgiven av margarinfabriken och tryckt hos Elanders Boktryckeri 1925.

Kejsar Napoleon den tredje bekymrade sig över de eländiga levnadsvillkor den nya arbetarbefolkningen tvingades leva under. Förmodligen inte av några större humanistiska skäl, utan mer för att förebygga sociala spänningar i landet.

Han gav en ansedd fransk kemist i uppdrag att uppfinna ett konstgjort smör. Konstgjort smör skulle bli billigare och därmed åtkomligt för fattiga, och dessutom tänkte sig kejsaren också att minska krigsmaktens utgifter genom att byta natursmöret mot konstgjort smör.

Den franske kemisten lyckades och resultatet blev margarin, ett billigare, konstgjort smör som dessutom hade längre hållbarhet än riktigt smör.

Patentet köptes av Auguste Pellerin Senior. År 1869 anlades världens första margarinfabrik strax utanför Paris. Detta skulle bli starten på en helt ny bransch och en viktig del i den industriella utvecklingen.

Det blev snart aktuellt att anlägga margarinfabriker i andra länder. Den första margarinfabriken i norden blev Christiania Smörfabrik. Andra fabriker anlades i England, t ex Southamptons margarinfabrik 1891.

Sveriges första fabrik byggdes och invigdes 1895, i Olskroken, Göteborg och kom att heta Pellerins Margarinfabrik, Göteborg.

Auguste Pellerin Senior köpte alltså patentet men det var Auguste Pellerin Junior som blev företagets första tekniska direktör och den som blev ansvarig för öppnandet av fabrikerna i andra länder.

Detta blev en sådan succé att han erhöll den högsta utmärkelsen guldmedalj på Världsutställningen i Paris år 1900.
Dessutom erhöll han 1899 ”Chevalier du Mérite Agricole” (riddare af jordbruksförtjenstorden) och sedan år 1900 ”Riddare af franska Hederslegionen”.

Blev då margarinet de fattigas räddare? Nja, riktigt så enkelt kunde förstås inte fattigdom och inte så sällan ont om mat, undanröja de dåliga förhållandena. Till det krävdes kamp från arbetarkollektivet och samhällsutveckling.

Men visst bidrog margarinet. Om det råder ingen tvekan. En dåtidens auktoritet inom näringsområdet, professor Mörner från Uppsala, yttrade i en Pellerinbroschyr följande ord att margarinet: ”ur näringsvärdets synpunkt margarin är minst sagdt jemstäldt med natursmör, hvilket uttalande gäller för den billigaste såväl som den högsta margarinkvaliteten”.

Om kokboken skriven av Gerda Hallgren och utgiven 1925 återkommer vi till i nästa blogginlägg.

I huvudet på en föreningsmänniska

Möt Bengt Frejd från Göteborg

Möt Bengt Frejd från Göteborg. Föreningsmänniskan som alltid står upp för solidaritet, demokrati och socialism.
TEXT & BILD: Bengt Johansson 2019

– Får vi inte stopp på eländet så får vi väl göra som ungdomarna gjorde när de ockuperade Hagahuset säger en glad och parant äldre dam med spjuveraktig blick.

Jag kommer till Allégården (fd Hagahuset) i Göteborg vid Järntorget strax innan tolv. Jag har stämt träff med Bengt Frejd för ett samtal. Vem är han?

Inne i huset är det många människor i rörelse. Stämningen är välkomnande. På scenen håller ett band på att packa ihop sina instrument. I kafékön är det mycket prat och skratt. Att Allégården är en viktig samlingspunkt för många, inte minst pensionärer, går inte att ta miste på. Nån har sagt att den här typen av samlingsplatser är rena friskvården. Efter bara några minuter i huset är det lätt att hålla med. Denna viktiga verksamhet är alltså ekonomiskt hotad, som så mycket annat i ett Göteborg där alltmer satsas på evenemang och skrytbyggen, medan nedskärningarna duggar tätt i vård, skola och omsorg. Staden delas upp och allt större klassklyftor märks också i medellivslängden för människor i fattiga och rika områden.

Nåväl, efter en stund anländer Bengt Frejd. Vi köper lunch och sätter oss för att prata. Men då ropar ett äldre sällskap på Bengt: ”sätt dig här, sätt dig här”. Vi flyttar och långbordet blir fyllt med glada pensionärer som har mycket att tala om. Det märks att Bengt på kort tid blivit mycket uppskattad bland besökarna på Allégården.

Berätta nu Bengt, hur hamnade du här på Allégården?
– Tja, faktiskt så hade jag aldrig varit här tidigare, kände ingen men fick veta att det var nedskärningar på gång.

Så du gick bara hit?
– Ja, på vinst och förlust. Svårare än så behöver det inte vara.

Bengt berättar om det möte han kom till, där politikerna var inbjudna. Folk var jätteupprörda men ingen tog tag i det.
– Efter pausen hade politikerna gått och jag frågade presidiet om jag fick säga några ord, att jag hade lite idéer på vad som kunde göras. Jag presenterade mig och berättade att jag hade en del erfarenhet av kamp mot nedskärningar. Och att den viktigaste erfarenheten är att man måste gå samman. Att det inte går att vinna om man inte gör motstånd och att man måste göra det tillsammans.

Bengt fick snabbt gehör för sina tankar och till dags dato har Allégårdens besökare och förening anordnat protester och demonstrationer som resulterat i att politikerna backar.
– i Göteborg har ett kommunuppror startats. Det finns en massa smågrupper runt om i stan som protesterar. Det kan gälla hyrorna, utförsäljningar, privatiseringar eller vad som helst och det gäller ju att få ihop dessa grupper i en stor, gemensam rörelse.

Men det som gäller är att vara lyhörd, visa respekt för andra människor och inte bara dyka upp som gubben i lådan och försöka tala om för andra hur det ligger till. Det duger inte och det avslöjas så klart av människorna.

Men dök inte du upp som gubben i lådan på Allégården?
– Jo det kan man säga men samtidigt så har jag ju en hel del rutin i sådana sammanhang och försöker alltid att lyssna in läget. Det är väldigt viktigt och avgörande. Är det nåt jag lärt mig genom alla år av kamp mot social nedrustning så är det vikten av att få de protesterande att hålla ihop. Min person och min position är inte alls viktig i det perspektivet. Men visst är det smickrande att många uppskattar det man försöker åstadkomma, det kan jag inte förneka.

Men vem är han, Bengt Frejd? Det ska sägas med en gång att han inte är ett enkelt intervjuobjekt. Tycker inte om att prata om sig själv. I sitt liv som föreningsmänniska inom idrotten men också som partimedlem i Kommunistiska Partiet sedan tidigt 1970-tal, vill han hellre prata om händelser, eller andra som han mött, och ständigt framhålla hur viktig den kollektiva handlingen är.
– Men tycker du att det är så konstigt? Vem kan åstadkomma något ensam? Visst lever vi i en tid då individualismen på många sätt präglar människorna. Vem kan klandra ungdomarna som växer upp och möter detta? Ändå är det ju genom gemensam handling som vi kan åstadkomma något, vare sig det gäller att få ihop en grupp till ett slagkraftigt fotbollslag eller slåss mot social dumpning.

Bengt Frejd, 72 år, har varit medlem och ordförande i idrottsföreningen Proletären FF under många decennier. Varit delaktig i att föreningen växt från en källarlokal till ett klubbhus som är ett av de största och finaste i Göteborg. När verksamheten var som störst hittills stod både dam- och herrfotboll på programmet, liksom handboll, boxning, friidrott, volleyboll, gymnastik, med mera. Till det kom en stor ungdomsverksamhet som också innehöll ”självförtroendekurser” för flickor, fotbollsskolor på sommarloven. Allt under grundtanken ”idrott åt alla” och att alla är välkomna.

Det sociala engagemanget har alltid varit stort och en bärande tanke i föreningen. Att kombinera idrott med socialt engagemang och rättvisa åt vanligt folk. Att en annan och bättre värld är möjlig.
– Nu är jag ju pensionär och jag avgick som ordförande 2012. Förr eller senare måste det till en generationsväxling och med bland annat Henrik Kjällén som ny ordförande känns det som att vi är på rätt väg. Även vi i Proletären FF har fått känna av den tid vi lever i. Våra verksamheter har bitvis också minskat men nu ser vi att det växer igen.

Tiden går och vi har hunnit förflytta oss till Proletären FF:s klubbhus i Åkered. Stort och gediget, byggt av alla medlemmar i klubben på 1980-talet. Klubbhuset innehåller allt från fik, gymnastiksal, kontor, duschar, bastu men också ett styrkegym i undervåningen. Det märks att Bengt är stolt över klubbhuset och hur det kom till genom allt frivilligt arbete som alla klubbens vuxna medlemmar utförde. Det frivilliga arbetet fortsätter än idag genom den så kallade torsdagsgruppen. Pensionärer, arbetslösa och andra intresserade träffas varje torsdag för att underhålla klubbhuset. Under stort gemyt börjar dagen med gemensam frukost där skratten och historierna rulla fram och tillbaka. Sen åker verktygen fram. Några jobbar med renovering och underhåll medan andra klipper gräset på den träningsplan som finns invid klubbhuset.
– Vi har haft många grupper genom åren som haft nytta av vårt klubbhus. På 1980-talet drog vi igång Fredsloppet och under många år gick det ekonomiska överskottet till ANC i Sydafrika. De sände informationsgrupper till Skandinavien och ofta utgick de från vårt klubbhus. Av dem, och särskilt av Bill Jardine, lärde jag mig att erbjuda och enas brett istället för att avgränsa och fastna i frågor man inte är överens om. En visdom jag burit med mig genom livet. Se till huvudfrågan och ena folk kring det.

Ett sånt exempel är från början av 2000-talet då frågan om konstgräsplaner dök upp. Ishockeyarenan Frölundaborg hade tilldelats 100 miljoner för renovering samtidigt som breddidrotten missgynnades. Kravet, som initierades och drevs av Proletären FF, blev att fotbollen behövde 20 konstgräsplaner till förorterna för…just det, 100 miljoner kr. Detta resulterade i att 176 klubbar av 180 enade sig. Även storlag som blåvitt, Häcken och Gais ställde sig bakom. Trycket blev så stort att kravet gick igenom.

Bengt minns kampen mot Irakkriget 2003. Hans Proletären FF deltog mycket aktivt, just med tanken att alla kan samlas kring ett huvudkrav. Och så blev det. Demonstrationen i Göteborg samlade 20.000 personer.
– Det var ett stort ögonblick som visar att det finns hopp, säger Bengt och ler nöjt.

På samma sätt berättar Bengt om en rad olika händelser och kamper genom decennierna. Det är ofta den ”stora scenen” han berättar om, som den stora skolstrejken i stadsdelen Högsbo i mitten på 1990-talet och den följande stora protesten vid ”börsen” på Gustav Adolfs Torg i Göteborg, där kommunpolitikerna håller till.

Men visst finns även den andra sidan, den mindre och personliga. Som berättelsen om den unga flickan som var så duktig i fotboll, kvotflykting från Kurdistan men helt utan självförtroende. Den glädje som borde sprudla från en ung människa hejdades av hemska minnen av förföljelse, till exempel att tvingas se på medan hennes farbror hängdes. Bengt ägnade mycket tid åt henne som stöd- och samtalspartner. Ett år senare har flickans våndor börjat förbytas i glädje och iver. ”Bengt, tiden räcker inte till” sa hon. En inåtvänd och rädd flickas flykt från förföljelse och fasansfulla minnen, hade förvandlats till glädje och engagemang som ungdomsledare, framträdande i närradion, dansledare för ett folkdanslag. Bengts och andras insats gav resultat och speglar ett Sverige när det är som allra bäst.
– Ja, visst värmer det att se en sådan förvandling, säger Bengt samtidigt som han ändå är lite obekväm med att prata om sina egna insatser.

Men du är också medlem i Kommunistiska Partiet sedan länge. Hur jobbar du där och hur har det påverkat dig?
– Tja, tanken är ju att bygga upp ett ordentligt arbetarparti som kan ha inflytande på samhällsutvecklingen. Jag jobbar på samma sätt där, med folkrörelsetanken i centrum för det jag försöker göra. Vi kan bara åstadkomma ett bättre samhälle om vi gör det tillsammans. Min uppgift är att efter förmåga åstadkomma detta och få folk att känna att de är viktiga, att det de väljer att göra spelar roll.

Vad vill du säga till ungdomar idag?
– Gå inte på individualismen. Gå samman. Ensam är svag. Förena till exempel kampen för att bevara en fritidsgård med tanken på att ett annat och bättre sätt att leva, faktiskt är möjlig. Att vi behöver ett annat ekonomiskt system som ser till människor och behov istället för vinsten för några få.

Har du nåt budskap till de vuxna?
– Ja, att vi har ett stort ansvar att ge våra ungdomar hopp och skäl att leva. Sitt inte hemma, gå ut till ungdomarna och var med dem. Dela deras vardag och problem och hjälp dem att få rätt perspektiv på tillvaron. Det är inte hopplöst, inte om vi går samman.

Hur ser ditt önskesverige ut?
– I mitt önskesverige är det de som jobbar och producerar som är med och bestämmer. Där vi tar ett gemensamt ansvar för samhället, barnen, skolan, den ålderdom som oundvikligen drabbar oss alla. Att vi begriper att vi måste ta ansvar för både oss själva och miljön. Ett sånt samhälle äger vi tillsammans och då finns det alla möjligheter för folk att må bättre och få glädje och harmoni i sina liv.
– Nu hinner jag inte prata mer. Jag måste lasta in ett par hundra bananer i kylen. Om några timmar kommer det 80 ungar till PFF:s ”Sommarkul för barn och ungdomar” som vi ordnar fem dagar i veckan under hela sommaren.

När jag sätter mig i bilen tänker jag att Sverige faktiskt kan vara fantastiskt. Om vi gör det tillsammans.

%d bloggare gillar detta: